Philipp Melanchthon föddes 16 februari 1497 och dog 19 april 1560, 63 år och 63 dagar gammal. Det är nästan lika lätt att placera honom geografiskt som att komma ihåg hans ålder. Han bodde i fyra sydtyska städer: Bretten, Pforzheim, Heidelberg och Tübingen innan han kom till Wittenberg i Sachsen 21 år gammal; och där blev han kvar till sin död.
Melanchthon är huvudförfattare till en av våra fem bekännelseskrifter, nämligen Den Augsburgska bekännelsen från 1530. Han har dessutom skrivit två av de andra lutherska bekännelseskrifterna som ingår i Konkordieboken, som inte har officiell status som bekännelseskrift hos oss [detta gäller i Norska kyrkan, i Sverige har den officiell status som bekännelseskrift], det är Apologin som en försvarsskrift för den Augsburgska bekännelsen, 1531, samt traktatet Om påvens makt och överhöghet, 1537. För många, dock inte för alla, var han ledare av reformationsrörelsen efter Luthers död 1546.
Melanchthon kanske inte är så känd för gemene man idag men det var inte en tillfällighet att barkskeppet ”Morten Luther” i Tvedestrand och barken ”Melanchton” i Arendal byggdes på reformationens årsdag år 1867, 350 år efter att reformationen inleddes.
Innehåll
Lär känna Melanchthon!
Min kunskap om Melanchthon hänger samman med mitt intresse av att förstå kyrkotanken i den Augsburgska bekännelsen, eller Augustana som den kallas (Confessio Augustana). Så min doktorsavhandling är på ett sätt en inledning till en historisk tolkning av Augustana.
Augustanas kyrkobegrepp är avgörande: kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (Augustana art. VII). I den tid av upplösning som vi lever i är det livsviktigt att tänka på vad det är att förkunna evangelium rent och att förvalta sakramenten rätt, efter Kristi instiftelse.
Jag började med att studera Luther men blev rådd att koncentrera mig på Melanchthon. Min avhandling är ett bidrag till diskussionen om Melanchthons profil som akademisk och politisk aktör, som teolog och förhandlare, särskilt under riksdagen i Augsburg 1530. Avhandlingen heter Concordia Ecclesiae [kyrkans enhet]. En undersøkelse av spenning og sammenheng i Philipp Melanchthons teologi og innsats for kirkelig enhet, særlig i 1527-1530. Nu finns det också en reviderad version på engelska: Concordia Ecclesiae: An Inquiry into Tension and Coherence in Philipp Melanchthon’s Theology and Efforts for Ecclesiastical Unity, Especially in 1527-1530 (LIT Verlag, 2016).
Från Bretten till Wittenberg
Ja, lär känna Philipp Melanchthon! Vi går 511 år tillbaka i tiden till året 1508. Philipp är drygt 11 år gammal och barndomen får ett slut. Melanchthonhaus i den lilla byn Bretten är uppförd där morfaderns hus stod och där Philipp som liten pojke bodde med sin far och mor och fyra yngre syskon. Men denna höst dör både morfar och far. I likhet med brodern Georg blir Philipp sänd till en äldre kvinnlig släkting i Pforzheim. Där stannade han i knappt ett år och gick i skola. Han bevarade dock sin kärlek till denna stad med rötter från romartiden, med kulturlandskapet som omgav staden, och med de utsmyckningar som förfäderna hade gett den.
En välordnad stadsgemenskap stod för Melanchthon som en moraliskt grundad rättsgemenskap, en kulturell storhet där skolan hade en central uppgift som traditionsbärare och som utbildningsinstitution. I den borgerliga tyska stadsmiljön kände han sig hemma.
Från Pforzheim fortsatte han till universitetet i Heidelberg, där han fick starkt intryck av en kyrklig humanism. Melanchthon Forschungsstelle [forskningscenter] är idag i Heidelberg. Där ger de ut Melanchthons omfattande brevväxling, i flera och dyra band.
