Andorra är ett litet furstendöme som ligger mellan Frankrike och Spanien i den östra delen av Pyrenéerna. Där, uppe på bergen, nära molnen, är det en fantastisk och ganska dramatisk natur vilket lockar många turister till landet. Ekonomin, som är förvånansvärt god, bärs till största del upp av turismen (cirka 80%) och medför att Andorras befolkning har en högre BNP per invånare än de flesta europeiska länder. Demografiskt är Andorra också lite speciellt då det endast är cirka 30 procent av invånarna som är medborgare, andorranerna är alltså en minoritet i sitt eget land.
Andorras befolkning har en medellivslängd på 83 år, vilket kan jämföras med världsettan Japan som har en medellivslängd på 84 år. Andorra skulle kunna vara ett land där man ser ljust på framtiden, men det finns stora problem. Enligt FN var Andorra det land vars befolkning minskade mest under mätperioden 2010-2015, och orsaken var främst det låga födelsetalet. Ungdomarna lämnade också landet. Fortsätter detta kommer landet att möta en mycket svår framtid, och detta trots landets nu goda ekonomi.
Exemplet med Andorra påminner på många sätt om situationen i de svenska kyrkorna. Likt Andorras vackra natur är många kyrkor fantastiska byggnader och vissa är rikt utsmyckade och för tankarna till det som är där ovan. Av alla invånare är det endast en liten andel som är verkliga medborgare i Guds rike. De som ibland bevistar en kyrka för att uppleva det storslagna och högtidliga kan, likt turister, betala ganska stora summor för att få denna möjlighet genom kyrkoavgiften. De sanna medborgarna kan därmed leva ganska gott på de medel som inkommer, trots att de utgör en minoritet i sitt eget land.
Trots välfärden finns det stora hotet hängande över kyrkan, medelåldern stiger och invånarantalet (läs: betalande medlemmar) sjunker vilket påverkar ekonomin. Den stora tragedin är dock att de sanna medborgarna, de som genom dopet och tron är medborgare i Guds rike, minskar snabbt i antal och det på grund av att ungdomarna lämnar kyrkan och allt färre barn föds in i kyrkan. Det är alltså av största vikt att de barn som väl föds in i kyrkan också stannar kvar och inte avfaller från tron, vilket gör undervisningen av barn och ungdomar mycket viktig.
En delvis glömd fråga
Det finns många frågor inom kyrkan som är både aktuella och relevanta. Det gäller då alltifrån bibelsyn och lära till kyrkans ordningar och hur hon ställer sig i moralfrågor. Allt sådant är viktiga frågor och ska inte glömmas bort. En kyrka som slutat tro på Guds ord borde inte kallas kyrka, det gäller också om man säger sig följa bibeln men överger kyrkans lära till förmån för tidsandan.
Det är inte så få som är bekymrade över den väg som kyrkan slagit in på. Många kan också oroa sig över sina barn och barnbarn. Det är på många sätt en svår tid för kristna då samhällsandan på många sätt står för värden och ideal som går direkt mot Guds ord. Ännu svårare är det då Guds ord endast på få ställen förkunnas rent och klart.
De kristna barnen och ungdomarna har det ännu svårare. Förutom att de måste förhålla sig till samma verklighet som de vuxna, saknar många av dem jämnåriga att dela sin tro med. De kan uppleva sig stå ensamma mot världen och möta dess förakt, om någon känner till deras tro. Det är en svår tid för våra barn och ungdomar och det är därför en befogad oro som många känner för dem.
Det positiva är att många kyrkor försöker nå dagens ungdom och många seriösa och ihärdiga försök görs. Man samlar också församlingens barn och ungdomar, i den mån de finns, och ger dem riktad undervisning vilket är både vällovligt och nödvändigt.
Att nå den uppväxande generationen är inte endast en fråga som rör de enskilda individernas frälsning. Det rör också kommande generationer. De som idag växer upp är de som i sin tur ska uppfostra barn och föra sin tro vidare. De som nu växer upp är också framtidens präster och teologer. Det rör alltså kyrkan i stort.
