Under hösten kommer kyrkomötet att samlas i ett kraftigt nedbantat tillstånd. Det blir 44 kyrkomötesledamöter som samlas och ska fatta beslut; 207 stycken är förhindrade. Den saken har ingen förankring i kyrkoordningen. Istället är det en överenskommelse mellan gruppledarna för de olika nomineringsgrupperna med hänvisning till den rådande pandemin.
Att nöd bryter rätt är en välgrundad rättslig princip. Det är inte möjligt för ett regelverk att kunna förutsäga varje möjlig situation, ibland måste man helt enkelt laga efter läge.
Men när man lagar efter läge måste det man gör också vara att laga. Man får inte med nöden som stöd driva igenom beslut som sträcker sig längre än nöden kräver. Det betyder att man ibland kan vara tvingad att se hur beslut som varit bra att fatta – men inte nödvändiga – får vänta. Så är det exempelvis med de bestämmelser om nödvärn som finns en svensk rätt. Det vålds som vidtas av en angripen får bara gå så långt som nöden kräver. Gör man mer än nöden kräver är det olagligt.
Det vore naturligt om höstens kyrkomöte höll sig till denna princip, men flera förslag till beslut från kyrkostyrelsen går väsentligt längre. Utöver åtgärder som direkt beror på pandemin föreslår man också att ett antal större framtidsutredningar. Utredningarna gäller frågor av ”genomgripande betydelse för Svenska kyrkan och för ett fortsatt rikt och hållbart kyrkoliv”.
Syftet är att etablera tvingande rikstäckande lösningar på centrala funktioner i den kyrkliga förvaltningen. Bland annat ska man etablera ett nationellt lönecenter och IT-system. Detta är åtgärder som kan verka vara av rent praktisk natur. Men ser man till den helhet som utredningen ska beröra är det klart att detta handlar om att flytta kompetenser från stiften och församlingarna. Det tillkommer nämligen utredningsfrågor om bland annat ekonomisk omfördelningen till Svenska kyrkans centrala nivå, gemensam kapitalförvaltning och förändringar av stiftsindelningen.
Kyrkostyrelsen vill nu ska skapa förutsättningar för en kyrka som drivs som en koncern med en ledning som bär det väsentliga ansvaret. Den nationella nivån i Svenska kyrkan ska ersätta församlingarna och stiften som de huvudsakliga aktörerna.
Detta innebär en förändring lika stor som när Svenska kyrkan skildes från staten. En förändring utan motstycke i kyrkans historia.
Ramlagen om Svenska kyrkan är klar i dessa frågor och behåller en rättstradition från medeltiden där varje församling själva var förvaltare av den kyrkliga egendomen och bar ansvaret för kyrkan i Sverige. I ramlagen anges Svenska kyrkan identitet och organisation:
”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.”
I propositionen skriver lagstiftaren följande:
”Som utredningen anfört är organisationen av stor betydelse för ett trossamfund av Svenska kyrkans karaktär. Hur kyrkan är organiserad har dels praktiska aspekter som tar sikte på den aktuella situationen i samhället, dels teologiska aspekter genom att organisationen avspeglar kyrkans uppdrag och budskap. I sistnämnda hänseende är organisationen därför mycket betydelsefull för Svenska kyrkans religiösa identitet … Genom att i lagen ange att Svenska kyrkan som trossamfund framträder som församlingar och stift, görs det tydligt att dessa organ är trossamfundets grundläggande enheter och av avgörande betydelse för trossamfundets identitet. Av bestämmelsen bör det också framgå att Svenska kyrkan har nationella organ till sitt förfogande.”
Propositionen anger därutöver i klartext att församlingarnas och stiftens självstyre är en grundförutsättning för Svenska kyrkans identitet inom ramlagen. De nationella organen är tjänare och inte herrar. Den lokala och regionala självstyrelsen är garanterad och kyrkomötet får inte fatta beslut som hör hemma på församlingens eller stiftets område. På deras områden gäller en självbestämmanderätt som inte kyrkomötet eller den nationella nivån får inkräkta på. Detta ger vid handen att ”beslut inte skall fattas på en högre nivå än nödvändigt, dvs. det skapas en subsidiaritetsprincip”.
De förslag och den inriktning som kyrkostyrelsen nu vill utreda är tvivelaktiga både juridiskt och teologiskt. Församling och stift är relevanta bibliska begrepp. Koncernkyrkan är det inte.
Det går inte att ifrågasätta att Svenska kyrkan har mycket allvarliga utmaningar framför sig. Det finns ett hot mot ett rikt och hållbart kyrkoliv. Det handlar om vikande gudstjänststatistik, prästbrist, medlemstapp och minskade ekonomiskt underlag. Ingenting i kyrkostyrelsens förslag syftar till att utreda dessa frågor och roten till dessa utmaningar. Problemet består nämligen i att en allt för liten del av vår kyrka – ämbetsbärare, lekmän och förtroendevalda – förstår vad det betyder att vara en evangelisk-luthersk folkkyrka. Man har övergett eller aldrig haft en kärlek till vår kyrkas lära och liv.
Det som behövs är att man återvänder till källorna och låter Guds ord och fädernas vittnesbörd bli vägledande för kyrkans framtidsval.
Kyrkostyrelsens förslag ska skapa ekonomiska och politiska verktyg för att bibehålla den kuliss av en kyrka som nu täcker vårt land. Dessa förslag – hur välgenomtänkta de än blir – kan bara maskerar symptomen på de verkliga krämporna. Förslaget till inriktning på utredning bidrar därför bara till Svenska kyrkans kris. Det riskerar att öka den politiska centralstyrningen av kyrkan tvärtemot vad kyrkans rättsordning i både ramlag, Bibel, bekännelseskrifter och kyrkoordning anbefaller.
Winston Churchill lär ha sagt ”låt aldrig en riktig kris gå till spillo”. När kyrkostyrelsen och kyrkomötet ska besluta om dessa frågor med reducerat manskap och utan en offentlig debatt gör man just detta. Under nödens förevändning tar man steg mot att stärka den makt man enligt kyrkans rättsordning inte ska ha.
Hade detta skett i totalitära stater hade både metoden och målet varit begripliga. I en evangelisk-luthersk och demokratisk folkkyrka är det obegripligt att detta tillåts passera utan att kritiska frågor ställs i riksmedia och av sekulära politiker.
Ytterst sett måste den inriktning som kyrkostyrelse föreslår ifrågasättas rättsligt för när Svenska kyrkan går bort från den ordning som ramlagen anger blir detta en sekulär rättslig angelägenhet och inte bara en fråga om en kyrklig minoritets invändningar mot åtgärder som skadar kyrkans liv.