Efter tre års studier i Heidelberg fortsatte Melanchthon sina studier i Tübingen. Han ser senare tillbaka på den kontakt han fick med den reformteologiska miljön där som meningsfull. Philipp var mycket intellektuellt begåvad och fick tidigt en kärlek till studier. Han var mottaglig för kunskap och olika intryck samt hade gott minne.
Skicklighet och intellekt gav en snabb karriär
Vid universitetet i Tübingen framhölls den franske reformkatoliken Jean Gerson (1363-1429) som en talesperson för fromhet och bildning, och just kombinationen av fromhet och bildning var ett ideal för Melanchthon. I Tübingen blev den unge och mycket intelligente magister i filosofi före han fyllt 17 år, något som kanske inte var helt ovanligt vid den tiden, och började undervisa. Under tiden han var i Tübingen blev han närmare bekant med humanisten Johann Reuchlin som var mycket duktig i hebreiska, det var han som grekifierade Philipps familjenamn Schwartzerdt (svartjord) till Melanchthon.
En annan som också, på det humanistiska sättet, tog sig ett grekifierat efternamn var Johann Ökolampad som skulle bli en av de schweiziska reformatorerna. Han lärde känna Melanchthon i Tübingen.
Efter sex år i Tübingen bröt Melanchthon upp från södra Tyskland och kom 1518, 21 år gammal, som lärare i grekiska till det unga universitetet i Wittenberg. I sin inledande föreläsning i Wittenberg krävde Melanchthon att de akademiska studierna skulle befrias från torra medeltida diskussioner och istället kopplas till de gamla lärdomarna från antiken. Bibeln ville han skulle studeras på grundspråken, likt Luther. Och den unge läraren i grekiska kom också snart igång med föreläsningar över bibeltexter och många studenter drogs till dessa föreläsningar.
Till källorna! – det var humanisternas program, och Melanchthon var en av de främsta humanisterna. Med tiden har dock ordet humanist fått en mera flertydig betydelse. Erasmus av Rotterdam räknas ju också som kungen bland humanister och Melanchthon trodde, när han kom till Wittenberg, att reformkatoliken Erasmus och Luther kämpade för samma sak. Det visade sig dock efter hand vara mer komplicerat än så.
Det dröjde inte länge innan den välkända och ömsesidiga respekten mellan Melanchthon och den äldre professorskollegan Luther var etablerad. Luther fördjupade sig i grekiska under Melanchthons vägledning och Melanchthon arbetade ivrigt med teologin. Studenterna följde Melanchthons uppmaning att läsa grekiska och att studera antiken.
Ingen av lärarna hade fler åhörare vid sina föreläsningen än den spinkige, med lärde, unge magistern som snart också började med bibelexeges. Studenterna från den teologiska fakulteten och blivande teologer från konstfakulteten strömmade till hans föreläsningar för att lära sig grekiska och därigenom kunna studera Erasmus NT-utgåva. Ja, fem- till sexhundra, det vill säga närmare hela studentskaran vid universitetet, kunde tränga ihop sig för att kunna höra på den nya läraren.
I mer än fyra årtionden fram till sin död 1560 var Melanchthon knuten till universitetet i Wittenberg. Pest, krig och särskilda uppdrag, riksdagar eller religionssamtal höll honom dock under vissa tider borta från staden. År 1520 gifte han sig med Katharina (1497-1557). De fick fyra barn varav tre av dem nådde vuxen ålder. Att mista lilla Georg sommaren 1529 var mycket tungt. Efter att ha bott enkelt i många år blev han 1536 belönad av den sachsiske kurfursten som gav honom Melanchthonhuset, som idag är ett museum i Wittenberg.
Dottern Magdalena och svärsonen, som gifte sig tio år innan Melanchthon dog, byggde hus i deras trädgård. Melanchthon hade stor glädje av dem och barnbarnen.
