Våren 1620 stadfäste Gustaf II Adolf en post som superintendent för den framväxande staden Göteborg och dess närmaste socknar – en utbrytning ur Skara stift. Därmed kan det med skäl hävdas att Göteborgs stift är äldre än staden. Så har Göteborgs stiftshistoriska sällskap och dess ordförande professor Anders Jarlert sett på saken och de har fått stöd för den här uppfattningen hos stiftets nutida ledning.
En större högtid i Domkyrkan och i det gamla biskopshuset som nu rymmer L M Engströms Gymnasium planerades till den 24 april 2020 men kullkastades liksom så många andra planer av pandemin. När smittan började avta i under sommaren vågade man ett nytt försök förlagt till den 21 november. Når smittotalen ökade under hösten avskalades i firandet det ena efter det andra men tillslut genomfördes en kärna av gudstjänster och anföranden och musik i Gustavi domkyrka. Kanske var vi drygt tjugofem personer som fick uppleva denna historiska högtid på plats.
Att de betydande andliga arv som genom århundraden genererats i Göteborgs stift inte är helt förslösade blev tydligt inte minst genom två av inslagen: Anders Jarlerts nedslag i stiftets fyra århundraden i ett anförande interfolierat av psalmer med rötter i Göteborgs stift och domprosten emeritus Hans-Olof Hanssons predikan.
Bägge dessa inslag är så värdefulla att de måste komma en vidare krets till del. Därför återges dessa texter här i Kyrka och Folk i detta och i följande nummer.
Red.
Bakgrund
Historien är inte bara berättelsen om hur det var förr. I historien lever vi alla: förr, nu och sedan. Historia är pågående liv. Det gäller i synnerhet om kyrkans historia, där rummet, texterna, musiken och liturgin ständigt aktualiserar och närvarandegör både det förgångna och framtiden. Den heliga historien återger faktiska händelser som inträffat en gång, men den är inte avslutad. En skolpojke som i många år av sin uppväxt satt i denna kyrka under ottesång, högmässa och aftonsång formulerade sig 50 år senare om nuet hos evangelisten Johannes, att detta nu ”spränger tidens gränser; icke en punkt i ett tidligt förlopp, utan ett ’nu’ som omsluter både förflutet och närvarande och tillkommande”. Hans namn var Erling Eidem.
De psalmer vi sjunger i denna gudstjänst gör stiftets historia närvarande igår, idag och i framtiden. Det gäller på ett särskilt sätt om Elis Malmeströms ”Gud, för dig är allting klart”, som i vårt sammanhang blir till en hel historieteologi: historien är inte klar, utan fördold. Den är ofta mörk, i varje fall dunkel. Endast för Gud är det dolda uppenbart, men där jag är omgiven av historiens dimmor, ser Han mig, min lilla historia, och mitt sammanhang med den stora historien.
1620
Året är 1620: I sin fullmakt för Silvester Johannis Phrygius som superintendent och kyrkoherde i Göteborg betonar Gustav II Adolf att åtskilliga nationer kommer att slå sig ner här. Därför kan ”mycket sällsynt förelöpa och sig tilldraga”. Den kyrkliga indelningen genomförs innan staden blivit verklighet, ungefär som när småkyrkorna på 1950-talet står på plats redan före bebyggelsen. De främmande trosbekännarna tolereras i viss mån, det vill säga de får rätt till luthersk nattvard och begravning och att behålla sin egen tro för sig själva. Utåt kan man inte vara annat än lutheran om rikets enhet ska bestå. Prästkandidaterna åker ännu till Skara för prästvigning, det vill säga fram till 1631. Det dröjer ytterligare 13 år innan den första kyrkan av sten ska invigas av superintendenten Andreas Johannis Prytz med två predikningar om kyrkors rätta bruk och om kyrkors rätta invigning. De ges ut i flera upplagor och får normbildande betydelse för hur man ska förstå vad ett lutherskt kyrkorum är. Den gamla predikstolen står alltjämt i Kungälvs kyrka. Så har den gamla domkyrkan också materiellt nått ut i stiftet.
1720
Nu är året 1720. Stiftet har fått de gränser det ska behålla ett par hundra år: Halland kom till 1646, södra Bohuslän 1658, och norra Bohuslän 1693. Sedan 1665 är superintendenten istället biskop, men först 1678 kallas kyrkoherden domprost. Riket får snart äntligen fred efter det stora nordiska kriget, eller Stora ofreden, som man säger i Finland. Flera präster har flytt till Norge. Om ett knappt halvår, natten till den 15 april 1721 brinner domkyrkan, gymnasiet på domkyrkoplanen, och 211 bostadshus ner. Kyrkans murar står kvar och snart kan man provisoriskt börja använda den nygamla kyrkan. Gymnasiets rektor Johan Aurelius, senare kyrkoherde i Istorp, gav ut en ”Kort upmuntran til en christelig gifmildhet emot det medellösa Götheborgs gymnasium, trivials-schola, o deröfwer bygda kyrckia, som af stoor wåd-eld d 15 april anno 1721 blefwo ruinerade, ödmiukast framstält af den som samma olycks:åhret war rector gymnasii”.
Vid Larsmässomarknaden i augusti fortsätter man att årligen fira kyrkans invigning med en högtidlig gudstjänst. År 1731 utses den pietistiske Severin Ring till predikant, och säger i sin predikan att det är ”en påvisk smitta” att kalla kyrkorummet ”Guds hus”. Ärendet går ända upp till Kungl. Maj:t, som fastställer domkapitlets varning. Några år senare, när både Ring och domkapitlet lugnat ner sig, blir han kyrkoherde i Skepplanda.
