Några fariseer kom fram till Jesus för att pröva honom och sade: ”Får man skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt.”
De frågade honom: ”Varför har då Mose befallt att mannen ska ge henne ett skilsmässobrev och skicka bort henne?” Han svarade: ”Det var för att era hjärtan är så hårda som Mose tillät er att skiljas från era hustrur. Men från början var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än sexuell synd och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.”
– Matt 19:3-9
När Jesus i Matteusevangeliet talar om äktenskapet skapar det hos oss alla en obekväm känsla. Det finns ingen av oss som kan läsa dessa texter utan att bli träffad. I Lilla katekesen får sjätte budet följande utläggning: “Vi ska frukta och älska Gud så att vi lever rent och värdigt i ord och gärning, och att man och hustru älskar och ärar varandra.” Den första delen gäller alla, ensamstående som gift. Det gör Jesus klart när han talar om äktenskapsbrott: ”den som ser med begär …har redan begått äktenskapsbrott”. Ribban är lagd högre än någon människa kan klara av. Jesu standard är fullkomlighet. Så är det alltid med lagen. Lagen tar inte hänsyn till vad vi klarar av, utan har sitt ursprung i Guds väsen: hans godhet, kärlek och barmhärtighet, men också hans helighet och rättfärdighet. När vi mäter oss mot lagen mäter vi oss mot Gud, Guds fullkomliga väsen och vilja. Frestelsen finns då att göra lagens krav mindre hårda och sänka ribban så att vi i alla fall har en teoretisk chans att klara det. Det är sådana försök Jesus bemöter så kraftigt när han kritiserar fariseerna och de skriftlärda. En sådan läsning gör inte heller rättvisa åt evangeliets ord om äktenskapet.
Guds ursprungliga plan och vilja med äktenskapet
När fariseerna kommer till Jesus och frågar om det är tillåtet med skilsmässa, går Jesus inte in i en detaljstudie av Mose lag. Vad han egentligen svarar är att fariseerna har missat det mest grundläggande av allt: Vad som är Guds vilja med äktenskapet.
I sitt svar börjar Jesus från allra första början: skapelsen. Gud skapade mannen och kvinnan till sin avbild, och han skapade dem att höra samman. Det var en man och en kvinna: inte en man och flera kvinnor, inte flera män och en kvinna. Polygami – alltså månggifte, hör alltså inte till Guds tanke med äktenskapet. Undantag gavs under en begränsad period för att kvinnor i praktiken skulle kunna bli försörjda och inte gå under. Vidare var det var en man och en kvinna. Det var inte en man och en man, och inte en kvinna och en kvinna. Homosexualitet hör alltså inte till Guds tanke med äktenskapet. Här finns inga undantag. Och det vi ofta missar i våra översättningar är också att det faktiskt inte står man och kvinna här, utan manligt och kvinnligt. Det finns en skillnad mellan man och kvinna nedlagd i skapelsen, och denna spelar roll i äktenskapet. Den hör till Guds ursprungliga tanke. Man kan gå till flera olika ställen i Bibeln och diskutera detaljer, och fråga sig om det inte går att tolka på det ena eller andra sättet. Men även om man genom akrobatik lyckas komma runt vissa ställen, t ex dem som vanligen tolkas som ett hinder för homosexuella relationer, så kommer man inte runt Bibelns entydiga utgångspunkt: den sexuella relationen har endast en plats där den är välsignad av Gud – och det är äktenskapet mellan en man och en kvinna.
Varför är det så? Varför har i stort sett alla kulturer genom historien fram till idag haft en uppfattning av vad äktenskap är i förhållande till andra relationer, och då också haft giltiga äktenskap (vilket även är fallet med borgerligt ingångna äktenskap idag)? Är det bara en exkluderande regel utan syfte? Eller är det istället en rest från förlegade och patriarkala klanreligioner, skapad av män? Nej, det är en kärleksfull och omsorgsfull ordning för människans och samhällets bästa: Vi är skapade till relation: en relation för kärleken att ta sig uttryck på det djupaste sätt. Gud är kärlek till sitt väsen; Fadern älskar Sonen och Anden, Sonen älskar Fadern och Anden, och Anden älskar Fadern och Sonen. Och Gud ger också människan en relation för kärleken att flöda i, att älska och bli älskad i, såsom det är i Gudomen. Han ger kvinnan åt mannen och mannen åt kvinnan. Det är Gud som i äktenskapet för dem samman, som ju Jesus också understryker.
