Låt mig först slå fast: Det är ett svårt ämne, ohyggligt svårt eftersom det rör vid djupa personliga erfarenheter i mötet med ondska, lidande och död. Vi är ömtåliga och vi måste vara rädda om varandra när vi talar om dess ting.
Jag har haft många läromästare på livets väg. En av dem var en kvinna i Afrika jag mötte en gång.
I Afrika inleds ofta en konversation med att man talar om familjen och jag frågade henne, hur många barn hon hade.
Hon svarade sorgset:
”Fyra – men de är döda allihop, och jag fick en klump i halsen – men så slog hennes ansikte upp och med ett brett leende utropade hon: Men jag ska få träffa dem igen. När Jesus kommer tillbaka och allt blir nytt ska jag få vara med dem igen. O, vad jag längtar att Jesus kommer tillbaka. Jag längtar och väntar varje dag. Allt det svåra ska försvinna, det står så i Bibeln. Gud ska ju skapa allting nytt …”
Jag tackar Gud för mötet med denna kvinna som påminde mig om vårt kristna trotsiga hopp, som bär oss i denna ofullkomliga värld.
Frågan ställs olika
Jag har lärt mig att frågan om det ondas realitet ställs olika, faktiskt beroende var man lever och under vilka omständigheter.
Du kanske hört om den svenska journalisten, som förundrad, och samtidigt naivt ställde frågan till en bedjande kvinna i kyrka i det krigshärjade sönderfallande Jugoslavien, hur de kunde tro på en god Gud mitt i detta helvete, och fick svaret: ”Hur skulle vi kunna låta bli, det är det enda hopp vi har när tillvaron rasat samman.”
Jag har förundrats över att människor som avvisar tron på Gud per automatik utgår från att allt skulle vara frid och harmoni i tillvaron. Big-bang-harmoni och utvecklingsoptimism skulle man kunna kalla det! I dessa som man menar bevisade teorier om ursprung och utveckling har förutsättningar som alla anser självklara smugit sig in. Hur har jag frågat mig? Vad har man för grund för detta? Är slumpen god?
Jag menar att de gamla berättelserna i urhistorien, det vill säga Bibelns första elva kapitel, faktiskt ger oss fler svar och tolkningsmönster i dessa frågor. Kaos rådde innan Gud grep in. Gud bringande ordning, vi fick ett paradis att leva i, men gemenskapen bröts, och grundvillkoren förändrades. Men Gud vill rädda oss tillbaka. Vi återkommer till Guds gigantiska räddningsplan i Jesus och innebörden i frälsningen. Gud ska skapa nytt – det förlorade paradiset står öppet. Det ska bli som Gud ville från början. Kampen pågår men utgången är given!
Men hur kan vi upprätthålla denna tro och denna tillit? Frågorna ställs och finns där?
Vissa frågar sig om Skaparen blivit maktlös och tappat kontrollen. Vad är det för en Gud? Hur kan Gud tillåta till exempel en tsunami för att ta ett exempel? Men egentligen, om vi tänker efter, väcker inte flodvågen nya frågor, den tydliggör endast den fråga om tillvaron oberäknelighet som vi hela tiden ställer oss.
Varje dag, året om, omkommer människor i tragiska olyckor. Väldiga träd och stenar faller, vattenmassor svämmar över, stormvindar blåser, glödhet lava strömmar fram ur marken … och en människa på fel plats vid fel tidpunkt förlorar sitt liv. Omgivningens förtvivlan är densamma om det drabbar en enskild eller många tusen. ”Allt kan hända alla,” som det heter i Skriften. Vad är det för en värld vi lever i, ja, var finns Gud, när själva tillvaron kan ödelägga vår existens eller vi själva sätter krafter i rörelse som vi inte kan kontrollera?
Våra frågeställningar är främmande för Bibeln
Men innan vi går vidare måste vi göra ett konstaterande: Vårt sätt att formulera frågeställningarna om Gud och hans förhållande till det onda är egentligen främmande för Bibeln.
Ondskan existerar och människan har hamnat i det ondas våld – vi är både offer och skyldiga på samma gång. Sådan är vår situation, men att detta på något sätt skulle motsäga att Gud är god är en omöjlighet. Gud är allsmäktig, det är en sats som är en given utgångspunkt i Bibelns värld. Han är den generöse Skaparen, Livgivaren, från vilket allt gott kommer.
Men det finns en ond makt, en fiende till Gud, som ledde oss människor vilse och river ned och fördärvar. Vi vet mycket lite från Skriften om denne fiendes ursprung. Han finns där, lögnens furste, Satan, Djävulen, Åklagaren, den gamle ormen.