Melanchthon som reformator
Melanchthons inflytande i det akademiska livet och det vi med ett modernt ord kan kalla skolpolitik var stort. På universitet och latinskolor i Europa satte han sitt avtryck. Men vad är hans specifika betydelse för den evangelisk-lutherska kyrkan och teologin? Låt mig försöka sammanfatta något av det.
Melanchthon blev fort indragen i den ungdomsväckelse som den lutherska reformationen på många sätt var. Fort blev han Luthers ihärdiga försvarare och nära medarbetare. 1539 skrev han om Luther: ”Jag har lärt mig evangeliet av honom.” Men Melanchthon tillägnade sig också lutherska tankar självständigt. Han kunde vara före Luther i kritiken av romersk lära, han påpekade exempelvis att den romersk-katolska läran om nattvardselementens transsubstantiation inte hade någon grund i Skriften (baccalaureatsteserna september 1519), innan Luther uppmärksammat detta.
Den lovande språkexperten ”som kroppsligen är en yngling, men själsligen är en värdig äldre gråhårig man”, som Luther skrev 1519, kunde hjälpa sin äldre kollega med både grekiska och hebreiska. Principen om Skriften allena var styrande för Melanchthon liksom för Luther. Samma sak gällde läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Det kan knappast råda tvivel om att de två utvecklade sin evangeliska rättfärdiggörelselära under ömsesidig påverkan.
Efter riksdagen i Augsburg kommer Melanchthons apologi för den Augsburgska bekännelsen där artikeln om rättfärdiggörelsen behandlas på ett omfattande sätt, och Luthers Stora Galaterbrevskommentar härrör från samtida föreläsningar (närmare bestämt juli till december 1531).
Tre betydelsefulla perioder
Vi kan nog påstå att Melanchthons teologiska och kyrkopolitiska betydelse särskilt är kopplad till tre tidsperioder.
För det första är det vid reformationens genombrott omkring 1520 då han försvarar och stöttar Luthers radikala brott med den romerska kyrkan och ger ut lutherdomens första teologiska handbok, Loci communes 1521. Här etablerar Melanchthon ett nytt dogmatiskt paradigm med utgångspunkt i dialektiken mellan lag och evangelium.
Den andra perioden är runt 1530 då han tillsammans med Luther bygger upp ett värn mot vederdöparna och andra på reformationens vänstra flygel och försöker att samla så brett som det är möjligt kring en evangelisk tolkning av Bibeln utan att bryta mer än nödvändigt med kyrkans traditioner.
1530 arbetar han med den Augsburgska bekännelsen som är en sammanflätning av läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena och ett försvar av nödvändiga reformer. Året efter ger han ut Apologin för den Augsburgska bekännelsen och 1535 kom Loci i omarbetad och utvidgad utgåva.
Den tredje perioden är efter Luthers död 1546 då han blev angripen av andra lutheraner som menade att de mer konsekvent än honom förvaltade den lutherska reformationens linje. Trots att Melanchthon på många sätt fortsatte i en riktning, som Luther också skulle ha stöttat, bidrar nog vissa särdrag i hans teologiska tankesätt till att det skapas olika flyglar inom lutherdomen, och Melanchthons sista år blev inte lätta. Redan från 1520-talet hade Melanchthon testat att gå mellan fronterna – de romersk-katolska på den ena sidan och zwinglianskt påverkade kretsar på den andra sidan – men starkast motstånd mötte han nog i de egna kretsarna.
Frihet att skriva och därmed påverka
Melanchthon fick tidigt sluta undervisa, istället skrev han många kommentarer och läroböcker. Ofta kom det också i nya utgåvor. Således förändrades hans Loci mycket, och det ska man vara uppmärksam på då han omarbetade och utvidgade boken. Det är vanligt att räkna med tre huvudsakliga redigeringar av Loci, nämligen den tidigare från 1521, en ny från 1535 och den sista från 1543/44. Den allra sista versionen under Melanchthons levnad kom 1559.