Och det är denna kärleksgemenskap Gud utvalt för att låta nytt liv bli till – något av det största som finns. Han har gjort man och kvinna till sina medskapare. Ingen annan relation kan åstadkomma detta, även om man på konstgjord väg försöker hitta sätt att komma runt det. Och han ger dem ett makalöst stort och heligt ansvar för detta liv – att vara föräldrar. Att vara hans armar och händer i att sköta, nära och älska barn, så att mannens och kvinnans kärleksgemenskap utvidgas.
För att dessa båda sidor av äktenskapet ska få bästa möjliga förutsättningar är det en livslång relation Gud avsett. Detta avslöjar samboskapets brister, som förvägrar såväl makarna som barnet den trygghet som äktenskapet är tänkt att ge – förpliktelsen, makarnas löften om att inte överge varandra. Föreningen innebär att mannen och kvinnan blir ett kött – med varandra, och i barnet. När det gäller makarnas relation står det ju detta i första Mosebok: ”Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra”. De var helt trygga med varandra, utan rädsla. En sådan trygghet kan bara finnas och växa där det inte finns någon plan B och inget ”tills något bättre kommer”, ”så länge det känns bra” eller ”så länge jag är förälskad”. Där är man till för den andre och båda till för varandra. Man söker inte sin egen lycka, utan den andres. Och där båda söker den andres lycka är möjligheterna för båda att vara lyckliga större än i en relation där man bara söker sin egen lycka. Och barnet som Gud gett dem ett sådant ansvar för är sårbart och behöver trygga ramar. Inte bara den allra första tiden, utan också sedan. Både mannen och kvinnan behövs, både manligt och kvinnligt behövs, för barnets såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov.
Dessa enkla bibliska sanningar uppfattas som självklarheter för en del, medan de är jobbiga eller rent av provocerande för andra. Här finns något för alla att ta anstöt av. För dem som är gifta med inte har en sådan relation, och det gäller väl alla gifta. För dem som är skilda och inte har en sådan relation. För dem som är ogifta och inte har en sådan relation. För dem som attraheras av samma kön och inte kan ha en sådan relation. För dem som är gifta men inte kan få barn. För dem som är barn till föräldrar som inte har en sådan relation.
Äktenskapet i en fallen värld
Ja, vi lever i en fallen värld. Men denna fallna värld ska vi varken ta i försvar eller göra till norm. Vi ska inte vika av från Guds goda vilja för att vi ska känna oss bättre. Ordningen är satt som ett skydd för den relation genom vilket allt mänskligt liv kommer till, ett skydd från oss själva och vårt hjärta som lätt förleds genom olika begär, ett skydd för de barn som eventuellt blir frukten av mannens och kvinnans relation. Ett skydd för samhällets mest grundläggande byggsten. Sjukvård, skola, stat, polis och allt sådant är ett utflöde ur familjen. Ett delegerat ansvar från föräldrarna där deras närvaro, kunskap eller förmåga inte räcker till. Faller det första, faller också snart resten. Många av de bekymmer vi har i samhället i dag är direkt eller indirekt kopplade till att Guds ursprungliga plan och vilja med äktenskapet inte efterfrågas, efterlevs eller eftersträvas. Det måste vi kunna konstatera utan att bli anklagade för att skuldbelägga. På samma sätt som djävulen ville söndra det första äktenskapet, är han i dag högst aktiv med samma sak. Och här handlar det inte bara om mannen och kvinnan i äktenskapet. För i äktenskapet finns en tredje part – Gud. Alla dessa relationer splittrade han vid fallet: relationen mellan man och kvinna – de blev blyga för varandra och skyllde ifrån sig. Och mellan de båda och Gud – de blev rädda för honom och gömde sig, flydde bort från honom.
