Gunnar Hyltén-Cavallius, född 1949, teologie licentiat och präst i Svenska kyrkan har hjälpt oss. Han har skrivit en bok om den vänsterradikala rörelsen i Lund bland kristna studenter under åren omkring 1968, Rännil blev till flod: nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos, Universus förlag, 2019.
Mödosamt och vaket har han gått igenom alla de nummer av de kristna studentrörelsernas i Lund tidskrift Inter Nos (Ibland oss) som utkom 1968-72. Denna genomgång av en nu bortglömd liten tidskrift hade varit urtrist och meningslös för de allra flesta om det inte hade varit för två saker: 1) Författaren, med bred bildning och ett berörande engagemang, analyserar och kommentar texterna. 2) Kretsarna som skrev dessa studentblad och läste dem är just den personkrets som för några år sedan helt dominerade Svenska kyrkan helt.
Olof Palme uttryckte sin uppskattning för den politiska, ja, marxistiska kristendomstolkning som han mötte i tidskriftens artiklar. När socialdemokratiska kyrkopolitiker med tiden fick upp ögonen för de unga världsförbättrarna i Lund, behövde dessa inte alls, som de en gång tänkte, bilda någon underjordisk kyrka. De fick istället fribiljetter att ta över Svenska kyrkan: kyrkans högsta ämbeten ställdes till förfogande för den kristna vänsterns företrädare: K. G. Hammar, Martin Lindh, Jonas Jonsson, Eva Brunne, Carolina Krook för att nu nämna några. Att flera av dessa oavsett politisk övertygelse har många förtjänster som forskare, författare och människor ändrar inte det historiska mönstret. Kanske kan vi ana att 68-teologerna inte bara personligen fick stöd från det stora partiet utan också har kommit att influera socialdemokraternas fortsatta politiska utopism.
Första delen av Hyltén-Cavallius bok (s. 19-53) kräver mest av läsaren eftersom vi här möter citat och referat från tidskriften Inter Nos. Denna publikation var ett samverkansprojekt mellan Kyrkliga Studentförbundet (KSF), Frikyrkliga Studentföreningen (FKS) samt Academicum Catolicum (AC).
I bakgrunden finns det kalla kriget. Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina är den fria världens svurna fiender och en partipolitisk marxism är närmast omöjlig i väst. Men det betyder inte att marxismen är död i Västerlandet. Den övervintrar på universiteten och bland kulturradikaler. Den inflytelserika Frankfurtskolan som flytt från Nazityskland till USA inspirerar vänstern i väst till den långa marschen genom institutionerna. Om det är omöjligt att vinna respekt genom öppet stöd för kommunistiska diktaturer så erbjuder den tredje världens befrielserörelser och gerillagrupper en mycket mer tilltalande kamp, som i mönstret de svagas kamp mot de starka kunde påminna om viss kristen tematik. I Inter Nos försvarar Per Frostin FNL:s användning av väpnat våld och manar till insamling till gerillans krigföring. Han möter motargument bland annat från Bengt Holmberg som föreslår insamling till Röda Korset istället.
K. G. Hammar ringar in den avgörande frågan: ”Är det inte så, att politik är det största fältet för nästankärleken i funktion? Hur skulle vi då som kristna ställa oss utanför?” frågar han. Den politiska inriktningen omformar också begreppet ekumenik från att handla om enhet i lära och liv mellan kristna till att handla om att skapa helhet och rättvisa i hela världen, vårt gemensamma hem (oikia). I en ledare från 1970 heter det:
”att uteslutande syssla med inomkyrkliga problem är alltså ett hån mot allt vad ordet innebär. Vad betyder det att vår organisation står insatt i ett samhälle med politiska motsättningar? Det är den grundläggande ekumeniska frågan (…) Kan vi gemensamt ställa oss upp för att kämpa för människors värde i LKAB, Volvo, ’Beklädnads’, Vietnam, Sydafrika osv?”
Men hur mycket av traditionell kristen tro kommer då till uttryck i dessa spalter? Mycket lite enligt författaren som ger ett smakprov med ett citat från Henry Cöster:
”Påståendet att Gud är Herre, kallar vi kanske innehåll (i motsats till förpackning), men om Gud är rättfärdig måste han vara emot att vi har herrar och överhet, och då måste man kunna säga att bibelns innehåll innebär att människan är herre, att Gud inkarneras i medmänniskan, att människans själv är Gud.”
Gunnar Hyltén-Cavallius ger oss ett citat från diplomaten och lärdomshistorikern Sture Linnér: ”Med det Kommunistiska manifestet av Marx och Engels föddes 1848 för första gången sedan Muhammeds dagar en ny världsreligion.”
I boken Rännil blev till flod får vi från det lilla sammanhanget bland Lunds kristna studenter till det stora i Svenska kyrkan och i världskyrkan följa hur denna nya religion går in i symbios med kristendom. Är det ett problem?
Hyltén-Cavallius citerar Stephan Courtios ur hans studie Kommunismens svarta bok (1999) där han redogör för att de kommunistiska regimerna dittills hade dödat omkring 100 miljoner av sin egen befolkning. I anslutning till dessa blodiga fakta citerar författaren professorn Svante Nordin, en högt aktad idé- och lärdomshistoriker:
”Att en gång ha varit anhängare till nazism uppfattas som ett brännmärke, en outplånlig skam. Att en gång varit anhängare till kommunism/leninism/maoism uppfattas som vittnesbörd om att man har haft känsla för rättvisa och solidaritet.”
Vi får i boken också möta exempel på bekännarmod och uthållighet bland de som stod emot. Från tidskriften Inter Nos spalter och vidare till sitt eget omfattande författarskap framstår Christian Braw som en hjälte som inte bara gjorde motstånd utan som passionerat i sina texter visade på ett annat sätt att vara människa och kristen, att vara kyrka i trohet mot Gud, mot medmänniskorna och mot sin egen kallelse.
Att Gunnar Hyltén-Cavallius hör med till det ärorika motståndet antyder han inte själv men hans välskrivna och viktiga bok vittnar om det.
Hyltén-Cavallius, Gunnar: Rännil blev till flod: nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund, Universus-Academic Press, Lund 2019, 191 sidor.