Något av det största med gudstjänsten är att den får konsekvenser. Det som händer i gudstjänsten händer de facto. Och det som händer de facto, liksom rinner över och spiller ut över hela resten av veckan, hela resten av livet.
I sommarnumret av Kyrka och Folk (nr 26/30, 25 juni 2020) såg vi på gudstjänstens bakgrund i Gamla och Nya testamentet. Och i numret därefter (nr 31/32, 30 juli 2020) såg vi något på gudstjänsten sådan den firas idag. Med bakgrund i de artiklarna ska vi nu se på gudstjänsten i förlängningen, eller förhållandet mellan söndagsliturgi och vardagsliv.
Det finns en stark koppling mellan det som händer på söndag förmiddag och hela resten av veckan. Söndag och vardag hänger ihop. Liturgi och liv hör samman. Söndagens liturgi kännetecknas främst av vad HERREN ger till oss och vardagens liv är livet i det vi på söndagen fått av HERREN. Det livet är det eviga livet, redan här och nu i tiden och hela vägen in i evigheten.
Söndagens liturgi är i sig fylld av liv, och livet i vardagen gestaltas i en liturgi, en ordning, en rytm. Katekesen har, tillsammans med sin undervisning, några liturgiska anvisningar för vardagen. Den anger en ordning, en liturgi för hur bönen och trosbekännelsen ska bes och läsas. Under avsnittet ”Hur man ber hemma, morgon och kväll” skriver reformatorn: ”När du stiger upp på morgonen ska du göra korstecknet och säga: ’I Faderns, Sonens, och den Helige Andes namn.’ Därefter ska du, stående eller sedan du fallit på knä, läsa trosbekännelsen och be Fader vår.” (s. 22, Luthers lilla katekes, EFS förlaget, Markaryds Grafiska AB, 1990). Dessa hänvisningar återspeglar delar av söndagens gudstjänst. Gudstjänsten inleds med korstecknet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Och på samma sätt får också vardagen börja. Bönepositionerna är också desamma som i söndagsgudstjänsten. Det traditionella är nämligen att församlingen står eller knäfaller när man ber, vilket syns i mer traditionella liturgier än idag och i de östortodoxa kyrkorna är det ännu i regel så att församlingen står upp under hela gudstjänsten (som tenderar att vara längre än en timme). Och så sent som i 1942 års kyrkohandbok för Svenska kyrkan står att ”[f]örsamlingen faller på knä eller böjer sig ned” vid syndabekännelsen, instiftelseorden, Fader vår och O Guds Lamm (s. 12, 35-36).
Det sätt församlingen ber på i söndagsgudstjänsten präglar hur de enskilda församlingsmedlemmarna ber i vardagen. Söndagsliturgin spiller så att säga över in i vardagslivet och formar även bönen där. Därför kan vi på ett sätt tala om både en söndagsliturgi och en vardagsliturgi. En liturgi för söndagens gudstjänst och en liturgi för vardagslivet, där den första präglar och formar den andra, och där den andra är förlängningen och vardagsförvaltandet av den första.
Varför är det här viktigt? Varför finns de här anvisningarna? Jo, därför att ”som vi ber, så tror vi.” Det sätt på vilket vi ber, formar vårt hjärtas tro. Och vårt hjärtas tro formar sättet vi ber på. Tron och bönen hänger ihop. Och bönen och sätten den bes på, hänger ihop. På samma sätt som ande och kropp hör ihop, hör bönen och sättet bönen bes på ihop. Människans ande är inte mycket utan människans kropp. Och människans kropp är inte mycket utan hennes ande. En kropp utan ande är ett lik. Kroppen och anden hör ihop och Kyrkan bekänner med emfas att hela människan ska uppstå, också kroppsligen. Vi är skapade som kroppsliga varelser, därför att Gud vill att vi ska vara sådana. Kristus antog ”kött”, det vill säga kropp, när han avlades i Jungfruns moderliv. På samma sätt är det något inkarnatoriskt med sättet att be på. Sättet vi ber på är så att säga ett förkroppsligande av bönen. Och sättet vi firar gudstjänst på – liturgin – är ett förkroppsligande av gudstjänstfirandet i ”ande och sanning” (jfr Joh 4:23-24).
Därför är det noga med hur vi firar gudstjänst, särskilt över tid. För gudstjänsten formar tron. Men det är inte så att som vi ber, så tror vi på söndagen, och sedan kan vi tro lite annorlunda i vardagen. Nej, som vi ber och tror på söndagen, så ber och tror vi också i vardagen, i alla fall på sikt. Det är inte så konstigt att där man söndag efter söndag firar en dålig och urvattnad liturgi – inklusive en dålig och urvattnad förkunnelse – där formas också gudstjänstfirarna i bästa fall till avtrubbade och sömniga kristna och i värsta fall leder det till ett faktiskt avfall, för den enskilde, församlingar och hela trossamfund. Som vi ber, så tror vi.
