En människas relation till Gud är ett centralt tema i evangelisk kristendom. En frälsande relation med Herren är det enda som egentligen betyder något. Det är en fråga om evigheten. Om en människa tar emot frälsningen anser vi att det är det bästa som kan hända henne. Det är därför vi missionerar.
Å andra sidan är det värsta vi kan tänka oss att en människa lämnar tron och överger Gud. Extra smärtsamt är det när de som lämnar tron är någon som vi älskar. Smärtan över att de kan gå miste om livet och evigheten med Gud kan upplevas plågsam och svår att bära.
Men vi behöver aldrig överge eller lämna de som överger Gud och lämnar tron. Vi kan dessutom visa vår kärlek till dem genom att respektera deras val och ”låta dem gå”. Gud visar sin kärlek just på detta sätt.
Kan kärlekens Gud släppa taget om människor?
Något av kärlekens väsen består i att man söker upp den man älskar. Man söker gemenskap med honom eller henne, till och med när det kostar mer än man tror att man är kapabel att ge.
Kanske finns det en gräns för hur mycket kärleken mellan människor kan ge eller uthärda.
Guds kärlek till oss är av en annan karaktär. Den flyter fram som en outtömlig källa och överöser oss med långt mer än det som är nödvändigt. Att leva i och låta sig fyllas av denna ström är det som ger våra liv mening. Vi är skapade till att vara objekt för denna enorma kärlek, och allt annat blir betydelselöst i jämförelse med detta.
Därför kan det vara svårt att förstå att en kärleksfull Gud kan tillåta människor stiga ur den ström av välsignelse som han avsett för oss. Det verkar inte gå ihop att Gud tillåter oss att leva ett liv i andlig livlöshet om han samtidigt älskar oss och därför vill att vi ska ha det bästa tänkbara livet.
Borde inte en god och kärleksfull Gud sörja för att alla har det så gott som de potentiellt kan ha det? Kan det vara möjligt för kärlekens Gud att släppa taget om dem han älskar? Kan det även vara möjligt för oss att göra det?
… only know you love her when you let her go …
Artisten Passenger gav 2012 ut albumet ”All the little lights”. Albumet innehåller sången ”Let her go” som har mer än 687 miljoner spelningar på Spotify. Passenger sjunger i refrängen att: ”…you only know you love her when you let her go”. Det verkar som han påstår att äkta kärlek kännetecknas genom att man är villig att släppa förhållandet man har till någon som man älskar.
Det kan framstå som en sliten kliché, men texten i sången anspelar på tanken om att man upplever något som äkta först när man förlorar det. Kontrasten till att ha något blir så stark att förlusten ger en verklig erfarenhet. Man behöver hela tiden ljus och kärlek men upplever dessa behov som starkast när de inte är tillfredsställda. Det finns därför en risk att man tar dessa livsviktiga saker för givet när man väl har dem.
Brist på kärlek gör ont och det räknas som ett stort offer när man är villig att göra sådana försakelser för någon annans skull. Det beundransvärda verkar vara att man offrar något själv för att det ska komma den älskade till godo. Kan Passenger ha rätt i att kärlek kännetecknas genom att släppa taget om den man älskar?
Kärleken uthärdar allt
Aposteln Paulus talar om kärleken i 1 Korinthierbrevet 13, det stycket kallas ofta för Kärlekens lov. Det är svårt att uppskatta hur många ”uppspelningar” denna sång har, men den vinner förmodligen med god marginal över ”Let her go”.
Paulus skriver i vers 4 att ”Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst”. I vers 7 fortsätter han med: ”Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.” Detta ger bilden av en kärlek som aldrig ger upp och som kan ge i det oändliga till den som älskas. Ett av kännetecknen på en sådan kärlek är alltså en osviklig vilja att ge av sig själv till den man älskar. En sådan kärlek har Gud till oss människor och den är också förebilden för den kärlek som vi ska ha till varandra. Den kommer konkret i uttryck genom att Kristus ger sig själv och sitt liv för alla människor.
