Kyrka och Folks artiklar om reformationen ger anledning till att åter och åter påminna om vilken stor gåva och skatt vi fått genom Luthers upptäckt av det fullödiga evangeliet om rättfärdiggörelsen genom tron. Hans ”tornupplevelse” i tornkammaren i Wittenberg, där han fick ljus över Romarbrevet, har han beskrivit på följande sätt:
”Med utomordentlig längtan hade jag önskat förstå Paulus på detta ställe. Men ordet rättfärdighet hatade jag, eftersom jag fått lära att detta handlar om den rättfärdighet, enligt vilken Gud är rättfärdig och straffar syndaren. Ändå klappade jag ständigt på hos Paulus för att få veta, vad han här menade. Och äntligen sedan jag dag och natt tänkt på detta, började jag förstå, att detta är meningen. Guds rättfärdighet uppenbaras i evangelium, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro (Rom. 1:17). Genom evangelium uppenbaras den Guds rättfärdighet, genom vilken Gud, som är barmhärtig, gör oss rättfärdiga. Och då fann jag, att jag nu trädde in i paradiset genom öppna portar. I detta torn har så Den Helige Ande uppenbarat Skriften för mig. Och så kom jag igenom.”
Själva grunden till att en syndare kan stå rättfärdig inför Gud och bli frälst finns alltså inte hos människan själv. I Kristus finns den rättfärdighet som kommer från Gud, och som är den enda som kan göra oss rättfärdiga. Människan ska grunda sin tro på en rättfärdighet som finns utanför henne. Lagen och synden borde dömt henne skyldig inför Gud. Men när hon tror på Jesus blir hon räknad som lika lydig och rättfärdig och oskyldig som han var. Jesus har ju uppfyllt Guds lag i vårt ställe. Hans lydnad intill döden betyder att lagen inte kan anklaga eller fördöma den som tror på honom.
För den, som likt Luther, strävat efter att bli lydig och rättfärdig genom egna ansträngningar och sett hur detta misslyckas, blir evangeliet om rättfärdigheten från Gud i Kristus det som befriar. Att ta till sig detta evangelium blir som ”att träda in i paradiset genom öppna portar.” Och det himmelska paradiset står öppet för dem som är klädda i Jesu rättfärdighet. ”De ha tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp 7:14)
Romersk-katolska kyrkans lära
Rättfärdiggörelsen genom tron brukar kallas den artikel med vilken kyrkan står eller faller. Den är avgörande för att inse vad Jesu återlösningsverk betyder. Och den är avgörande för en syndares förhållande till Gud och för att leva i frid med honom. Tron allena på Jesus allena är också avgörande inför dödens port och inför paradisets port.
Men för den romersk-katolska kyrkan är det inte tillräckligt med tron och Jesu försoningsverk. Man kräver även vissa botgöringar från människans sida. Man räknar inte bara med himmelen och helvetet utan även skärselden, (reningselden).
I ”Katolska kyrkans katekes” (2005) står det i stycke 210:
”Vad är skärselden? Skärselden är det tillstånd i vilket de personer befinner sig som dör i vänskap med Gud, men även om de är säkra på sin eviga frälsning ännu har behov av rening för att komma in i den himmelska saligheten.”
Stycke 211:
”Hur kan vi hjälpa till med reningen av själarna i skärselden? I kraft av de heligas gemenskap kan de troende som ännu är pilgrimer på jorden hjälpa själarna i skärselden genom att bära fram förböner för dem, framför allt mässoffret, men också allmosor, avlat och botgöring.”
Det är enligt denna lära inte tillräckligt med nåden allena. Det gäller inte bara att i bikten bli tillsagd att synderna är förlåtna. Man ska även göra vissa bothandlingar för att straffet för synden ska bli efterskänkt. De synder man inte hunnit göra någon bothandling för har man möjlighet att gottgöra i skärselden. Kyrkan anser sig förfoga över en skatt av helgons goda gärningar och förböner, som människor får del av. De kan då få avlat, eftergivelse och befrielse från botgöringar och få tiden i skärselden förkortad. Själva saken med avlat finns alltså kvar, även om man inte köper sig fri från botgöringar, som man gjorde på Luthers tid när man köpte avlatsbrev. Det var detta grova missbruk som han reagerade starkt emot i de 95 teserna. Luther framhöll att den som ångrar sig har rätt till full befrielse från straff och skuld även utan avlatsbrev.
Nåden allena
Evangelium om Nåden allena och Kristus allena är en kristens enda hopp inför döden. Då litar han på att Jesu försoning är giltig och tillräcklig. Att kräva något mer från människans sida tar bort friden och frimodigheten inför döden. Människan får vara den fattige och skröplige syndaren som blir frälst enbart genom Jesu nåd. Tron allena frälsar. Jesu rättfärdighet är fullt tillräckligt att lita på för att bli salig. Den behöver inte bättras på eller kompletteras med något hos människan. Allt som Jesus har och ger tillhör den som tror på honom.
Att ta till sig detta evangelium blir att träda in i paradiset genom öppna portar. Den botfärdige rövaren intill Jesu kors bad: Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike. Och han fick svaret och löftet: Sannerligen säger jag dig: Idag skall du vara med mig i paradiset.
Intet annat än allena
Jesu nåd, förtjänst och blod
kan från all min synd mig rena,
göra saken för mig god.
Milde Jesus, nådens källa,
du mitt liv, min salighet,
låt i domen för mig gälla
din förtjänst och helighet.
(Sv.ps. 356:3-4)