Det är tyvärr inte möjligt att här ta upp alla olika aspekter av frågans känsliga sidor. När det gäller skilsmässa, och inte minst frågan om omgifte, finns det sällan enkla och raka svar. Söker man omgifte bör man reflektera över den saken med en erfaren själasörjare. Vi har alla direkt eller indirekt erfarenhet av skilsmässor. Om vi själva inte gått igenom en skilsmässa, känner vi alla människor som har gjort det. Såren är sällan helt läkta, och varje gång skilsmässa nämns gör man sig beredd på oförståelse eller förenklade och oinsatta fördömanden. Eller så gör man sig beredd att gå i försvar – för sitt eget handlande, sin väns handlande, eller sina föräldrars handlande.
Vad ska vi då göra med Jesu ord? Ska vi sätta en post-it-lapp över de ställen i våra Biblar och evangelieböcker som berör skilsmässa och skriva ”för känsligt – hoppa över”? Det är frestande, på samma sätt som det kan frestande att kring det sjätte budet bara tala om andra saker, saker som vi tänker handlar mer om andra – homosexualitet, bisexualitet, transsexualitet och annat som går emot Guds skapelseordning. Saker som är så lätta att i våra till synes homogena och samstämmiga miljöer ondgöra sig över, beklaga sig över. Men det finns nog ibland oss också, även om den det berör knappast vågar tala om det för någon. Vad skulle reaktionerna bli? Ja, hur skulle du reagera? Skulle det vara på ett sätt som för personen närmare Gud, eller driver bort honom eller henne? Oavsett om det handlar om homo-, bi- och transsexualitet, eller om det handlar om skilsmässa, eller något annat, får vi inte tala om det som att det inte rör oss eller sätta oss på höga moraliska hästar och se ner på varandra, så att vi gör skillnad på min och min nästas synd. Men vi får heller inte blunda för vad Guds ord säger och låtsas som att det inte står där.
En del av oss ”kommer undan med” vanliga, mer accepterade synder. Vi säger inte att de är ok, men de är inte lika mycket belagda med skam. En del av oss får kämpa med synd som i mycket högre utsträckning är belagd med skam, som andra lättare känner att de kan fördöma eftersom de själva blivit besparade från just denna börda.
Om vi återgår till Jesu ord i evangeliet, vad är det egentligen vi finner där? När Jesus får frågan går han inte med på själva frågeställningen, alltså att skilsmässa var något neutralt och tillåtet. Istället klargör han att Guds lag reglerade vad som förekom, inte godkände det som förekom. Han godkände inte skilsmässa, men reglerade det för att förhindra större skada. Detta är viktigt. Det är en stor skillnad på att godkänna något, och att reglera något för att förhindra en större skada eller en större ondska. Vi har flera exempel på hur Jesus kritiserades för att göra just detta senare. I Matteusevangeliet tar Jesus upp hur David åt av skådebröden i templet som bara prästerna fick äta, och han påpekar att prästerna arbetade i templet under sabbaten, trots att arbete på sabbaten var förbjuden. Så avslutar han: ”Hade ni förstått vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer, då skulle ni inte döma de oskyldiga”. Om alternativet var att någon fick svälta, då krävde lagen om barmhärtighet att den, så att säga, ”mindre” lagen fick brytas. Jesus gör klart att man inte bara får, utan bör göra gott på sabbaten, såsom att hjälpa någon, även om det innebär arbete. ”Sabbaten skapades för människan, inte människan för sabbaten” (Mark 2:27).
Jesus och fariséerna om skilsmässa
I den evangelietext som denna artikel handlar om talar Jesus om skilsmässobrev och skilsmässa. Även detta kan handla om att begränsa skadan. Men så resonerade inte de fariseer som nu hade kommit till Jesus. Fariséerna var också uppdelade i läger gällande skilsmässan. Vad frågan främst gällde var tolkningen av ett utdrag ur 5 Mos 24 där det talas om en mans möjlighet att ta ut skilsmässobrev när han inte längre finner behag till sin hustru på grund av oanständighet i någon sak hos henne.
De två ledande fariséerna, rabbi Hillel och rabbi Shammai, tog fasta på olika delar av texten. Shammai tog fasta på ”oanständighet”, och tolkade det som någon form av otrohet, så att otrohet var det enda legitima skälet till skilsmässa. Hillel tog fasta på ”i en sak”, och tolkade det som en sak — vilket som helst — så att till och med bristande matlagning var skäl till skilsmässa. Senare fanns det en tredje rabbin, rabbi Aqiba, som tog fasta på ”inte finner behag i hans ögon”, och tolkade det som att om mannen inte längre var attraherad av sin hustru var det ett giltigt skäl för skilsmässa.
