När kristendom bara blir en fråga om vad som rör sig i den enskildes hjärta, den kristnes personliga relation till Jesus, då blir en sådan tro inte alls ofarlig för djävulen men däremot för dem som vill förstöra kyrkan och församlingen. Sann kristendom är alltid ett samspel mellan det som den kristne hör, ser och smakar i gudstjänsten och vad som sedan sker i det inre. Just därför kan den här tidningens snart hundraåriga strävan att värna Svenska kyrkan mot inflytande från främmande och falska läror i hennes liv försvaras och motiveras.
Men i allt kyrkans arbete med och kamp om det yttre finns också risken att man glömmer vad arbetet och striderna syftar till: att skydda och främja den troendes fördolda liv med Kristus. Aposteln Paulus kunde hålla ihop det här. Knappast i någon annan text är Paulus så skarp och stridbar som i Galaterbrevet. Men han visar också att den Helige Ande har gett honom klarsyn att inte glömma vad kampen syftar till – att få uppleva det som aposteln uttrycker så här: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” (Gal 2:20)
I hjärtpunkten i det kristna livet finns en verklighet där Han som är Alfa och Omega, alltings ursprung och mål, Han som är din vän den bäste, din själs herde och ditt livs Frälsare, att Han genom tron kommer och bor i ditt hjärta. Samma andliga verklighet kan beskrivas så att du lever i Honom, med hela ditt liv – det som varit och det som återstår – och hela din persons väsende är inneslutna i Hans väsende, som är fullkomlig rättfärdighet, helighet och kärlek. Att bli förd in i den verklighet där du med den övertygelse som den Helige Ande skänker ditt hjärta kan säga till Jesus i innerlig kärlek, ”Du i mig och jag i dig”, det är inget mindre än evigt, odödligt liv.
När vi reser runt i vårt land och kommer förbi äldre bebyggelse kan vi tänka hur de hade det en gång, de som levde där. Ibland ser vi några rödmålade små torp eller småbruk, ibland skymtar vi en praktfull herrgård i slutet av en allé. I städer bodde enkla hantverkare trångt i källarvåningar med stora familjer medan burgna borgare bebodde praktfulla paradvåningar. För många av de människor som levde i de byggnader som inte längre minns deras steg var den innersta sanningen om deras liv att Kristus levde i dem och de i honom. Hur många kristna finns det i Sverige idag som inte bara har det rätta åsikterna eller röstar rätt i kyrkovalen utan om som med övertygelse och i sanning kan säga till Kristus: ”Du i mig och jag i dig!”?
Från vår folks andliga historia vet vi hur oerhört många det var som inte endast gick regelbundet i kyrkan utan som lyssnade till predikan, som bad och läste djuplodande uppbyggelselitteratur och som i brev, dagböcker i efterkommandes minnen, i självavårdssamtal med präster, som sedan i sina griftetal lät sina intryck av levande kristna lysa igenom. Dessa bär vittnesbörd om att inte så få trodde på vad de läste och hörde. Evangeliet om Jesus Kristus, ja, själva hjärtats förbindelse med Jesus blev den innersta sanningen om dessa människors livsöden.
Om vi själva vill vara sådana kristna är den vägen redan beträdd i den viljeyttringen. Den som i tro öppnar sig för Jesus, som följer med löftena i dopet, i syndaförlåtelsen, i nattvardens gåvor, i bibeltexterna och förkunnelsen den kan – ibland efter en tid av väntan och längtan, ibland skyndsamt – bli förd till den övertygelse som varken behöver argument eller störs av motargument, att Jesus är i den människan, och hon i Honom.
Men om vi ville att fler i våra församlingar skulle få fatt på detta, vad kan då göras? Först och främst behöver prästerna predika om att det fördolda livet med Jesus är en möjlighet. De behöver peka på vägen och hjälpmedlen som leder dit. Det är nu så bortglömt bland enskilda och församlingar i Sverige att kristendom inte är en samling åsikter som kan tolkas till höger eller vänster, en mängd aktiviteter, utan en kärleksrelation till Jesus. Därför vore det fint att få samlas till böne- och läsgrupper där man läser Bibeln tillsammans men också äldre andaktslitteratur från de lutherska väckelserna, så att man hjälper varandra att först med tanken få fatt på vad som sägs där, för att sedan i den takt man får ljus till det, börjar tillägna sig livet i Kristus.
Förr kunde många leva länge sida vid sida, utan att tala så mycket om att de delade samma djupa gemenskap med Jesus. Men om nu ytterst få känner till att ett sådant liv står oss till buds, så behöver vi nog tala med varandra om detta. Mängder av främmande meditationsformer och andliga övningar sprids sedan länge i vårt folk för att möta människors vilsna längtan. Inget hindrar att en djupgående och innerlig evangelisk fromhet framställd på ett enkelt och tidlöst sätt kunde väcka intresse hos några enskilda, i några grupper, i några församlingar här och där. Då kunde hjärtats fördolda liv tändas och levas ut i bostadsrätter och villor i vår tid. Kanske kunde en del motsättningar i kyrkan övervinnas när människor känner igen kärlek från Jesus och till Jesus hos varandra. Det är inte omöjligt att om fler människor började uppleva verkligheten i att ”Kristus lever i mig” så kunde det få goda följder i församlingarnas och samfundens yttre liv.