Är kärlek att alltid göra det bästa för någon annan?
I vers 5 säger Paulus om kärleken att, ”den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda”. Kärleken han hyllar söker inte sitt eget utan det som är bäst för andra. Det är också detta som ryms i Passengers kliché om att på ett positivt sätt lyfta fram villigheten att uthärda smärtan som det innebär att släppa taget om någon; åtminstone om syftet med att låta dem gå är att det ska vara till den andres fördel.
I relationer mellan människor kan det ibland vara bättre för dem vi älskar att de håller sig på ett visst avstånd till oss. Men kan detta också gälla människans relation med Gud? Människan är ju skapt till att vara i en relation med Herren och då måste allt annat vara ett sämre alternativ. Om någon lämnar Gud kan tillvaron som följer därmed inte vara det bästa för den människan. Hur kan Gud vara kärlekens Gud om han tillåter att människan väljer bort honom? Hur kan han tillåta att vi väljer något som bara är ”näst bäst” eller ”gott nog för oss” när han vet att vi kunde få något bättre hos honom?
Själva förutsättningen till att man, av äkta kärlek, låter någon gå borde ju vara att den brutna relationen är det bästa alternativet för den andre. Eller är det kanske inte så?
Kärleken har sin glädje i sanningen
Möjligen finns det andra kännetecken på sann kärlek som vi ska leta efter. I förhållandet till Gud verkar det som om kärleken bland annat kommer i uttryck genom att han tillåter människor att göra något som inte är det bästa för dem. I vers 6 står det om kärleken att: ”Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.”
Sanningen är ett centralt element i kärleken från Gud till människor. Han som är kärleken kan bara glädja sig i en relation som är baserat på sanning. Relationen måste bygga på en äkta tillit till honom som själv är Sanningen. Den uppstår genom att han berättar sanningen om sig själv för människan. Om detta budskap förkastas tvingar inte Gud någon att lita på honom. Ett tvång vore en oförrätt som kärleken inte skulle kunna glädja sig åt. Då tron och tilliten inte finns så erkänner sanningens Gud detta. Han respekterar varje människas val när de inte vill ha en relation till honom. Respekten och kärleken är inte knuten till att valet är det ”rätta” eller ”det bästa” för varje enskild människa. Det är inte valets giltighet som respekteras utan personen som tar beslutet.
Respekt
När det gäller respekt är Gud åter en förebild för oss. Att erkänna och respektera andra människors val att inte tro, handlar inte om att vi ska beundra eller stötta motiven bakom deras val. Då man stöter på olika argument för att bryta med tron kan vissa argument vara bra medan andra är mindre bra.
Respekt handlar inte om att få det att låta som att dåliga argument är goda bara för att visa på ”tolerans” för andras åsikter. Repsekten och toleransen handlar tvärt emot om att tillåta andra att ha åsikter och fatta beslut i de frågor man är oeniga kring. När Gud respekterar människans val borde vi också göra det.
En rimlig bedömning?
Anledningen till att någon förkastar tron kan ofta vara solid och genomtänkt. Ett resonemang till att bryta med tron kan därför erkännas som förståelig och förnuftig trots att vi själva drar andra slutsatser av samma argument. En person kan ha gjort en riktigt bra avvägning av alla sina argument och erfarenheter innan han eller hon väljer att på grund av detta bryta med tron.
Att man erkänner detta betyder inte att man ser på valet som riktigt i sig själv. Man behöver inte heller nödvändigtvis se på valet som något som är ”till det bästa” för personen. Erkännandet av personens beslut består i att se personen som fullt rationell trots vår oenighet.
På så sätt visar vi förståelse för honom eller henne.
Sorg är en rimlig och riktig reaktion
Att ha denna förebild när det kommer till att bekräfta och erkänna andra kan vara svårt. Det påverkar våra känslor när människor som vi älskar väljer att bryta med tron. Men, även om smärtan upplevs svår, är det en god och äkta reaktion som vi känner.