Inom judendomen var det endast mannen som kunde ta ut skilsmässa. Att Jesus tolkade lagen så strikt, har förmodligen syftet att skydda kvinnan, så att hon inte hamnade i en utsatt position. Kvinnan var helt beroende av mannen eller andra manliga släktingar för sin försörjning. Jesu strikta lagtolkning handlade troligen om att skydda kvinnan. Rabbinerna ställde sig inte den större och viktigare frågan – vad vill Gud egentligen med äktenskapet?
När fariseerna nu kommer till Jesus är det med allra största sannolikhet denna strid som ligger bakom frågan. Det blir tydligare när man ser hur den är formulerad i Matteusevangeliet: ”Får man skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?”, och sedan hänvisar till just 5 Mos 24. Hillel hade ju anfört att skilsmässa var möjlig av vilken orsak som helst.
De olika evangelisterna har delvis olika betoning när de återger Jesu ord om skilsmässa. Hos aposteln Markus ger Jesus inget undantag över huvud taget. Hos Matteus ger dock Jesus ett undantag – vid otrohet. Nu kan man tycka att Jesus i sitt svar tar ställning för Shammai, eftersom han ger medgivande till skilsmässa vid otrohet. Men när han sedan talar om att den man som skiljer sig av någon annan anledning än otrohet och gifter om sig begår äktenskapsbrott, dömer han den mannen och skärper förståelsen av lagen.
Utifrån kontexten att det endast var mannen som kunde ta ut skilsmässa tydliggör Jesus i Matt 5:31-32 att det är mannen som gör kvinnan till en äktenskapsbryterska. Det är han som bryter äktenskapet och begår synden, och i detta sammanhang med det enda undantaget om hon faktiskt brutit äktenskapet först genom att ha varit med en annan man. Alltså: den man som tänkte att han hade giltiga skäl att skilja sig, blev själv den som står skyldig till äktenskapsbrottet. Men viktigast är att Jesus går till rätta med det hjärta som letar efter kryphål och undantag. Hela inställningen är fel. Regleringen i Mose lag kom på grund av ”att era hjärtan är så hårda”.
För att sammanfatta denna sak, gäller alltså att vi först och främst ska söka efter Guds ursprungliga plan och göra vad som står i vår makt för att följa den. Och i Guds plan ingår inte skilsmässa. Evangelium, syndernas förlåtelse, är aldrig till för att få lov att synda. Planerad ånger är inte ånger, och den helige Ande kan inte bli kvar i ett sådant oomvänt hjärta. Detta gäller oavsett vilken synd vi talar om. Vakta ditt hjärta, och låt det inte bedra dig. Har du blivit bedragen av ditt hjärta: omvänd dig och be om förlåtelse och, om det fortfarande är möjligt, ställ till rätta den skada du orsakat. Efter fallet började människan skylla ifrån sig, och i detta tillstånd lever hon sedan dess. Instinkten är alltid att felet ligger hos den andre, och den andres fel blir till ursäkter för mina brister. Och kanske till slut ens försvar för en skilsmässa.
Finns det ytterligare giltiga skäl till skilsmässa?
Finns det då giltiga skäl för en skilsmässa. Ja, när det kan konstateras att den andre redan brutit äktenskapet. Det innebär att man får skiljas, men inte att man måste. Bortsett från det självklara att äktenskapet är upplöst om den ena parten dör, gör Jesus klart att otrohet innebär äktenskapsbrott. I 1 Kor 7 lägger Paulus till situationen där den ena parten blivit kristen och den andra parten som inte är kristen då vill skiljas. Då är den kristne inte längre bunden, eftersom den icke-troende vill bryta äktenskapet. Sedan blir det mer komplicerat, och många skulle endast ge dessa två undantag. Men med Paulus andra undantag kan vi inte längre läsa Jesu ord i Matt 19 som att det helt utesluter andra orsaker utan att komma i strid med Guds ord.