Metod och strategi och budskap
Hur barn- och ungdomsarbetet bör utformas så att det når fram till barnen är inte en ny fråga, trots att den på ett helt nytt sätt är akut. Flera har ägnat mycket tid åt denna fråga och många böcker har skrivits om själva ämnet, men också i syfte att nå barnen och ungdomarna direkt. En av de böcker som lyft frågan är Hjelpebok i söndasskolearbeidet (Norsk Søndagsskoleforbund, 1961). Trots att den skrevs för så länge sedan är den högaktuell och mycket intressant. Vissa stycken är tidsbundna men kapitel sex som Carl Fredrik Wisløff har skrivit måste anses vara tidlöst. Wisløff skriver under rubriken Budskapet. Här nedan kommer Wisløffs tankar att fritt återges, citeras och parafraseras.
Redan i inledningen nämner Wisløff att man varit mycket fokuserad på att hitta de rätta metoderna och det rätta arbetssättet i det kristna arbetet. Bland annat gäller då frågorna hur man ska nå barnen och nutidens ungdomar, vilket han också anser är relevanta frågor. Det Wisløff lyfter fram som ännu viktigare är själva budskapet som man vill förmedla till barnen och ungdomarna. Wisløff skriver:
”Om vi inte har rätt budskap att förmedla hjälper det inte om vi är aldrig så effektiva och bra på att arrangera. Om vi inte känner till Jesu evangelium i en personlig upplevelse kan vackert arrangerade mötesarrangemang inte ersätta det.”
Det Wisløff menar måste vara det bärande i all kristen undervisning, alltså för både barn och vuxna, är lag och evangelium. Undervisningen måste besvara frågan: ”Hur kan jag bli ett Guds barn? Och, förkunnaren ska ge sitt svar utifrån Bibeln och utifrån personlig erfarenhet.”
Barnen och ungdomarna är alltså inte i behov av något annat budskap än de vuxna. De är syndare som behöver lära känna sin frälsare.
Lagen
Bibeln ger inte endast ett svar på frågan ”Hur kan jag bli ett Guds barn?” – utan två. Det första svaret är: ”Vill du bli frälst så håll buden.” När bibeln ger detta svar så är det ett orubbligt svar på så sätt att det inte är fråga om att vi ska göra så gott vi kan eller så långt vi kan med Guds hjälp, nej, Guds bud ska hållas till punkt och pricka. Lagen ska inte heller endast hållas i det yttre utan den ska också hållas i våra tankar. Den människa som tar Guds bud på allvar och försöker att hålla dem, men misslyckas, kommer att hamna under förbannelsen. Lagen väcker alltså syndakännedom, och det gäller både hos barn och vuxna, och människan ser att hon står under förbannelsen.
Lagens verkan är därför inte liv utan död.
Andra ställen i Bibeln talar det direkt motsatta budskapet och det är evangelium.
Evangelium
Evangeliums svar på frågan ”Hur kan jag bli ett Guds barn?” är att det sker utan någon som helst gärning eller prestation. Det står bland annat:
”Av nåden är ni frälsta … inte på grund av gärningar.” (Ef 2:8, 9)
I alla nådeslöften som Skriften innehåller står Jesus i centrum. Han är den som inbjuder och inbjudan gäller att komma till honom. Medan lagen säger att vi endast kan komma till Gud genom gärningar så säger evangelium att de som får komma är publikaner, syndare, fattiga, halta och lytta, blinda, ja, alla stackare som inte äger något och som inte kan visa upp något – allra minst inför Gud.
Här gäller det alltså inte att ge utan att få. Det man får är också något konkret, det är Jesus själv. Han är både den som inbjuder och ger, och han är själva gåvan.
Evangelium verkar, liksom lagen, syndakännedom men det smälter också det hårda hjärtat samt tröstar, upprättar samt frikänner och rättfärdiggör syndaren.
Gud menar allvar!
Ja, Gud är lika allvarlig med lagen som med evangelium. Gud är allvarlig med det han säger i lagen, eftersom han är helig. Gud är också allvarlig med evangelium, därför sände han sin Son. Han är nådig och barmhärtig, därför menar han varje ord i evangelium.
