Aristoteles menade att en människa inte ska försöka handla gott utan istället försöka vara god. Man kan tro att skillnaden är rent semantisk men poängen är att vi ska sträva efter att fostra vår personlighet så, att vi inte behöver rationalisera allt handlande. Det goda ska flöda naturligt ur oss.
En viktig aspekt i denna självfostran är att söka medelvägen mellan ytterligheter. Istället för att vara slösaktig eller snål ska du vara frikostig. Tapper istället för att vara dumdristig eller feg. Detta är ett sympatiskt sätt att förhålla sig till livet och ett gott alternativ till samtidens dyrkan av mekanisk konsekvensetik. Ett liknande resonemang kan man läsa in i det lilla svenska ordet ”lagom” som påstås sakna motsvarigheter i andra språk. Det kan vara hur det vill med det, men att det är ett utslag av att svensk kultur är resultatinriktad, konfliktdämpande och prestigelös, vilket på många sätt gott. Vi söker förhandlingslösningar och kompromisser, som ofta ger goda resultat i praktiken.
I teologin är det dock inte alltid så lyckat. När teologin beskriver Gud, människan och skapelsen i stort är det ofta andra mönster som växer fram. I en tid när kunskaperna i dogmatik hos de flesta är svårligen eftersatt, går många omkring med en helt förvanskad bild av tillvaron. Man tillämpar enkla vardagsresonemang på tillvarons väsen, något som gör lika mycket våld på sanningen, som den aristoteliska fysiken skulle göra i tillämpad rymdforskning.
Den enkla vardagslogiken intalar vissa att människan antingen är altruist eller egoist. Vid närmare eftertanke inser dock de flesta, att människan befinner sig någonstans på en skala, mellan självuppoffrande och egennytta. Den oreflekterade tror sig se endera ytterligheten. Den som tänker efter söker en medelväg, en kompromissförklaring. Att människan skulle kunna vara simul iustus et peccator (samtidigt rättfärdig och syndare) är däremot inget alternativ för den teologiskt okunnige. Vi vet däremot att människan är syndare i sig själv men förlåten, helad och ren för Kristi skull, och detta samtidigt.
Dogmatiskt omedvetna kristna, i en kompromisskultur som den svenska, missförstår många grundläggande basfakta i tillvaron, just för att de drar oreflekterade slutsatser utifrån vardagsförnuftet. Bristande kunskaper i trosläran låter sig inte kompenseras med nog så välgrundat filosoferande. Här följer en liten kavalkad av vanliga missförstånd.
Man skulle kunna tro att Jesus till själen är Gud, medan hans kropp är mänsklig, eller att han är till hälften Gud, till hälften människa. Han är i själva verket fullt ut Gud och fullt ut människa. Man skulle kunna tro att treenigheten går ut på att Gud är en tredjedel Fader, en tredjedel Son och en tredjedel Helig Ande. Var och en av Gudomspersonerna är i själva verket fullt ut Gud. Man skulle kunna tro att människan egentligen är god eftersom hon är skapad till Guds avbild eller ond eftersom hon är fallen i synd, när hon i själva verket både har ont och gott i sig. På motsvarande sätt är det antiintuitivt att förstå att brödet är Kristi kött och vinet hans blod.
Riktigt allvarligt blir det dock när lagen och evangeliet inte får följas åt och belysa varandra. Kompromissar man här, kan man förfalla till uppfattningen att man gör det mesta rätt och att Gud därför kan ha överseende med ett eller annat snedsteg. Helvetet nästa!
”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför attKristus Jesus har friköpt dem.” (Rom 3:23f)