Vid sidan av Luther själv, exempelvis genom Den lilla katekesen, var nog Melanchthon den som framför någon annan gjorde den reformatoriska läran tillgänglig på ett klart och lättförståeligt sätt. Han var mycket upptagen av tanken att teologin skulle bedrivas på ett vetenskapligt sätt. Det betyder att den bibliska uppenbarelsen är given inom en historisk ram som vi måste lära oss att förstå och på ett språk som vi måste lära oss.
Det betyder vidare att vi måste studera texterna efter en logisk metod och tolka dem i enlighet med dess särart. Melanchthon framhöll Romarbrevet som nyckeln till Skriften och som mönster för teologin. Varje enskilt bibelställe och varje text måste ses i ljuset av de trosartiklar eller lärosatser – loci – som de handlar om. Enligt reformatorerna kan allt innehåll i Skriften delas in i de två huvuddelarna: lag och evangelium.
Melanchthon hävdade att läran måste börja med lagen som förskräcker och dömer. Fruktan och bot kommer före tro och syndernas förlåtelse. Lagen måste förkunnas både för att skapa fruktan och syndabekännelse men också för att motverka synd och visa oss vilka gärningar vi ska göra. Jesu ord i Lukasevangeliet 24:47 om förkunnelse av omvändelse och syndernas förlåtelse är för Melanchthon själva nyckeln till den rätta förkunnelsen av evangelium. Målet med förkunnelsen är att människor gör bot och tror evangeliet, och som frukt av det gör goda gärningar.
Melanchthons profilering av den evangelisk-lutherska förståelsen av kristendom var utmanade för dem i hans egna led som snarare ville dämpa förkunnelsen av lagen än att skärpa den. Därmed kom det på 1520-talet en liten förstrid till de senare antinomistiska striderna.
Själva kärnan i denna oenighet handlade om hur en människa blir omvänd. Sker det genom lag och evangelium (som Melanchthon hävdade) eller sker det genom evangelium allena (som Johann Agricola hävdade)? Luther och bekännelseskrifterna hävdar den grundläggande uppfattningen som Melanchthon stod för.
Mer och mer betonade Melanchthon sambandet mellan den samtida evangeliska kyrkan och fornkyrkan. Enligt reformatorernas uppfattning hade de inte kommit med någonting nytt, men dels hade den romerska kyrkan infört nya och främmande läror och ritualer, och dels kom vederdöpare och andra på reformationens vänstra flygel med nya saker. Varken Luther eller Melanchthon ville komma med någonting nytt.
Förhållandet mellan Luther och Melanchthon
Jag fick får några år sedan uppgiften att skriva för DELK:s tidning ”Underveis” om Luther och Melanchthon som radarpar eller rivaler, och jag använder frimodigt det jag skrev (nr. 2/2012).
Synen på förhållandet mellan Luther och Melanchthon färgar en kyrkohistorikers övergripande syn på reformationen, och diskussionen om förhållandet mellan dessa två är gammal. Efter Luthers död blev Melanchthon och ”philippisterna” motarbetade av de så kallade gnesiolutheranerna som menade att Melanchthon kompromissade både i förhållande till de romersk-katolska och i förhållande till kalvinisterna; men på 1800-talet gjorde de konfessionella lutheranerna inte denna skillnad mellan de två reformatorerna. De ligger begravda sida vid sida vid varandra i slottskyrkan i Wittenberg och två stora 1800-talsstatyer av dem står på torget i staden. Kom ihåg att både Luther och Melanchthon står bakom tre var av bekännelseskrifterna i Konkordieboken.
Uppfattningen av likheter och olikheter har varierat men i vår tid har Melanchthon fått rollen som ekumenisk pionjär och omfamnas av både romersk-katolsk och protestantisk ekumenik.
I avhandlingen har jag bland annat jämfört Luther och Melanchthon före och under riksdagen i Augsburg 1530. Melanchthon följde med den saxiska kurfursten till Augsburg, arbetade med Augustana som blev uppläst den 25 juni, och var upptagen med kontakter och förhandlingar.