Vi människor skapades för frihet och lydnad, ett liv med Gud – men förutsättningen för frihet är möjlighet att välja. I vårt fall drog vid med oss skapelsen i fördärvet, tillvaron förändrades, och suckar och våndas, för att tala med Paulus i Romarbrevet. Vi skapades för att leva i gemenskap med Gud, men gemenskapen är bruten. Vi frestades att gå vår egen väg och störtade oss själva i fördärvet.
Det paradoxala med Guds allsmäktighet är att han som är mäktig till allt avstod från att visa sin makt, att han sköt upp domen för att förhoppningen om räddning skulle finnas kvar. Han skapade oss fria, fria att välja, vi är inte spratteldockor som han spelar ett dolt spel med. Han skapade oss för gemenskap med honom för att vi skulle besvara hans kärlek.
Gud vill vinna oss tillbaka. Ja, det står till och med att det var hans ”eviga rådslut från begynnelsen.” Han gick själv in under det onda för att befria oss. Han sände oss sin Son för att frälsa, för att försona, för att besegra synden och utplåna syndens obönhörliga konsekvens: döden. Bibeln är djupast sätt berättelsen om Guds plan att rädda sin förlorade värld. Han har inte tappat kontrollen. Han håller fast vid sin ursprungliga plan. Gud kunde inte acceptera att det onda skulle segra. Han valde att inte förgöra, utan ge oss en ny chans.
Guds svar på människans uppror
Guds svar på människans uppror var hans egen Son, som födde mitt ibland oss för att leva vårt liv och dela alla våra villkor. Våra sjukdomar la han på sig, våra synder bar han, vår död den dog han och genom hans sår är vi helade, genom hans offer är vi försonade och genom hans härliga uppståndelse vågar vi hoppas på seger och ett evigt liv. Vi som är förlorare kan bli segrare genom hans seger för oss.
Jesus diskuterar inte det onda eller lidandet eller olyckorna som drabbar oss utan agerar/handlar mot det. Han botade sjuka, han uppväckte döda som ett förebud på att det onda måste vika undan. Han visade vad Guds rike är. I en fördärvad värld har vi som hans efterföljare uppdraget att vara hoppet budbärare.
Det är en förmån och ett stort ansvar – och många gånger känner man som präst sin otillräcklighet.
Jag åkte till exempel som en av cirka 20 präster till Thailand direkt efter Tsunamikatastrofen för att delta i hjälparbetet på plats. Det var en omvälvande upplevelse men samtidigt kan det mig många tankar och erfarenheter som fördjupat mitt liv. Ofta händer det att jag i min bibelläsning och i mitt gudstjänstfirande får jag ord och tankar för att fortsätta att tänka över katastrofen och hantera vad jag varit med om.
Det finns en källa av erfarenheter, ord från Gud, i bibeln och i kyrkans liturgi, sånger och psalmer som hjälper mig att gå vidare och tränga in i livets hemligheter, vad det betyder att vara människa i en fördärvad värld.
Jag får en liten pusselbit i taget.
Jag ser en korsfäst Gud i Jesus som delar våra villkor för att bryta sönder ondskans makt. Jag förstår att människor som drabbas inte är annorlunda än jag själv.
Vi flyr inte undan ondskans realitet
I kristen tro, i kyrkan tas livet på allvar – och livet är på allvar – så allvarligt att vi i varje stund måste värna det. I kyrkan flyr vi inte undan verkligheten eller katastroferna, olyckorna, sjukdomar som drabbar.
Vi bär alltsammans i bön och förbön till Gud. Vi vårdar livet och längtar och ropar efter skapelsens förlossning, räddning undan krig, olycka och allt ont.
I allt lidande träder Jesus fram och sträcker ut sina sårmärkta händer mot oss. Jesus kom till denna jord precis som den är för att jorden är brusten och livet är skadat. Han vill lära oss att allt inte är förlorat. En gång ska den brustna världen bli hel igen.
Det är detta vi predikar – för Jesu skull. Det löftet har vi från Gud, mitt i kriser och katastrofer, mitt i den verklighet som är vår.
När ondskan slår till blir vi människor ofta sant mänskliga, viljan att hjälpa och ställa upp och avstå för andra. Visst är det märkligt.
Det är kanske det som mest bär med mig 15 år senare. Alla kunde vittna om det – hur man särskilt under de första dagarna i det kaos som rådde – hur alla gränser suddades ut. Man blev en medmänniska. Nationsgränser, ålder och språk – ingen spelade någon roll. Man vill hjälpa, man ville stötta och gråta tillsammans. Jag minns fantastiska berättelser om vardagshjältar som räddade liv – samtidigt som man själv utsatte sig för stora faror.
