Biblisk tro – en kristen tro
I västvärlden har det med tiden blivit alltmer sällsynt med biblisk kristen tro. Någon ersättning för den finns egentligen inte eftersom den kristne tror på Herren Jesus genom Guds ords kraft, och han tror så som Guds ord säger. Detta var, och är, också huvudtanken bakom reformationens princip ”Skriften allena” (sola Scriptura). Bredvid den principen löper den andra huvudtanken som lyfter fram en syndares rättfärdiggörelse av nåden allena, genom tron allena och allena för Kristi skull (sola gratia, sola fide, sola Christus). Dessa reformatoriska huvudtankar öppnar, förklarar och disponerar skrifterna.
Är Luther vår påve?
De reformatoriska huvudtankarna kan nog många acceptera. Det som kan framstå som mera speciellt och märkligt är att man inom den traditionella lutherdomen betonar just Luther och den lutherska bekännelsen. Hur ska man förstå en dylik betoning? Har vi möjligen under historiens lopp hamnat i en situation, där vi (till synes troget) vårdar reformationens arv men i praktiken inte bryr oss om reformationens bibliska princip, Skriften allena, lika mycket som reformatorerna själva? Enligt den värsta tolkningen kunde man tänka att man har gjort Luther till en ny påve och därför menar att när han har talat är saken därmed klar.
Så är naturligtvis inte fallet. Frågan är då hur vi ska se på den lutherska bekännelsen i allmänhet och hur vi ska se på den i relation till Guds ord i synnerhet.
Inte ”i den mån” den är Biblisk
Ett bra sätt att försöka förklara relationen mellan den lutherska bekännelsen och Guds ord är att säga att bekännelsen bara är bindande ”i den mån” (latin quatenus) den stämmer överens med Bibeln. Resonerar man så behåller Bibeln på ett tydligt sätt sin första plats i förhållande till andra skrifter. På så sätt kan man både hålla sig till reformationens huvudprinciper och låta den lutherska bekännelsen vara bindande, i den mån den stämmer överens med Guds ord. Det är nog många som tänker så utan att vara helt medvetna om det. Jag tror att jag förstår dem. Jag gläder mig över deras fasta övertygelse om Guds ords ofelbarhet.
Vid närmare eftertanke innehåller den tanken likväl ett problem. I själva verket kan man säga om allting, alla skrifter och alla uttalanden, att de binder sina bekännare ”i den mån” det stämmer med Bibeln. Vi kan som exempel också säga att Koranen binder oss ”i den mån” som den stämmer med Bibeln. Likaså binder oss kyrkans beslut ”i den mån” de stämmer med Bibeln. Även den allmänna opinionen binder oss ”i den mån” som folket överhuvudtaget tänker något i överensstämmelse med Bibeln och så vidare.
I denna bemärkelse skulle den lutherska bekännelsen – eller vilken kristen bekännelse som helst – förlora sin speciella betydelse. Den skulle försvinna i ordkakafonin. Vad är det för mening att bekänna något, om man samtidigt avslöjar sin osäkerhet om dess sanningsinnehåll?
Vidare kan man på goda grunder ställa sig frågan: Garanteras verkligen Bibelns auktoritet genom tanken att den lutherska bekännelsen endast binder oss ”i den mån” som den stämmer med de heliga Skrifterna?
Är det inte snarare tvärtom att Bibeln i så fall måste vara oklar i allt som den yttrar sig om eftersom ingen kan bekänna något som är absolut sant? Vi kan helt enkelt inte tro att Bibeln är klar om vi inte kan avlägga en bekännelse och mena att den är absolut sann.
Den avgörande frågan
Gud som har skapat tungan och har uppfunnit talförmågan och som dessutom är själva Ordet – skulle han inte kunna uppenbara sig redigt och klart utan istället låter sina åhörare och läsare hamna i en ständig okunnighet om vad han verkligen menar?