Riksdagen var ju samlad under flera månader, men Luther som var bannlyst och fredlös höll sig på den saxiska kurfurstens fästning Coburg, vilket förmodligen var ett par dagsresor från Augsburg. Brevväxlingen mellan Luther på Veste Coburg och Melanchthon i Augsburg är väldigt intressant. Och ja, de två var under en period rivaler när det gällde strategi.
Melanchthon ville inledningsvis gå långt för att åstadkomma förlikning med de romersk-katolska. I motsats till påvens legat framställer han lutheranerna som Tysklands främsta försvarare av romerska-kyrkans dogmer, och han bagatelliserar konflikten:
”Det är några få och små skillnader i sederna, men det kan inte bli till ett hinder för kyrklig enhet. Kan bara påvestolen se mellan fingrarna med olikheterna kommer de lutherska att vara lojala mot påven och kyrkans ordning.” Brev 4 juli 1530
Luther hade däremot ingen tro på att en förlikning med påven skulle kunna ske utan ville istället kalla de tyska biskoparna till omvändelse. Han krävde inte bara att de skulle acceptera evangelisk praxis utan också att de gjorde upp med sin egen tidigare praxis med allt det nya och obibliska som hade kommit in, oavsett om det var baserat på tanken om gärningsrättfärdighet, blandningen av kyrklig och värdslig makt eller önskan om ekonomisk vinning. Särskilt går han till angrepp på botläran och mässoffersläran (Uppmaning till hela prästerskapet församlat i Augsburg, 1530). Efter förhandlingarna som hölls i riksdagen 1530 måste också Melanchthon erkänna att parterna inte är eniga om frälsningsläran.
Man ska dock vara försiktig med att framställa det som att Melanchthon står i motsats till Luther. Visst var Luther och Melanchthon ett ”radarpar”. Melanchthon hade ju knappt blivit varm i kläderna som lärare i grekiska, 21 år gammal, innan den ömsesidiga respekten mellan honom och Luther var etablerad. Det började som entusiasm och beundran och skulle mogna genom gemenskap i både arbete och strid. Trots att det kunde finnas spänningar mellan dem höll de ut i en gemensam kamp och klarade av att koordinera sina olika strategier. Bland de första lutheranerna fanns det kanske en starkare önskan om att bevara Andens enhet genom fridens band än vad det finns hos oss idag som räknar oss som bibeltroende lutheraner. Det är tankeväckande.
Det har sagts att Melanchthons historiska storhet var att vara den stora nummer två vid sidan av en som var större. Jag tror att det ligger mycket i det. Så kunde de två komplettera varandra. I ett förord till Melanchthons Kolosserbrevskommentar skrev Luther i slutet av 1520-talet att han tyckte bättre om sådana böcker av magister Philipp än om sina egna, och fortsatte:
”Jag föddes för att ligga i fält och kriga med banditer och djävlar. Det är därför mina böcker är väldigt stormiga och krigsliknande. Jag måste rensa stubbar och stjälkar, hugga bort törnen och häckar och fylla vattenpölarna. Jag är grovarbetaren i skogen som röjer vägen och måste göra förberedelserna. Men magister Philipp går lugnt och stilla fram, bygger och planterar, betraktar och vattnar med lust, så som Gud har gett honom rikligt med gåvor till.”
Och många år senare rekommenderar Luther den helt nya utgåvan av Melanchthons Loci som utgavs 1535:
”Efter den Heliga Skrift finns ingen bättre bok. Philipp är mer fåordig i formen än vad jag är. Han strider och undervisar, jag är en pratmakare och mer av en retoriker.” (Bordssamtal 1542/43)
Det var ett fruktbart, men inte spänningsfritt samarbete mellan den banbrytande reformatorn, Luther, och den ihärdige förhandlaren, Melanchthon. Du kan få en bild av detta när jag säger: Medan Luther var gruvarbetarens son från Sachsen, och sådana folk visste att allt som glimmar inte är guld, var Melanchthon son till en krigsinvalid i södra Tyskland som bar på en stor oro för att kyrkostriden skulle medföra religionskrig.