Både lag och evangelium är Guds ord och båda måste förkunnas. Det är dock helt avgörande att de skiljs åt och inte sammanblandas. Wisløff skriver:
”För all frid och salighet kommer av att förkunnaren och den som hör kan skilja mellan lag och evangelium. Liksom allt tvivel och vanmakt, all falsk lära och död fromhet har sin källa däri att det inte görs skillnad mellan lag och evangelium.”
Barnen förstår inte … inte heller du
Wisløff har tydligen mött motstånd och invändningar då människor menat att det inte går att förkunna lag och evangelium för barn, i vart fall inte på samma sätt som för vuxna. Wisløff citerar Luther och instämmer i att man i predikan ska tala så enkelt så att barnen förstår det, men det innebär inte att själva budskapet ska vara annorlunda för barn. Wisløff skriver:
”Många har nämligen gjort denna goda och rätta regel [att predika så barnen förstår] till en dimridå för en rent allmänreligiös förkunnelse, som inte har något med kristendom att göra.”
Wisløff håller med om att barnen inte kan förstå allting men att det likväl inte utgör något hinder i förkunnelsen. Barnen kan exempelvis inte förstå svåra abstrakta och filosofiska begrepp. De kan inte heller förstå Bibliska sanningar som exempelvis att Adams synd kunde få så stora konsekvenser eller hur Jesus kan vara både Guds och Marias son. Men dessa sanningar kan inte heller vuxna förstå. Svåra abstrakta och filosofiska begrepp bör ändå inte förekomma i predikningar och de Bibliska sanningarna är lika svåra att förstå för vuxna som för barn. Wisløff säger om barnets förståelse av de Bibliska sanningarna:
”Kan du komma och säga att du förstår dessa saker så mycket bättre än ett barn? Är det någon skillnad så är den skillnaden i sådana fall till barnets fördel och inte din! Dessa sanningar har ingen människa kunna tänka sig till, det är ”hemligheter” som måste uppenbaras. […] Du inser det inte bättre än dina barn. Det är obegripligt, det är sant. Det gäller att tro – och tillbe.”
Formen får inte hindra
Det som kan utgöra ett reellt hinder för barnens förståelse är formen för förkunnelsen. Det innebär enligt Wisløff att man ska tala enkelt till barnen. Däremot ska man inte undvika vissa läror och bibliska sanningar. Hela Guds sanning i Bibeln ska förkunnas också för barnen! Wisløff kallar det för ”ren rationalism” när man menar att vissa delar av vår tro inte ’passar’ för barnen att höra. Han vänder sig också mot invändningen ”Barn förstår det inte” och säger:
”Då menar man egentligen: ’Detta är oförståeligt för sunt människoförstånd – bort med det!’ Det finns ingen punkt i den kristna tron som du inte kan tala med barnen om, bara du kan hitta ett sätt att tala om det som passar barn.”¨
Ett vanligt misstag
Wisløff skriver om ett fiktivt samtal i en söndagsskola som leder helt fel, här fritt översatt och parafraserat:
”Vem är det som kommer till himlen?”
Många svarar på frökens fråga:
”De som är snälla.”
Fröken: ”Ja, det är sant, de som är snälla, kom ihåg att vi alltid ska vara snälla annars kommer vi inte till himlen. Men har ni inte något mer att säga, vad säger du Per?
Per: ”De som är lydiga är lär sig sina läxor.”
Fröken: ”Det är sant (Fröken är glad över att söndagsskolbarnen är flitiga). Om vi vill komma till himlen ska vi vara snälla och lydiga, göra det mamma och pappa ber oss om, och göra vårt bästa i skolan.”
Fröken vill dock komma åt själva kärnan och fortsätter därför:
”Men är det inte något mer vi också måste göra?”
Barnen är tysta så fröken fortsätter:
”Men barn, räcker det verkligen att vara snäll? Ska vi inte göra något annat också? Räcker det att jag är snäll och lydig?”
Nu äntligen går det upp ett ljus för barnen:
”Vi måste tro!” – säger ett av barnen.
