Justitieombudsmannen, eller Riksdagens ombudsmän som myndigheten formellt heter, har sedan 1809 till uppgift att kontrollera att landets myndigheter följer lagarna. Eftersom man oftast talar om att medborgarna ska följa lagen, tänker man inte alltid på att fallet är detsamma för den offentliga makten, kommunerna inbegripna. Justitieombudsmannen är en av få myndigheter som inte lyder under regeringen, utan riksdagen. Ytterst är det folket som kräver laglydnad från myndigheterna. Justitieombudsmannens beslut har i regel inga särskilda rättsverkningar. Vad Justitieombudsmannen gör är istället att myndigheten ”uttalar kritik” gentemot vissa fenomen inom myndigheterna, varefter myndigheterna i princip alltid rättar sig efter kritiken. Justitieombudsmannen kan t.ex. inte utdöma skadestånd, utan idén är att Justitieombudsmannens åsikt ska förbättra myndigheternas verksamheter.
Den 1 juni i år meddelade justitieombudsmannen, med chefsjustitieombudsmannen (ChefsJO) Elisabet Rynning i spetsen, två beslut med vidsträckt betydelse för de familjer som upplever sig som främlingar i en starkt politiserad samtid.
En skola i Umeå hade en temavecka om klimat och hållbarhet. Veckan avslutades med att elever tågade med plakat till en plats utanför skolans område, där de framförde vad de ville göra för att bidra till en hållbar utveckling. Skolan hade kallat redovisningen för en manifestation. En annan skola i Växjö hade en temavecka om alla människors lika värde. Veckan avslutades med att elever under en aktivitet på skolgården viftade med regnbågsflaggor. Genom aktiviteten ville skolan uppmärksamma alla människors lika värde samt en prideparad som en organisation skulle anordna dagen därpå.
En privatperson anmälde skolorna till Justitieombudsmannen och anförde att elevernas deltagande i aktiviteterna under den obligatoriska skoltiden medförde att de påtvingades deltagande i en politisk demonstration i strid med den så kallade negativa opinionsfriheten i 2 kap 2 § regeringsformen. Regeln lyder:
”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.”
I båda fallen gav de kommunala, politiska nämnderna, skolorna sitt stöd. Utbildningsnämnden i Växjö uttalade: ”Utbildningsnämndens sammantagna bedömning är att skolan i sin verksamhet värnat om grundlagsrättigheterna liksom skolans värdegrund med respekt för allas lika värde, samt iakttagit saklighet och opartiskhet i sin undervisning.”
Utbildningsnämnden i Umeå uttalade: ”Sammanfattningsvis så kan För- och grundskolenämnden inte se att rektor och lärare brutit mot någon lag eller författning. Skolan har inte tvingat eleverna till ett politiskt ställningstagande gällande klimatet genom detta undervisningstillfälle.”
När aktiviteterna kom under Justitieombudsmannens bedömning uttalade ChefsJO att det är av stor vikt att skolan tydligt står upp för grundlagsfästa värderingar liksom att det är en självklarhet att elever ska få undervisning om klimat- och hållbarhetsfrågor. Däremot kom hon till en diametralt motsatt åsikt än skolorna och de kommunala nämnderna i fråga om aktiviteternas lämplighet. Utifrån antagandet att skolplikt gäller samt att aktiviteterna hade placerats inom de obligatoriska delarna av undervisningen hade eleverna tvingats till deltagande. I båda fallen kom också ChefsJO fram till att aktiviteterna hade utgjort demonstrationer i grundlagens mening.
ChefsJO skriver vidare:
”Även om skolan ska representera och främja uppfattningar om alla människors lika värde, måste det ske med beaktande av elevernas rätt att ha andra uppfattningar och att inte behöva delta i meningsyttringar […] Utbildningsnämnden har uppgett att aktiviteten på skolgården var frivillig. Aktiviteten hade dock en tydlig koppling till vad eleverna hade arbetat med tidigare under veckan. Eftersom ingen information lämnades om frivilligheten, är det troligt att en del elever och vårdnadshavare uppfattade det som att aktiviteten var en del av den obligatoriska undervisningen.”
Dessutom skrev ChefsJO något som i sig är enormt betydelsefullt:
”Det är vidare tänkbart att en del elever ogärna ville skilja ut sig från mängden genom att avstå från att delta, även om de eller deras vårdnadshavare egentligen inte önskade att de skulle vara med. Mot denna bakgrund menar jag att eleverna får anses ha tvingats att delta i aktiviteten.”
Efter att ChefsJO hade funnit att aktiviteterna utgjorde demonstrationer uttalade hon kritik emot skolornas rektorer.
Det finns en ganska allvarlig brist i ChefsJO:s resonemang vad gäller den skola som tvingade barnen att på i en prideparad. Hon antar nämligen att de frågor som barnen tvingades att demonstrera för var sådana fri- och rättigheter som följde av internationella konventioner och som delas av en majoritet av Sveriges befolkning: att de handlade om alla människors lika värde. Enligt hennes uppfattning skyddar regeringsformen dem som har en avvikande uppfattning i dessa frågor och därmed inte instämmer i idén om alla människors lika värde. Hon antog alltså att ett icke-deltagande i en prideparad innebär att man inte accepterade denna idé.
Att sexualradikalism per definition skulle handla om alla människors lika värde är naturligtvis ren rappakalja. I viss mening kan det kanske göra det, men för att ta ett konkret exempel: om en person anser att äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna, så innebär inte det per definition att denna person anser att alla människor inte är lika värda — det vill säga att personen hyser en rasistisk eller diskriminerande åsikt.
Endast när lika fall behandlas olika kan diskriminering komma ifråga, och det kristna teologiska argumentet handlar ju just om att den heterosexuella relationen har en sådan unicitet som inte är jämförbar med andra samlevnadsformer, gentemot vilka diskriminering alltså skulle ske. För detta förtjänar ChefsJO allvarlig kritik, även om jag förstår hennes uppfattning. Hon är inte filosof eller teolog utan tyvärr endast jurist, och genom att slå ned på en starkt dominerande, politiskt korrekt, uppfattning inom samhälle och skolväsende har hon starka skäl att överkompensera i den delen.
I övrigt är besluten hoppingivande och ett tacksägelseämne.