Om man däremot firar en god liturgi, vilket inkluderar en god förkunnelse, en liturgi som – om än i stor enkelhet, utan pompa och ståt – tillåter och uppmuntrar till andakt, vördnad och helig fruktan för och glädje i HERREN, en sådan liturgi formar gudstjänstfirarna så som HERREN vill, mer och mer till Kristi avbild. Och det får konsekvenser, naturligtvis för den enskilde, men också för människor i hennes närhet, för församlingen och hela trossamfund. Som vi ber, så tror vi.
Det är viktigt att komma ihåg att HERREN är helig, att HERREN är en förtärande eld. Och denne helige, allsmäktige, levande Guden närmar en syndare sig inte hur som helst. Tänk på hur det gick för Ussa som rörde vid Arken (2 Sam 6:6-7). En människa kan inte närma sig HERREN om inte HERREN först närmat sig henne. Det är bara genom Kristus som vi kan närma oss Fadern. Tänk på kvinnan med blödningarna och på kvinnan som smorde Jesus (Matt 9:20-22; 26:6f), de närmade sig honom i tro, och kunde därför till och med röra honom, Guds helige, Gud själv. Därför har vi all anledning, att då vi inser vår egen litenhet och vårt oändliga beroende av HERREN, falla på knä och ödmjukt komma inför honom, be, bekänna, förundras, tillbe och ta emot allt gott han har att ge oss, ytterst honom själv.
Sett ur det perspektivet är till exempel detta med knäfall ytterst sett ett sätt att bekänna och praktisera nåden. Tänk att jag får komma med all min synd och skuld till allsmäktig och allvetande Gud. Tänk att jag får närma mig honom, därför att han först har närmat sig mig. Men inte bara det, jag får faktiskt möta honom, därför att han först har mött mig, dragit mig upp ur dyn och skänkt mig nåd och barmhärtighet, förlåtelse, helgelse, evigt liv och salighet. Och att han gör det om och om, igen och igen, söndag efter söndag, bekännelse efter bekännelse. Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, allting den överglänser, nåden som HERREN ger. Halleluja!
Kanske är det här värt att poängtera att det inte är ett måste att all bön bes stående eller på knä. I katekesen skriver Luther att bordsbönen naturligt nog bes sittande vid matbordet (s. 23). Och HERREN själv tackade Fadern (dvs. bad) efter att han bett folkskarorna ”slå sig ner” (Matt 14:19; Mark 6:39; Luk 9:14). Den som är sjuk eller av annan anledning inte kan resa sig ur sängen kan naturligtvis be liggandes och HERREN säger genom sin apostel Paulus att vi ska ”be oavbrutet” (1 Tess 5:17) och med tanke på att HERREN också kallar oss att leva i världen i den dagliga kallelsen, vore det synnerligen opraktiskt att den oavbrutna bönen alltid bads på knä.
Men poängen här är att de särskilda bönerna, vid särskilda tillfällen, särskilt i gudstjänsten men även i valda delar av vardagen, med fördel bes ”stående eller sedan du fallit på knä”. Men inte bara för att, utan därför att HERREN är HERREN och vi är vi. Och därför att ordningen för bönen, själva liturgin, formar oss och vårt hjärtas tro.
Det sakramentalt präglade livet
Att söndagsliturgin präglar vardagslivet och att gudstjänsten så att säga förlängs in i vardagen är ytterst sett ett Andens verk. Gud den Helige Ande verkar i gudstjänsten och i vardagen på just de sätt han lovat att verka, genom Guds ord och sakrament. Dessa ges oss primärt i gudstjänsten, men de rinner också över och ut över resten av veckan, resten av livet.
Det är i gudstjänsten vi av Kristus, genom prästen tillsägs syndernas förlåtelse. Det är där Guds ord läses och förkunnas för oss. Det är i gudstjänsten Kristus själv kommer till oss under bröd och vin och det är där HERRENS välsignelse tillsägs oss. Men allt det följer också med oss in i vardagen. Konsekvenserna av att ha fått sina synder förlåtna stannar inte vid kyrkdörrarna och är borta lagom till kyrkfikat. Det präglar oss, hur vi ser på oss själva och på andra människor. Därför att vår status inför Fadern är att vi är hans förlåtna barn. Inte heller är Guds ord som förkunnats för oss bara verksamt under själva predikan. Ordet förmanar, varnar, tillrättavisar och uppmanar oss, det är ord till förlåtelse, helgelse, evigt liv och salighet. Det formar oss, men inte ’bara’ så att vi får blicken fäst på evigheten sådan den är då, på och efter den yttersta dagen, utan också rent konkret för oss sådana vi är i Kristus här och nu. Evigheten träder i gudstjänsten in i tiden. Och evigheten träder därmed också in i våra vardagsliv, i det att vi tar emot HERRENS goda gåvor och ytterst Kristus själv och bär med oss gåvorna och Kristus in i vardagen.