Luther formulerade sig spetsigt och sa en gång: ”Philipp går fram i kärlek, och jag går fram i tro. Philipp låter sig ätas, jag äter allt och skonar ingen.” Sedan lade han till: ”Och så uträttar Gud samma sak genom olika människor.” (Bordssamtal 1539)
Melanchthons ekumenik
I vår tid ses och hyllas Melanchthon som ekumen. Han arbetade för att läka det brott som skett med den romerska kyrkans episkopala ordning. Han blev nog med tiden mycket mer angelägen än Luther att nå enighet med andra protestanter i nattvardsläran genom att inte kräva full enighet om huruvida Kristus är kroppsligen närvarande. Mer konfessionellt strikta lutheraner är mer skeptiska till Melanchthons linje än vad mer ekumeniskt orienterade är. Sannolikt kan nog alla ha något att lära genom att försöka förstå Melanchthon rätt.
Melanchthon känner sig orolig för krigets kaos och tyranniets godtycklighet och talar för ett välordnat rättssamhälle. Han söker stabilitet i kyrkan såväl som i kejsarriket. Krig tror han leder till att det blir fritt spelrum för villoläror och kyrkans upplösning. Fred och ro är både mål och motiv. Både i mötet med spänningarna i kyrkolivet och i mötet med missnöjet med den statliga styrningen ber han om en viss tolerans att kunna överse motsättningar som han menar är mindre väsentliga.
Hela sitt vuxna liv arbetar Melanchthon med att framställa den evangeliska läran tydligt och samtidigt söker han vägar till att övervinna splittringen mellan protestanterna och de romersk-katolska och utvidga lutheranernas kyrkliga gemenskap. Det sker genom en övertygelse om att vi har en skyldighet att engagera oss utifrån en bestämd värdemässig rangordning. Kristi ära, och därmed sann tro och sant kristet liv, har första prioritet. Eftersom Kristi ära och människors frälsning främjas genom bekännelse av evangeliet och enighet om vad kristendom är, så är också frid i kyrkan och rätt förkunnelse och sakramentsförvaltning viktigare än landsfred och politisk stabilitet.
På så sätt framträder Melanchthon tveklöst som en reformator. Från tid till annan uppstår frågan om vilka kompromisser som kan göras för att uppnå fred mellan parterna i en kyrkostrid och frihet för evangelieförkunnelsen, och här intar Melanchthon ståndpunkter som kan ses i ljuset av hans humanistiska bakgrund.
Under riksdagen i Augsburg 1530 var Melanchthon angelägen om att förena den evangelisk-lutherska läran med den romersk-katolska kyrkoorganisationen. Såvitt bekännelsen inte fick lida skada var han villig att ingå förlikning i sådant som annars var strikta villkor. Om det finns enighet i läran och sakramentsförvaltningen finns det samtidigt utrymme för olikhet i sederna, bara inte något bryter mot läran.
Vad detta i praktiken innebar rådde det inte full enighet kring bland lutheranerna och den 33-årige Melanchthon visade under förhandlingarna som följde efter uppläsningen av Augustana tecken på att vara osäker på var gränsen mellan det absoluta och det relativa gick. Att Melanchthon begränsade den nödvändiga enigheten till att gälla det han såg som den grundläggande läran för kyrkan, och hans tolerans för mindre skillnader i synsätt och seder, stämmer in på den humanistiska benägenheten att minimera tvistefrågorna till ett minimum.
Principen om att en kyrklig försoning förutsätter en gemensam bekännelse stod emellertid fast. Då Melanchthon tvingades välja mellan reformkatolicism eller reformation visade sig samhörigheten med reformationen vara starkare. Hur fredsälskande Melanchthon än var, och hur gärna han än ville undvika tillspetsade situationer, konflikt och militär konfrontation, kände han sig bunden av troheten till evangelium när han blev tvungen att välja.