1820
Nu är året 1820. Den 20 december 1802 hade domkyrkan jämte 179 privathus, Brödraförsamlingens hus, synagogan och frimurarelogen brunnit ner. 1815 hade den nya domkyrkan invigts. Sedermera domprosten Hummel predikade om ”Nya människor i den nya kyrkan”. Den wallinska psalmboken kom ifjol, men det kommer att dröja innan den införs överallt. I Örby, ”läseriets vagga”, kommer den att tas i bruk först 1862. 1800-talets första decennier bryter med den rationalistiska trenden. Den religiösa upplevelsen av Skaparens storhet, Kristi födelse, död och uppståndelse, och Andens ljus och kraft tränger undan den enbart förnuftsmässiga reflexionen.
De många förändringarna i kyrkolivet bildar ett kyrkligt skifte parallellt med skiftesreformerna av jorden: nya kyrkliga böcker med nya seder och nya ord, nya kyrkobyggnader, avskaffade helgdagar, individualiserad nattvardssed, och nya krav på individens förståelse av den kristna kunskapen. Lundaprosten Henric Schartau predikade för några år sedan vid två tillfällen i gamla Fattighuskyrkan. Väckelsen från honom kommer snart att driva på den andliga individualiseringen samtidigt som den motverkar upplösningen av det kollektiva församlingslivet. Den verkar på en gång förnyande och bromsande, och fyller de gamla formerna med ett delvis nytt innehåll. Genom att biskop Carl Fredrik af Wingård skickar runt schartaulärjungarna i stiftet, sprids väckelsen snabbt och sätter sin prägel på stora delar av det.
1920
Så är det 1920. För två år sedan slutade Första världskriget. Det var Spanska sjukans år. Många präster gick från dödsbädd till dödsbädd, från grav till grav. På Västra kyrkogården grävdes massgravar.
De stora pastoraten utanför Göteborg finns ännu kvar. Först nästa år bryts Partille ut ur Landvetter. Rönnäng hör ännu till Tjörn, Skaftö till Morlanda, och Svarteborg till Foss. Men brytningstiden är inne. Södra och mellersta Halland har ännu kvar det mesta av sin danska prägel, det vill säga två församlingar och en kyrkoherde, men det lilla Abild med 565 invånare utgör ännu ensamt ett eget pastorat.
Domprost är Josef Natanael Rexius. Hela hans liv präglades av en ovanlig koncentration. Brilioth kallar honom den schartauska traditionens ”förnämsta och ädlaste representant i senare tid”. När han predikar, präglas Domkyrkan av ”en stilla, ljudlös andakt” (Edv.Rodhe).
Om tre år inrättas Göteborgs diakonissanstalt som en följd av biskop Edvard Herman Rodhes strävanden under mer än ett kvartsekel att göra diakonin till kyrkans och församlingens gemensamma ansvar och inte enbart en sak för enskildas engagemang. Samtidigt är sekulariseringen på frammarsch, också inom kyrkan. Om tre år hävdar två av lektorerna i Göteborgs domkapitel att dopritualet ger uttryck åt ett magiskt föreställningssätt. Istället vill man ge dopet endast en ”symbolisk religiös prägel”. Men redan nästa år lägger kyrkolagsexperten Peter Rydholm, kyrkoherde i Lundby, fram en bekännelseburen prästmötesavhandling om dopet, där han dock tar avstånd från den vanliga uppfattningen av dopet som ett förbund.
Det kyrkliga ungdomsmötet i Tvååker 1919 signalerar en ny tid. När Prästsällskapet diskuterar mötet delar sig meningarna. Mötet kritiseras för att arrangörerna skulle ha gått utanför sin kallelse, det vill säga arrangerat gudstjänster för ungdomar från andra församlingar. För andra är det nödvändigt att nå ungdomen med nya metoder. Om några år bränner nykonfirmerade ungdomar i Lundby sina Nya testamenten på Rosens kulle. Efter de första kyrkofullmäktigevalen i Örgryte och Lundby 1931 tar en nationalsocialist, en kilbomskommunist och två Moskvatrogna kommunister plats där. Molnen tätnar. Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.
2020
Nu är det 2020. Pandemin har präglat jubileumsåret. Frågan är om den får samma fördjupande betydelse för våra hjärtan och tankar som Spanska sjukan fick för många 100 år tidigare. Mycket av det gamla har nu sjunkit undan, annat har fått ny aktualitet. Av utanverket, den kyrkliga indelningen, är inte mycket sig längre likt. Nya ordningar och former har kommit till även på kyrkans insida. Inte heller stiftets historia är sig lik. Själv har jag avskaffat en biskop i början av 1700-talet. Efter 40 års stiftshistoriskt arbete vore det inte underligt om min tanke blev tvivelstrött. I gudstjänsten däremot, finns en kontinuitet som sträcker sig längre bakåt i tiden än Göteborgs stift, och längre framåt än någon av oss kan överblicka. Ärkebiskop Eidems tal om ”ett ‘nu’ som omsluter både förflutet och närvarande och tillkommande” behåller sin aktualitet. Det placerar oss mitt i historien, och historien som en del av våra liv. Vi delar ett tungt ansvar för historien och ett väldigt löfte om framtiden – alltsammans ett evigt nu.