Fröken: ”Ja, det är helt riktigt, vi måste tro. Det räcker inte med att vara snäll, eller hur?”
När detta väl har kommit fram så är fröken nöjd med både sig själv och barnen. Hon inser inte att hon har lärt barnen fel. Det hon lärt barnen är ren lagiskhet. Frökens välvilja gör att hon bejakar det barnen säger. Hon instämmer i att man ska vara snäll, lydig och flitig i skolan för att komma till himlen. Sedan när det kommer till tron så framställs det också som att det är något som vi måste göra för att komma till himlen. Wisløff säger:
”Vad är det för slags tro? Det är en tro som i sig själv är en gärning. Den frälsande tron står enligt Guds ord i motsats till alla gärningar. ’Av tro, inte på grund av gärningar.’”
Det fröken gjorde i sitt samtal med barnen var alltså att blanda samman lag och evangelium. Detta menar Wisløff är ett vanligt fel i undervisning av såväl barn som vuxna. Han inskärper att barnen också syndar och att de därför behöver komma till Jesus i ånger och tro, liksom vuxna syndare och alla Guds barn.
Här lämnar vi Wisløff.
Något att vara observant på
Det finns några vanligt återkommande och farliga drag, trots alla goda intentioner, i såväl barnbiblar som andaktsböcker för barn och i undervisningen som sker i många församlingar. Barnen kan bekanta sig med de bibliska berättelserna och då är det inte sällan som de häftiga berättelserna från Gamla testamentet lyfts fram, David och Goliat, Elias och Baalsprofeterna med mera.
I Nya testamentet är det ofta Jesu under samt bergspredikan som får stort utrymme. Ibland kommer också vissa delar av Apostlagärningarna med. Det är bra att barnen bekantar sig med Bibeln men frågan är om det gjorts samma urval av texter om det var en kortversion av Bibeln som gjordes för vuxna, sannolikt inte. Inte sällan läggs det också in små tolkningar av de olika bibelställena som inte sällan är moraliserande och/eller lagiska. Tyvärr ser det alltför ofta likadant ut i andaktsböckerna för barn.
När det kommer till själva undervisningen av barn och ungdomar, kanske särskilt ungdomar, är det ofta anpassat till den situation som den vuxne upplever att ungdomarna befinner sig i, vilket inte behöver överensstämma med verkligheten. Mer eller mindre aktuella ämnen är bra att ta upp, så också livet som ung kristen. Frågan är om ungdomarna (och barnen) får lära känna Jesus som den frälsare han är också för deras synder. Får de veta vad som är synd? Får de veta att det finns förlåtelse hos Jesus? Vad är centrum och vad är periferi i den undervisning de får?
Barnen, ungdomarna och alla vuxna måste få höra Guds lag förkunnas så att de inser att de står med skuld inför Gud; men också evangelium, att de helt utan gärningar, endast för Jesu skull får äga syndernas förlåtelse, frid med Gud och väntar en öppen himmel. Stannar undervisningen i ett allmänt tal om det kristna livet och hur vi bör leva och tackla de problem som möter oss, då kommer vi alla att duka under. Barnet och ungdomen som syndat måste få höra och ta emot samma totala förlåtelse och upprättelse som kung David, som Petrus och som Paulus. Ja, som alla Guds barn genom alla tider.
Barnen är kyrkans framtid och barnen, små som stora, måste därför få höra om hur syndare kan få stå som helt rättfärdiga inför Gud. De måste få höra lag och evangelium förkunnas rent och klart. Om det inte sker kommer utvecklingen som både sker i Andorra och i kyrkan att fortsätta. Invånarna, medlemmarna, kanske finns kvar en tid men med tiden blir de allt färre. Färre barn och ungdomar kommer att finnas i kyrkan eftersom den tro som gavs dem i dopet aldrig fick näring och därför dog.
Ja, barnen är kyrkans framtid, därför måste kyrkan och dess präster, söndagsskollärare, ungdomsledare och föräldrar ta sitt ansvar och hjälpa barnen att lära känna Kyrkans Herre som den frälsare han är; också för dem och deras synder.