Därmed fick rättfärdiggörelseläran samma betydelse för kyrkosynen för Melanchthon som hos Luther. Är man inte enig om rättfärdiggörelsen genom tron allena är det inte enighet i läran, och då är det inte heller en kyrklig enhet. Det är försvarsskriften för Augustana, Apologin, som Melanchthon skrev ett tydligt vittnesbörd om.
När det i vår tid, från romersk-katolskt håll, har hävdats att Erasmus bibelhumanism och den lutherska reformationen, speciellt i Melanchthons version, delar samma ”formalstrukturer” i det att de skiljer mellan uppenbarelse och förnuft och mellan Skriften och traditionen är det att gå för långt i harmoniserande riktning.
För det första ställer sig Melanchthon principiellt på Luthers sida och hävdar att Skriften allena är tillräcklig i lärofrågor medan Erasmus strävar efter en allmän enighet om tolkningen. För det andra är Melanchthons teologi grundad på en ”formalstruktur” som är karaktäristisk för luthersk lära, nämligen skillnaden mellan lag och evangelium.
I nattvardsläran sökte Melanchthon efter ett självständigt koncept som så småningom öppnade för en bredare protestantisk förlikning i frågan. Han betraktade den inre protestantiska oenigheten om nattvarden som en anstöt som hindrade evangeliets framfart och som istället gav spelrum för villfarelser och skepticism. Om enighet och försoning kunde ske skulle falsk lära och otro få det svårare att få fäste och spridas, nya dörrar skulle öppnas för utbredningen av evangeliets saliggörande lära. Den roll just detta spelar i Melanchthons sätt att tänka kan knappast övervärderas.
Melanchthon var övertygad om att frukten av enighet och försoning är långt större än yttre fred. Evangeliets lära skulle bli tydligt. Så blir Kristus ärad och människor räddade från förtappelsen och hjälpta till ett nytt liv i tro och gudsfruktan. Och här ligger den djupare motivationen både för hans kyrkliga försoningspolitik och hans arbete med läran och bekännelsen.
Det kan knappast råda något tvivel om att Luther hade ett starkare dualistiskt perspektiv på livet än av Melanchthon hade. Båda reformatorerna var klara över att världen ligger under ondskan och att den sanna kyrkan kan vara närmast övertäckt av allt det falska, men Melanchthons outtröttliga insats för de humanistiska disciplinerna återspeglar en tro på att detta kan motverkas och att mänskliga ansträngningar har betydelse, en inställning som inte utan vidare sammanfaller med Luthers korsteologiska synsätt.
Guds ära och människors frälsning
Stämmer det att Melanchthons evangeliska humanism motverkade risken för en hednisk renässans i Nordeuropa? Säger detta något om hur aktuell han är, inte minst när Stortinget [i Norge] nu har skrivit in i grundlagen att statens värdegrund förblir vårt kristna och humanistiska arv?
Begreppet humanism kan vara som en amöba, men universalgeniet Melanchthon, som kämpade för kristen bildning och kultur, ger oss nyttig vägledning i vad kristen humanism kan vara. Han var inte främmande för något mänskligt, men han försöka att fånga in allt under evighetsperspektivet.
Vid Melanchthons begravning sa kollegan Veit Winsheim:
”Vi som under många år har haft kontakt med denne man vet med säkerhet att han riktade alla tankar och råd, allt arbete och all sin iver mot detta enda; Att sprida den sanna, fasta och klara läran för att förklara Kristi, Guds Sons ära. Kort sagt för att kyrkorna och så många som möjligt av människorna skulle bli räddade. Detta var hans fasta och ständiga avsikt, detta var hans enda mål.”
översättning Gabriel Skilling
Publicerad i samarbete med foross.no