Det är just denna fråga som reformationstidens strider handlade om. På den tiden bekände både lutheranerna och romerska katolikerna att Bibeln verkligen är Guds ord. Där det rådde meningsskiljaktigheter var om Bibeln som sådan är tillräckligt klar och begriplig. De romerska katolikerna menade att man behövde det kyrkliga ämbetets hjälp samt den kyrkliga traditionen, jämställd med Bibeln, för att göra de rätta tolkningarna. Reformatorerna betonade de profetiska och apostoliska skrifternas klarhet (latin claritas Scripturae), och därmed också deras fullständiga tillräcklighet samt deras ovillkorliga auktoritet.
För att den är Biblisk
Eftersom Guds ord är tillräckligt klart och begripligt kan vi förstå vad Gud vill ha sagt i sitt ord.
Det är denna klara och uppenbara bibliska lära som är sammanställd i den lutherska bekännelsen, därmed är läran bindande eftersom Guds ord är bindande.
Detta innebär därmed att man inte lyfter upp den lutherska bekännelsen över Bibeln, eller ens till samma höjd, utan ser bekännelsen som en sammanfattning av Bibelns egen lära. Man gör därmed inte Luther till en ny påve då det inte är hans ord som binder oss, utan Guds ord. Man upphöjer eller betonar inte honom mer än andra. Däremot bekänner kyrkan, tillsammans med Luther, oförskräckt och orubbligt det som man på klart språk kan läsa i Bibeln. Gud talar, och det han säger kan man förstå. Det är därför man ska bekänna Guds ord mitt i världen utan att försöka undvika korsets anstöt.
Från och till hör man påståendet att ingen äger sanningen och att ingen borde försöka komma med oryggliga åsikter. Åtminstone, och särskilt, när det gällde den kristna läran hade Luther en annan mening: ”Tag bort det som är säkert, och du fördärvar den kristna tron.”
Kyrkan måste både veta vad den talar om och hur den ska tala om det. Den kan också veta det eftersom Gud först har uppenbarat sanningen om sig själv och sig själv som Sanningen. Därför är den rena lutherska bekännelsen en bekännelse av Bibeln.
Bekännelsen börjar och slutar med Guds ord
På Luthers tid försökte många entusiaster göra Bibelns skrivna ord och den lutherska bekännelsen om intet. De hänvisade till sin ’bättre’ kunskap eller Andens direkta och inre upplysning. Enligt dem behövde man ingen bokvisdom; den egna andliga kunskapen och förståelsen räckte. Dock följde de inte själva den regeln utan uppfyllde världen med sina egna böcker.
För detta klandrade Luther dem, med rätta, och avslöjade deras ologiska sätt att handla. På motsvarande sätt har nutidens kyrka inget att ersätta den lutherska bekännelsen med, annat än ett värre avfall och förförelse. I själva verket försöker man ge utrymme för allt annat än Bibelns ovillkorliga auktoritet, som den lutherska bekännelsen bekänner.
Slutligen en utmaning för oss alla: Betonandet av den lutherska bekännelsen får inte leda dithän att vi inte längre kan bevisa de kristna sanningarna med Bibeln. Om vi inte kan bevisa att vår bekännelse är helt i enlighet med Bibeln återupprepar vi endast, som en papegoja, det vi har lärt oss utan att vi har förstått eller tagit till oss det som vi har hört. Sådant skapar en skenhelig fromhet.
I den levande kristendomen är det fråga om något mycket mer än att bara upprepa de fraser vi lärt oss. Luther ville att hans böcker (med undantag av hans båda katekeser och Den trälbundna viljan) skulle brännas för att vi alla skulle bli tvungna att själva söka i Bibeln och finna den lutherska bekännelsen, som han bekände med risk att förlora sin heder, sitt arbete och sitt liv. En sådan man beundrar jag oändligt. Må Gud hos mig och hos dig verka en likadan mäktig tro till hans namns ära och tack!