Det är lika bra att erkänna det. Jag tycker inte om informationssamhället. Det kan faktiskt kväva mig genom sitt påträngande uppdrag och syfte. Både praktiskt och mentalt.
Göra mig uppmärksam på saker jag egentligen inte är intresserad av, göra mig orolig över saker som aldrig bekymrat mig och delge mig information om sådant som ingen människa blir bättre av att veta, i alla fall inte jag, verkar vara den främsta uppgiften i vårt nya mediesamhälle. Om det är en anledning till att okritiskt hylla den nya tekniken så faller inte jag in i hyllningskören.
Om jag någon gång däremot själv söker specificerad information i något angeläget ärende, hos en myndighet, ett företag eller annan institution, är det dock ofta knalt med tillgång till uppgifter kring just det jag sökte. Antingen omfattar inte ”knapphänvisningarna” mina undringar och frågeställningar, eller så träffar jag, efter lång väntan, på fel handläggare och hänvisas inte sällan tillbaks till utgångsläget. Frustrerande. Kanske främst för att det är helt opåverkbart och maktlösheten därför känns total. I viktigare ärenden kan det få både katastrofala och sorgliga följder.
I ett intelligent medborgartillvänt informationssamhälle borde rimligtvis inte tekniken omöjliggöra att jag kommer fram till rätt person och får svar på mina undringar, inte heller att jag ständigt överöses med information jag aldrig bett om.
Karl Marx talade om alienationen som industrisamhällets produktionsapparat skapade. Jag menar, att det finns alienation i förhållandet mellan människor och informationstekniken idag. Precis som teorin om den industriella produktionstekniken gjorde gällande, att man avhumaniserade människor genom att göra dem till utbytbara kuggar i ett maskineri, har vi idag informationstekniken som alienerar oss från direkt mänsklig kontakt och en känsla av maktlöshet då vi inte kan kontrollera vare sig flödet eller – i många fall – tekniken vi tvingas underkasta oss.
Jag vill påstå, att informationssamhällets alienation är mer svårgripbar, subtil och inte så lätt att kämpa emot. Det går inte att strejka för att komma undan de dåliga villkoren. Du är ändå fast och beroende, samtidigt som du blir mer sårbar och utanför om du protesterar. På det sättet är IT-utvecklingen och informationssamhället betydligt mer ingripande i den enskilda människans hela liv än industrialiseringens revolutionerande framfart varit. Och de som sitter på makten och styrningen är långt mer skyddade än patronerna och industripamparna var. Vet vi ens vilka det är ?
Men är det då inte bakåtsträvande att ifrågasätta den teknik som öppnar så många möjligheter och kan underlätta så mycket för oss människor ?
Jag vill påstå, att det aldrig någonsin är bakåtsträvande i sig att reflektera och kanske ställa sig frågande till det som inte påverkar samhället positivt.
Historien visar, att vi människor är tämligen lättmanipulerade och kan vara förvånansvärt förnekande och passiva. Det är inte bara våra nuvarande politiker som har sagt : ”vi såg det inte komma”.
För egen del kan jag konstatera, att inte bara jag, utan en påträngande del av den verklighet/verksamhet som finns utanför mitt privata liv, som också använder IT, funderar över min ålder. Jag uppmärksammar, att 50-talisterna nu gjort sitt intåg på sidan med dödsannonser. Det är inget som gör mig rädd eller orolig, men det ger en fingervisning om att livet är ändligt och att jag numera är i pensionsåldern och står som äldst i släktledet.
Visst ger tekniken mig möjlighet att söka gamla klasskamrater, lättare sända iväg och ta emot hälsningar från släkt och vänner, lagra minnen, läsa tidskrifter och ”slå upp” diverse intressanta saker via Google. Bra så långt …
Samtidigt är jag totalregistrerad och kontrollerad, utifrån alla upptänkliga aspekter på nätet med utgångspunkt från min ålder och de intresseområden jag förväntas ha. Det som jag genom mina egna sökningar redan visat utnyttjas hänsynslöst.
Jag uppmanas att döstäda, söka 50+-boende, vara vaksam på pensionsfällor, ta hypotekslån, köpa husbil, skaffa collagentabletter, prova hörapparater, utfärda framtidsfullmakter, se över testamentet, skaffa en frisyr som gör att jag ser yngre ut, förverkliga gamla drömmar innan det är för sent, skaffa mig en roligare man, gå på pensionärsyoga, spruta botox i rynkorna, ändra klädstil, bryta med krävande barn, slänga ut allt gammalt bohag och renovera, odla i klimatsmart växthus, ha alla bollar i luften alltid … och mängder av andra saker som gör det ganska outhärdligt att fundera över och belastas med. Så trött min hjärna blir av att ständigt behöva klicka bort mycket av sådant bara för att ta mig igenom en enda GP-artikel.
Ingen ska inbilla mig, att detta lämnar oss människor oberörda. Exemplen ovan kan synas harmlösa, men en del av budskapen är inte så oskyldiga och vårt motstånd mattas av efterhand som vi vänjer oss. Klädmodet är ett väldigt bra exempel på hur lätt vi erkänner vårt kollektiva felval när vi får se gamla kort. ”Det var ett mycket fult mode, men alla hade det ju på den tiden” – känns meningen igen ?
Nu är inte snittet på kläderna vi hänger på kroppen det värsta hotet, utan hur de budskap om värderingar, livsstil och den moralisk/etiska kompass som bakas in i upprepad påverkan landar i oss. Och förändrar oss. Försåtligt luras vi till tolerans för saker som egentligen inte är förenligt med vårt hjärtas uppriktiga innersta mening.
Vi troende kristna ser hur antikrist och den moderna sekulariserade ”objektiviteten” lägger grunden för vår livsstil.
Naturligtvis ska vi vara vakna på de starka krafter, som succesivt vill öka acceptansen för sina åsikter hos folkflertalet. Det är inte bara jag, 50-talist, som utsätts för informationsattack riktad mot mig, mina behov och mina svaga punkter. Än värre är det med unga människor och andra mer lättmanipulerade och utsatta grupper.
När jag tänker på debatten om abort, dödshjälp och barns rättigheter, för ungefär 40 år sedan, var det fortfarande möjligt att nämna en kristen grund som förklaring till sin mindre liberala uppfattning. Idag anses den inte ens ha ett berättigande, trots att det är uppenbart vilka etiska frågor det är nästan omöjligt att belysa utan den grunden.
Kanske får jag snart reklam i flödet från eleganta kliniker utomlands, som erbjuder sin hjälp den dag jag bestämmer mig för att avsluta åldrandets lidande. Fasansfullt.
När Jesus inte har någon plats i informationsflödet blir det bokstavligt talat en dödlig informationsbrist.
När antikrist talar blir det lika säkert en information till döds.
Där har vi kristna en gigantisk uppgift. •