Vad kunde man då göra som präst i en situation som denna? När jag kom dit hade det första kaoset lagt sig – men överallt cirkulerade människor, som letade efter försvunna anhöriga. Man såg chock och desperation i deras blick. Många gick från sjukhus till sjukhus och letade och sökte i alla sängar och avdelningar.
Att ta emot smärta
Jo, som präst lär man sig att lyssna, att ta emot smärtan och fasan i varje enskild människas berättelse utan att ducka. Många hade aldrig fått formulera vad de varit med om. I chocken måste man få prata – men om den som lyssnar på något sätt visar att detta är för svårt att höra så kan man låsa in en människa i hennes smärta, fasa och sorg.
Vi besökte sjukhusen där många dubbeldrabbade människor fanns. Dels var man skadad själv, dels hade man förlorat eller saknade en eller flera anhöriga. Jag träffade brudgummen som var på bröllopsresa vars fru var borta, jag träffade föräldrar som mist barn, människor vars halva ressällskap, en hel släkt eller familj som var på semesterresa. Jag har sagt vid något tillfälle att jag under den första dagen hörde fler mänskliga tragedier berättas är jag sammantaget varit med om på mina då 32 år som präst! Och då har jag ändå varit med om mycket både utomlands under mina år i Afrika och här hemma.
Vad lär man sig? Jo, ändligt mycket. Hur sårbart livet är. Hur lycka och glädje i ett ögonblick kan vändas i tragedier och fasa.
Det är i denna verklighet som vi förkunnar livets seger över döden. Det är vårt enda hopp. Vi lever i en fördärvad skadad värld. Gud sviker oss inte när olyckan slår till. Hans frälsning står fast. Gud lovar att vara med oss mitt i fasorna, mitt i nöden, mitt i den verklighet vi står. Hans löften står fast: ”den som tror på mig skall leva om han är dör”, sa Jesus och det gäller även den som drabbas av katastrofer och rycks bort mitt i livet.
Det var inte så här det skulle vara
Löftet om frälsning står fast. Det var inte så här det skulle vara. Men löftet om paradiset, om en befriad skapelse, utan synd och död och olycka står kvar. Det får vi klamra oss fast vid när tillvaron rämnar runt omkring oss.
Vi förkunnar ihärdigt att Gud inte heller kunde acceptera det onda – att det onda skulle segra, att vi skulle förgås. På grund av att det onda tagit över hans skapelse sände Gud sin Son i världen för att frälsa och uppsöka det som var förlorat – mitt i den verklighet som är vår. Han kom för att försona, att rädda och leva i den verklighet som är vår med all dess sorg och smärta. Hit kom Jesus. Här vann han sin seger. Han blev gick in i kampen och delade våra villkor, och vann seger inifrån. Han vann seger och därför är löftet sant, som profeten Jesaja förkunnar på ett ställe: ”Om du än måste gå genom vatten, så är jag med dig […] Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig mitt namn, du är min.”
Vi får inte hjälp att förklara allting som möter oss men på ett djupt existentiellt plan vi får hjälp att klara det som möter oss här. Världen och dess makter är i uppror men Gud vill rädda oss till den nya skapelse han har i beredskap för oss. Så tröstar oss Guds ord, klart och hoppfullt, trotsigt och ihärdigt, när vi gråter, när vi känner ondskans fasansfulla makt. Det liv vi lever nu är bara första kapitlet i livets bok!
Men vi får inga färdiga teoretiska svar. Vi får löften om att bli bevarade och räddade mitt i den verklighet som är vår. Det ger oss hopp när ondskan slår till och alla våra mänskliga förklaringar slår slint och vi känner oss undrande, maktlösa och små och undrade.
Vi vet inte varför våra liv blir så olika
Vi vet inte varför den ene drabbas på det sättet, en annan på ett annat sätt. Det ger oss hopp och tröst i levnadsstriden och den märkliga paradox som innebär att det onda kan tvinga oss att stanna upp och tvinga oss att se verkligheten som den är.
Jag brukade berätta för mina konfirmander historien om en kinesisk bonde, och jag ska upprepa den idag för den passar precis in i detta sammanhang:
”Det var gång en gammal kinesisk bonde, som levde tillsammans med sin son. Han ägde bara en enda sak i livet, och det var en häst. Den utgjorde hela hans förmögenhet. En dag försvann hästen: Vilken fruktansvärd olycka, sa grannarna. Vad har han gjort för att förtjäna något så ont? Vilken olycka! Men den gamle bonden svarade: Vad vet ni egentligen om det?
