Judas går ut ur rummet för att förråda Jesus. Därmed inleds det som Gud i sin makt och enligt sitt beslut hade förutbestämt (Apg 4:28). Just då – när ondskans makter släpps
fram för att utföra sitt angrepp mot härlighetens Herre – börjar Jesus sitt långa, omsorgsfulla, tröstande och kärleksfulla avskedstal till sina lärjungar.
Människosonen har förhärligats
De inledande orden är omständliga och krångliga: Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom”.
Att bli förhärligad innebär att bli förklarad eller visad vara härlig och underbar – att Guds härlighet och väsen träder fram och blir tydlig och synlig. När Jesus säger att Människosonen nu är förhärligad, efter att Judas har gått ut, betyder det därför att Guds självutgivande och osjälviska kärlek börjar bli synlig i Jesu lidande. Genom det lidande som nu tar sin början uppenbarar han något av Guds eget väsen, och detta blir som allra tydligast när han hänger på korset — där blir Guds självutgivande kärlek fullt synlig.
Ordet förhärliga kan också betyda att smycka, pryda eller skönmåla/ära, medan motsatsen snarare är att kritisera, förnedra eller förakta. Därför kan det verka motsägelsefullt när Jesus säger att Människosonen är förhärligad just när Judas har gått ut för att förråda honom. Men ingenstans lyser Guds härlighet så starkt som vid Golgata kors, där Gud i sin kärlek uppenbarar sin härlighet genom att lida och dö i vårt ställe. För den visar vägen till livet! Vi tänker ofta att härlighet måste vara härlig, glänsande, imponerande och segrande. Men kärlekens härlighet är annorlunda — den lider och blir förnedrad i andras ställe.
Ännu en kort tid är jag hos er
Det är bara några få timmar kvar innan Jesus ska ryckas ifrån lärjungarna. Den synliga gemenskapen mellan dem kommer snart att brytas och i stället övergå i förvirring, förtvivlan, sorg och saknad. Men Jesus låter lärjungarna få veta vad som ska hända och ger dem både tröst och uppmuntran, även om hans ord är kryptiska och svåra för dem att förstå just där och då.
Jesus säger att han ännu en kort tid är kvar hos dem – för att vara tillsammans med dem och undervisa dem – innan han går den vägen som lärjungarna inte kunde följa honom på. Eftersom ingen av dem kunde följa honom in i försoningslidandet. Den vägen var Jesus tvungen att gå själv. Men han tröstar lärjungarna och säger att jag ska komma tillbaka och hämta er till mig (Joh 14:3). Han skulle nämligen bara tillfälligt gå bort från lärjungarna för att därefter alltid – genom Anden – kunna vara hos dem, och därmed också med oss idag.
Längre fram i avskedstalet, när Jesus talar om den helige Ande säger han: jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er (Joh 16:7). Jesus måste alltså gå bort, dels för att försona oss med Gud genom att bära våra synders fulla och rättmätiga straff i sin död på korset, men också för att kunna sända den helige Ande till oss. För genom Anden skulle det bli möjligt för Jesus att vara närvarande hos alla kristna, över hela jorden, samtidigt.
Ett nytt bud ger jag er
I klar kontrast till Judas handlande denna kväll så ger Jesus sina lärjungar en grundläggande regel för deras liv i världen: ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.
Jesu självutgivande kärlek, som är beredd att göra allt för andra, ska alltså vara tecknet på sant lärjungaskap. På samma sätt som Sonen genom sin kärlek till oss förhärligade och uppenbarade Gud för oss, är också vi kallade att förhärliga Sonen i våra liv och göra honom synlig för världen genom vår kärlek till varandra. Den inbördes kärleken mellan kristna ska därför vara en reflex av Jesu kärlek till sina lärjungar. Vi älskar varandra därför att Jesus har älskat oss — och så som han har älskat oss.
Egentligen var detta inte ett helt nytt bud, eftersom Mose redan hade gett budet att älska din nästa som dig själv (3 Mos 19:18). Men nu ges en ny grund och en ny inspiration. Lärjungarna fick se — och vi har fått se — Guds kärlek i praktisk handling, och den kärleken blir ett mönster för våra liv. Som aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Vi älskar därför att han först har älskat oss (1 Joh 4:19).
Det nya kärleksbudet är alltså ett tacksamhetens bud, eller en tacksamhetens tjänst eller konsekvens; som en lärjunge till Jesus står i. Det är inte ett bud som en lärjunge följer av rädsla för domen utan av tacksamhet för vad hon tagit emot. Som det står i 1 Joh 4:7-10: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder – vägen till livet!