Ännu en gång förklarade Neufeld de nära sammanhanget mellan barns trygga och nära anknytning till ansvarstagande vuxna och barnens psykologiska utveckling och mognad. Ännu en gång påpekade han effekterna av att barn får uppleva avbrutna förbindelser med vuxna på grund av splittrade hem och snabba byten av personal i förskola och skola; den psykologiska smärtan av sådana avbrutna relationer kan knappast överdrivas.
Samtidigt hotas den psykologiska utvecklingen i hela den moderna, industrialiserade världen av att barn tidigt knyter an till jämnåriga kamrater istället för till vuxna. Om det finns en risk för att en älskad vuxen snabbt försvinner ur ett barns liv kan man vara säker på att, om ett jämnårigt barn blir den viktigaste anknytningspersonen i ett barns liv, den kamraten inom kort tid kommer att svika och överge. Den smärta som då uppstår får svåra följder – för att skydda sig kommer barnet som sveks stänga av viktiga delar av sitt känsloliv och utveckla attityder av kyla och likgiltighet.
Bakom en sådan hård och kall psykologisk is-mur kommer barnets känslomässiga, psykologiska och intellektuella utveckling att hämmas.
En annan följd av den tonårskult som har utvecklats i västvärlden sedan mitten av 1950-talet är att värden och kunskaper, traditioner, språk- och beteendemönster inte längre förmedlas från äldre till yngre – vilket är det normala biologiskt, historiskt, globalt och bibliskt sett – utan från barn till barn och till och med från de unga till de äldre.
Neufeld påminner om att vi redan är inne i tredje generationen av kompisanknutna. Alltså de som var tonåringar och barn 1950- och 60-talen är själva nu far- och morföräldrar. Vi har nu ett par generationer äldre som uppfattar att de i första hand har sin plats bland sina jämnåriga snarare än hos sina barn och barnbarn.
För många är detta inte en önskad situation – den rörlighet som arbetsmarknaden kräver gör ofta att barn och barnbarn bor långt borta. Men den utvecklingen sker parallellt med att äldre söker sig samman till bostäder i Sverige och utomlands som underlättar umgänge med jämnåriga men som ytterligare försvårar umgänge med barn och barnbarn. I de aktiva, välbärgade pensionärernas boendemiljö är småbarn inte självklart ett välkommet inslag för alla.
I sin analys av vår samtidskultur, i Kanada likaväl som i Sverige, pekar Gordon Neufeld på det växande fenomenet ”utbrändhet”. Han menar att en viktig orsak till detta är att småbarnsföräldrar saknar emotionellt och praktiskt stöd från sin föräldrar samtidigt som de äldre ofta är rädda att störa och tränga sig på.
Vår ”popkultur” undergräver självförtroendet hos de äldre. Men verkligheten i mänsklighetens samlade erfarenhet är att far- och morföräldrar har den allra största betydelse för sina barnbarns känslomässiga, kulturella, andliga och intellektuella utveckling.
Vi ska inte känna skuld för att vi inte lever i ”Bullerbyn” eller i flergenerationsboenden. Men vi behöver återvinna vår frimodiga övertygelse att i våra handlingar kunna säga till våra barn och barnbarn ”jag vet att du behöver mig”, ”jag vet att jag har något viktigt att betyda för dig”.
Nya sociala medier, liksom de gamla telefonerna och brev gör det ändå möjligt för oss att överbrygga avstånd i tid och rum. När Paulus skriver till Timoteus om den tro som en gång fanns hos hans mormor Lois och hans mor Eunike (2 Tim 1:5), så kan det låta som tillfälligheter men i själva verket är det en biblisk belysning av en livsnerv i Guds rike.
Låt oss alltså stå emot de krafter som vill splittra generationerna från varandra. Låt oss med frimodighet och trofasthet hålla fast vid varandra så länge vi lever.