Några dagar senare kom hästen tillbaka och hade med sig fyra vilda hästar: Du har tur, sa grannarna. Den gamle ryckte på axlarna och svarade igen: Vad vet ni egentligen om det?
Den unge sonen ville dressera de vilda hästarna. Han föll i backen och bröt ena benet: Vilken otur, sa grannarna. Fadern svarade: Vad vet ni egentligen om det?
En kort tid senare utbröt kriget. Alla unga män inkallades, med ett enda undantag: Den skadade sonen. Du har tur, sa grannarna. Än en gång svarade den kinesiska Salomo: Vad vet ni egentligen om det?”
Vi vet egentligen om detta allesammans om vi tänker efter noga. Det riktiga och sanna, kärlek, det bästa som livet har att erbjuda är ofta resultatet av svårigheter och prövningar, och att olyckan och katastrofen ligger dold i framgången och glädjen i vår ofullkomliga värld.
Ofta kan framgången förblinda oss – men i motgången ställs allt på sin spets och vi ser vårt oändliga behov av en älskande Gud om vi ska få våra liv att gå ihop.
Gud frestar ingen, han är inte det ondas upphov. Som mänsklighet lider vi vad våra gärningar är värda. Men Gud kan förvandla till och med det onda från meningslöshet till mening, från fasa till trygghet, från Satans anslag, till livets tjänare. När vi med Guds hjälp övervinner dem – förkunnar vi hans seger och godhet. Han har alltid vårt eviga väl för ögonen.
Ja, prövningarna, hur fruktansvärda de än är, kan till och med fördjupa och berika våra liv, för det ger oss en sann realism och alla falska säkerheter vi bygger upp för vår existens raseras. Det tvingar oss att lyfta vår blick och tänka framåt.
Ett brutalt exempel
Jag brukade också utmana mina konfirmander genom och ställa mig under en ljuskrona och ställa frågan att om den lossnade och slog mig medvetslös till marken, om det var något gott eller ont. Efter något skämt om att det var gott för då skulle lektionen vara slut kom man fram till att det var något ont och hemskt!
Men jag fortsatte: Tänk om när jag förts till sjukhuset och en läkare efter en noggrann undersökning säger. Vilken tur att du kom i dag. På röntgenplåtarna såg vi en stor tumör på din hjärna – om några veckor hade vi inte kunnat göra något. Nu kan vi rädda dig!
Konfirmanderna och jag kom överens om att det var något gott att jag fick en lampa i huvudet.
Vi är mycket snabba att bedöma. Vi kräver raka snabba svar. Men Gud vill alltid vårt eviga väl. Den onda som drabbar oss kommer inte från honom, men den djupa sanningen som Bibeln uppenbarar är att Gud visar sin makt, att till och med det onda kan betjäna honom. Gud kan förvandla det värsta onda till något gott.
Låt oss tänka på det som i Bibeln kallas för syndens och upprorets obönhörliga konsekvens. Upproret och synden mot Gud leder till slut till döden. Ingen kan undfly den, men Gud har förvandlat den till porten till det paradis vi skapades för. Döden, gisslet, har blivit vägen hem till Gud för dem som tror på honom.
Dödsredskapet där Frälsaren dog för världens synd: korset har blivit ett segertecken. Vi kan fara illa i denna syndens värld, med det är bara första kapitlet. Det finns en fortsättning – ett evigt liv med Gud i det paradis vi skapades för.
Hur ska vi tänka när någon drabbas?
Hur ska vi då tänka när fruktansvärda saker inträffar och människor drabbas på olika sätt? Vi ska sluta med att erinra oss det som Lukas berättar i det 13:e kapitlet av sitt evangelium – det hade inträffat en massaker i templet. Man kommer till Jesus för att höra hur han såg på det hela.
Vad som hade hänt, var att landshövdingen Pilatus hade sänt sina soldater ända in i helgedomen och där brutalt dödat en grupp män som kommit dit för att offra. Vi vet inte närmare detaljer, men det är inte svårt att föreställa sig stämningen i Jerusalem efter detta. Till synes oskyldiga människor hade dödats. Något fasansfullt hade hänt – och nu kommer man till Jesus. Och vad svarar han?
Det märkliga är att Jesus direkt tar upp en annan fruktansvärd händelse som hade inträffat nyligen. Ett torn hade rasat samman i Siloam och dödat 18 personer. Bakom den händelsen låg till synes inga onda avsikter, möjligen slarv hos någon. Det var till synes en ren olyckshändelse.
Egentligen hade nog de som frågade en förklaring själva. Man kom till Jesus för att få det bekräftat. De som blev dödade måste ha varit större syndare än andra.