Kanske att detta är allra tydligast i firandet av den heliga nattvarden. I nattvarden tar vi rent konkret, om än på ett mystiskt sätt, emot HERREN Kristus själv, hans kropp och blod, oss till förlåtelse, helgelse, evigt liv och salighet.
Nattvarden har två riktningar, en lodrät och en vågrät. Den lodräta är mellan HERREN och kyrkan, och den vågräta är de enskilda kyrk-lemmarna emellan. När vi böjer knä vid altarringen och tar emot Kristi kropp och blod, så förenas vi med honom och med alla andra som också tar emot samme Kristus. Vi förenas med hela kyrkan genom alla tider och överallt över hela världen, och också med dem som böjer knä tillsammans med oss just där och just då. Detta får konsekvenser för oss och för alla. För det första så förnyas och befästs vår egen salighet med allt vad det innebär i det att Kristus igen kommer till oss och tar sin boning i oss.
Detta får konsekvenser för hela resten av livet, för den som är försonad med Gud har inget att frukta. Inte ens döden har ytterst någon makt över henne, inte heller i vardagen. För det andra så förnyas och befästs också alla de andras salighet, med allt vad det innebär, alla de som du böjer knä med, över världen och alldeles intill dig. Också i dem tar samme Kristus igen sin boning, till deras förlåtelse, helgelse, eviga liv och salighet. Detta gör något också med vårt sätt att se på vår nästa, de som med oss tar emot HERREN Kristus i sakramentet.
Det är omöjligt att gå från kommunionen med en oförändrad inställning till vår nästa. Det här är nattvardens vågräta riktning i förlängningen. Om vi tänker på att också resten av församlingen tagit emot HERREN Kristi kropp och blod, och att HERREN så gjort nåd med dem på samma sätt som han gjort med oss, så kan vi också se på dem just sådana som de är, förlåtna Guds barn, som dag för dag helgas, mer och mer till Kristi avbild på vägen hem till den saliga evigheten med Fadern, Sonen och Anden, och alla heliga genom alla tider och med hela den himmelska härskaran. Sådana är de, när de är i Kristus. Och sådana är också vi, när vi är i Kristus. Sådana är vi, på söndagen, och sådana är vi i vardagen. Nattvardens vågräta riktning sträcker sig ut, ut över altarringen, ut över kyrkorummet, utanför kyrkorummet, ut i veckan som kommer, ut i vardagen, in i våra hem, på våra arbetsplatser, i allt vårt umgänge. HERREN Jesus har tagit sin boning i oss, vi är hans lemmar, varhelst vi är, hela veckan igenom.
Nattvardens vågräta riktning sträcker sig så också ut till alla de av våra nästa, som ännu inte är i Kristus. Bara det att HERREN bor i oss och helgar oss till sin avbild, mer och mer genom den omvändelsen, det spiller över också på de som står utanför Kristus, och ger dem en liten försmak på vad det är att vara en kristen, att tillhöra honom som är världens Frälsare. På så sätt är nattvarden också missionens utgångspunkt, också missionen i det lilla, det enkla, det vardagliga. Det är i förlängningen av nattvarden som vi sprider kristusdoften till var och en i vår närhet. Helt enkelt genom att i vardagen leva i det vi fått av HERREN på söndagen.
Så går det, vecka efter vecka. Söndagen ger näring åt vardagen och vardagen bevarar det som getts på söndagen. Söndagsliturgin präglar vardagslivet och vardagslivet är just livet i förlängningen av söndagsliturgin. Söndagens liturgi föder och ger näring åt livet i Kristus och det livet levs vidare i vardagen tillsammans med HERREN och vår nästa. Sedan går vardagen igen in i söndagen, och livet i Kristus förnyas och befästs, igen och igen, söndag efter söndag. Så går vi från klarhet till klarhet, från härlighet till härlighet (2 Kor 3:18) i livet med Kristus, på den väg han stakat ut för oss att vandra. Den smala vägen, med söndagliga hållpunkter, med påfyllnad för allt vi behöver för veckan som kommer. Så går det, söndagen när veckan, veckan levs närd av söndagen, söndag efter söndag, vecka efter vecka, här i tiden och hela vägen in i evigheten.