I ljuset av det ser jag själv ingen annan möjlighet än att ge ett tredje undantag, och det utifrån den regel jag nämnde tidigare – för att förhindra större skada. Om du lever i en relation där du eller dina barn blir misshandlade, fly bort från den som utsätter dig eller barnen för detta! Mycket kan man vara kallad att lida för Kristi skull, också i äktenskapet, men här ska du fly. Om det är en man, vilket det oftast är, har han inte bara misslyckats med att leva upp till sin kallelse som make, utan gjort raka motsatsen. Den man som våldför sig mot sin familj har brutit äktenskapet då han inte bara brustit i förhållande till Guds ord, utan gjort raka motsatsen mot det Guds ord som säger att mannen ska älska sin hustru som sin egen kropp.
Kristus och Kyrkan – det fulländade äktenskapet
Om man behandlar frågan om äktenskapet får man inte missa evangeliet. Det finns nämligen ett äktenskap som alla kristna är kallade till och har del i, oavsett ålder eller civilstatus. Paulus talar om en hemlighet med äktenskapet. En hemlighet som var nedlagd redan när Gud instiftade äktenskapet, skapade mannen och kvinnan och förde dem samman till att vara ett kött. ”Jag talar om Kristus och församlingen”, säger Paulus, eller Kristus och Kyrkan.
När Gud skapade kvinnan lät han en sömn falla över mannen, öppnade mannens sida, och skapade kvinnan ur hans sida. På korset lät han dödens sömn falla över Jesus. Och så stack man upp hans sida och ut kom vatten och blod. Detta läser vi om i Johannesevangeliet och Johannes har en teologisk poäng med det han tar upp: en andlig verklighet han vill förmedla. Där finns något mer ögat kan se. Ur Jesu sida flödar det som föder Kyrkan: Dopets vatten, och det nya förbundet i hans blod. Ur Jesu sida föds hans brud och han är brudgummen. Vi är bruden, vi är Jesu brud: Den han älskar och har offrat sig för, för att helga oss och rena oss genom dopets vatten i kraft av ordet, och för att föra fram oss inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant.
Inför Jesus kan vi vara nakna utan att blygas. Helt avklädda från alla försvarstal, undanflykter och försök att duga i oss själva. Vi kan inte gömma något för honom, och behöver det inte. Hans kärlek till oss beror inte på hur lyckade vi är. Hans kärlek till oss är verkligen sådan som Paulus beskriver i 1 Kor 13, och som brukar läsas vid många vigselgudstjänster. En kärlek ingen människa kan leva upp till: Jesus är tålig och mild. Jesus avundas inte, han skryter inte, han är inte uppblåst. Han beter sig inte illa, han söker inte sitt, han brusar inte upp, han tänker inte på det onda. Han gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär han, allt tror han, allt hoppas han, allt uthärdar han. Hans kärlek upphör aldrig!
Han är brudgummen som säger till dig: ”allt ditt är mitt”. Alla misslyckanden, all bitterhet, allt hat, all oförsonlighet, all stolthet, all illvilja, all skadeglädje, all själviskhet, alla orena tankar och begär. Allt detta vill jag ta hand om, ta ifrån dig. Och sen säger han: ”Allt mitt är ditt”. Min helighet, min renhet, min rättfärdighet, min ödmjukhet, min kärlek, min frid, min odödlighet. Det ger jag dig. Så är du i honom en ny skapelse. Det gamla är förbi, det får du släppa, lämna, något nytt har kommit.
Det äktenskap, och den relation, oavsett vilken, där Jesus får vara kärlekens källa, där kan Gud göra det omöjliga möjligt. Men det börjar med att jag är naken inför honom med allt, det börjar med att jag först gör upp med mitt eget, att jag först ödmjukar mig inför honom. Det går inte om jag börjar med kraven på den andre. Detta gäller också alla övriga mänskliga relationer. Det gäller barnens förhållande till sina föräldrar, och föräldrarnas förhållande till barnen. Det gäller i vänskapsrelationer.
Det var vid ett bröllop Jesus gjorde sitt första tecken. Han gjorde det ingen trodde var möjligt och förvandlade vatten till vin. Och inget mindre än detta kan behövas för att rädda en förstörd relation – ett skapelseunder. Relationen till din pappa, relationen till en vän som kapat alla band, relationen till din fru, till din man, till dina barn. Djävulen kan ha gjort enorm skada och skapat fruktansvärda sår som inte vill läka. Det kan ta år av bön, och kanske inte svaret är det du väntat dig, men Jesus kan läka och göra allting nytt.