Men Jesus lät dem aldrig säga det. Han förstod vad de tänkte. ”Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet som de.” Jesus avvisade alla spekulationer om just dessa människors skuld.
Att en människa drabbas säger inget om hennes förhållande till Gud
Det är märkvärdigt vad vi människor är oss lika i alla tider. Tänk så mycket prat det är när somliga olyckor händer. Ibland ligger en förklaring under ytan även om man drar sig för att säga det: ”Den och den hade också sig själv att skylla.”
Men det vi lär oss av Jesus är att vi aldrig någonsin har rätt att sätta oss till doms över någon annan. Vi ser inte alla sammanhang. Att en människa drabbas säger ingenting om hennes förhållande till Gud. Även fromma, gudfruktiga människor drabbas av sjukdomar och olyckor. Den förste i Bibeln, som kallas rättfärdig var Abel. Han blev mördad av sin broders hand.
På gammalt språk talade man om ond bråd död, och det är därför som vi ber till exempel i litanian att bli förskonade, Men vi har aldrig, aldrig rätt att koppla samman ond bråd död, olyckor, med hur och vem en människa var.
Den som är död har stigit in i evigheten, som vi alla en gång, på något sätt ska göra och ställas inför Honom, som är den ende som kan fälla en rättvis dom både i rättfärdighet och barmhärtighet. Det som från vår horisont och mörkt kan från Guds sida vara något barmhärtigt. Att i den rätta stunden skiljas från detta livet behöver inte betyda att dö gammal i sin säng.
Uppenbart ogudaktiga människor kan bli skonade. Men det säger ingenting om deras förhållande till Gud i evighetens perspektiv. De kan ha fått ut sitt goda medan de levde. Fromma människor kan drabbas av olyckor och nöd och en bråd död, Men de går inte in i en okänd värld.
Deras död, hur fruktansvärd och smärtsam är en hemkomst, en befrielse och förlossning, om det skedde i ungdomen, i medelåldern eller ålderdomen, den är en hemkomst till Honom som de här trodde på. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild”, skriver Paulus, ”då skall vi se ansikte mot ansikte” – vad vi här trodde på.
Vad Jesus lär oss är att vi alltid ska tänka igenom vår egen situation i stället för att döma och bedöma andra.
Det är olydnaden mot Gud som störtat oss ner i fördärvet och som ställt allt i obalans och fördärvat den plats vi lever på. Somliga får bära mer lidande – men kanske lider man in välsignelser likt Jesus in i vår vardag.
Vi borde egentligen inte vara förvånade över att så mycket ont händer, att så många olyckor drabbar. Vi borde i stället vara förvånade över att det inte händer mer. Jag är övertygad om att om det ständigt, och lika enträget och lika ofta steg upp lika många böner och bönesuckar, som det svors i detta land skulle verkligheten se annorlunda ut. Det är inte bara den gode Guden som hör dem som åkallar honom.
De som kom till Jesus fick höra en besvärlig sanning och varning. ”Vänd om, innan det är för sent – innan olyckan drabbar. Hur länge ska ni fresta Guds godhet?”
När vi här talas om olyckor, ska det bli oss en tankeställare. Vi ska sörja som goda medmänniskor och tänka: ”Det kunde ha varit jag. Jag kunde nu ha varit evigheten. Skulle jag vara beredd? Känner jag min Skapare och Frälsare?”
Nya himlar och en ny jord
Det liv vi lever här är bara början. Vi är skapade för evigheten. När de nyfikna kom till Jesus, så svarade han: ”Det kunde ha varit du! Du ska alltid vara beredd att lämna detta livet, tro på mig, jag kan vända det onda till en himmelsfärd. Jag kan förvandla till och med olyckan till att tjäna dig till godo. Jag ska besegra döden och bryta av dess udd. Jag ska bevara dig, i dödens stund och på yttersta domen.”
För Gud har satt en gräns. För dem som tillhör honom finns det inget som skada dem för evigt: Ingen olycka, ingen död, ingen synd. Till och med döden är förvandlad för Guds barn, hur och när den än sker.
Det är inte ondskan som ska segra. Den ska få sin dom. Men försoningens väg till Gud står öppen. Jesus har öppnat vägen hem till Gud. Då börjar det andra kapitlet, det som är utan slut. Då ska vi få leva med den gode Guden i hans rike och hans paradis.
Vi läser i Uppenbarelseboken 21:1, 3-5:
”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta … Se Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk och Gud skall själv vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall icke finnas mer, och ingen sorg eller och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade: ’Se jag gör allting nytt.’” •