Det är en varningssignal om vi inte låter oss påverkas känslomässigt när en människa som vi älskar överger Gud. Om vi inte blir påverkade kan man fråga sig om vi verkligen bryr oss om dem eller om vi vår egen övertygelse snarast är att alla åsikter och övertygelser är lika mycket värda. En sådan hållning är inte möjlig att förena med en kärlek som har sin glädje i sanningen. Vi tror att sanningen är att en människa som förkastar tron samtidigt förkastar livet – det bästa livet som den personen kunde haft. Den personen är oändligt värdefull för Gud och det kan inte tänkas något värre än att han eller hon går förlorad.
Men det är just på grund av att Gud värdesätter denna människa så högt som han låter personens val vara avgörande. Han tar på sig bördan genom att uthärda förlusten och sorgen som det innebär att låta människan gå sin väg. Sorgen är en rimlig och riktig reaktion när någon lämnar tron. I mötet med den som lämnar tron är vi ärliga eftersom vi visar hur deras val smärtar oss. Det är ett uttryck för den kärlek som vi har till dem.
Gud är trofast
Att vi kan visa sorg och låta människor gå betyder ändå inte att vi ska förlora hoppet om dem. Gud ska också här vara en förebild för oss. I Hesekiel 16 skildras förhållandet mellan Jerusalem och Herren. Kapitlet visar hur Herren är trofast trots att folket förkastar honom gång på gång.
Herren har tagit hand om folket i deras hjälplöshet och visat stor kärlek, men de är otrogna och bedriver hor med andra gudar. Detta väcker stor vrede och nitälskan hos Herren. Men efter uppgörelsen med folket ger han i vers 62-63 löfte om förlåtelse:
”Och jag skall upprätta mitt förbund med dig, och du skall inse att jag är Herren. Då skall du minnas det och skämmas, så att du av skam inte mer öppnar din mun, när jag förlåter dig allt vad du har gjort, säger Herren, Herren.” (Hes 16:62-63)
Jerusalems otrohet skildras med starka bilder. Man förstår att Herren älskar Jerusalem högt när han är villig att förlåta en sådan form av otrohet. Det är ett exempel på hur hans kärlek uthärdar allt. Om han är villig till att förlåta Jerusalems grova avgudadyrkan så är han också villig att ge förlåtelse till dem som nu förkastar honom. Vi kan lita på att det nya förbundet som han har upprättat gäller för alla människor också idag.
Att låta dem gå innebär inte att ge upp
Tyvärr är det en smärtsam realitet, trots att vi kan lita på löftet från Gud, att det inte är säkert att de vi älskar önskar att vända tillbaka till Guds löfte. Bördan som det innebär att låta dem gå, utan att för den sakens skull ge upp hoppet om dem, kan vara tung att bära. Det faktum att sorgen är en riktig och sann reaktion som visar vår kärlek till dem gör den ju inte mindre reell och påtaglig, snarare tvärtom.
En falsk sorg kunde man kanske hoppas bli kvitt genom vägledning och själavård. Men en sann och äkta sorg är något man däremot måste förhålla sig till, kanske resten av livet. Denna känslomässiga belastning är något vi kanske inte blir av med. Gud delar denna börda med oss och sörjer över dem som lämnar honom. Däremot är han inte ansvarig för att denna sorg drabbar oss. Det enda ansvaret han bär på, i detta avseende, är att han tillåter människor att göra ett sådant val. Ansvaret ligger därmed också på den enskilde som väljer att lämna Herren.
Det ansvaret är det inte upp till oss att bära, det är omöjligt för oss att ta på oss det.
Man kan fråga sig varför Gud tillåter sådana val och varför han låter människor som vi älskar lämna honom. Svaret blir att han gör det eftersom det inte bara är vi som älskar dem. Han älskar dem också. Mycket mer än vad vi kan förstå. Han låter dem gå sin väg, men han ger aldrig upp hoppet om dem. Om vi älskar dem kan vi göra detsamma.
Eivind Svenningsen
översättning Gabriel Skilling