Över Tibern och tillbaka. Del 3

Som jag skrev i tidigare artiklar, så är frågan om läran om Skriften allena tillsammans med den katolska läran om påveämbetet och läroämbetet de två enskilt viktigaste frågorna för ganska många, troligen de flesta, hugade konvertiter från protestantismen. Och i min förra artikel tog jag upp några katolska invändningar mot just läran om Skriften allena, som jag bemötte.

Inom parentes, så använder jag termen ”katolsk” och inte ”romersk-katolsk” av enkelhetsskäl. Det är tämligen vedertaget att använda termen som samfundspecificerande. Jag gör så även om jag vet att man i reformationens huvudfåra menar att reformationen återförde kyrkan till sina sant katolska (universella) rötter.

Invändningarna mot Skriften allena, som jag bemötte var följande:

Måste vi inte ha en ofelbar och auktoritativ Kyrka för att kunna få en ofelbar Bibel som är en auktoritet?

I mitt svar konstaterade jag att det inte behövs. Judarna hade inget ofelbart läroämbete eller synagoga, och ändå var det möjligt att få en ofelbar hebreisk bibel. Likaledes behövdes det ingen ofelbar kyrka, utan blott en kyrka med människor som inser, erkänner och tar emot ofelbara och av Gud inspirerade heliga skrifter när de kommer. En patient behöver inte ha doktorerat i medicin för att erkänna och ta emot den medicin som läkaren föreskriver.

Jag konstaterade också att Skriften inte får sin auktoritet från kyrkan eller synagogan, utan från Gud som inspirerat den. Skriftens auktoritet är alltså oberoende och självständig ifrån kyrkan som institution. Kyrkan ger inte Skriften dess auktoritet, kyrkan inser Skriftens auktoritet och erkänner den.

Men, säger katolska apologeter, Skriften allena fungerar inte. Se på all den protestantiska splittringen! Jämför med den Kyrka som står under enhetens ämbete, påveämbetet!

På det svarade jag att om man frågar om Skriften allena fungerar, så har man formulerat frågan felaktigt. Man frågar inte så om läror. Den rätta frågan är: Är denna lära en sann lära? 

Men om man ändå skulle formulera frågan på detta felaktiga sätt, så är det inte alls självklart att katolikerna har rätt. 

För det första, så är de katolska apologeternas påståenden om att protestanterna är splittrade i över 30000 samfund ett grovt missvisande argument. För då räknar de även in grupper som inte är kristna, till exempel Jehovas Vittnen, och de stirrar sig blinda på kyrkors och samfunds uppdelning i olika juridiska personer. Att det finns tio olika presbyterianska samfund i ett land, tio olika lutherska samfund, tio olika baptistsamfund och tio olika samfundsoberoende megakyrkor och så vidare, betyder ju inte det att dessa är splittrade i otaliga helt olika Kyrkor med stort K att jämföra med den enda Romersk-katolska kyrkan som leds från Rom. Den rätta jämförelsen är inte den mellan juridiska personer, utan den mellan olika kristna riktningar. Och då är den rätta jämförelsen den mellan protestanter och katoliker. Enligt protestanter kräver inte kyrklig enhet att kyrkan är en internationellt övergripande organisation under en mänsklig ledare. Vi är ett i Kristus och han är kyrkans huvud.

För det andra, så är den katolska kyrkan i sig oerhört splittrad internt. Det finns enormt många olika fromhetsriktningar och sätt att utöva religionen, men som hålls ihop under påveämbetet. Tänk till exempel på striderna mellan traditionalister och modernister. Hade de varit protestanter och inte haft ett inre krav att hållas ihop institutionellt, så hade de varit otaliga samfund.

Sedan finns också hela den spännvidd mellan liberalteologiska tolkningar och traditionella kristna tolkningar inom den katolska kyrkan såväl som inom protestantismen. Samma tendenser som drabbat Svenska kyrkan finns i den katolska kyrkan. Det räcker till exempel med att se på de debatter som förs nu om välsignelse av homosexuella par inom den katolska kyrkan, eller på den mycket omfattande och ständiga diskussion som förs bland katoliker om huruvida den nuvarande påven är en heretiker eller inte. Det räcker med att se den enormt splittrande och polariserande roll som den nuvarande påven har, för att inse att gräset inte är grönare på grannens gräsmatta. Många undrar också på allvar om det ska bli en kyrkosplittring; att hela den katolska kyrkoprovinsen i Tyskland ska skiljas från Rom, som följd av allt det som händer med det som kallas ”den synodala vägen” och all liberalteologi som är involverat i detta.

Jag ska inte gå in i detalj om allt det här, men kan bara konstatera, att om de som känner sig dragna till Rom skulle gå utanför de katolska apologeternas (EWTN, Journey Home, Catholic Answers och Ulf Ekmans podd) skyddade verkstad och av höga skyddsmurar omgärdade vackra botaniska katolicism-trädgård och ut i den katolska verkligheten, så kommer de att upptäcka samma saker i den katolska kyrkan som man exempelvis tydligt kan erfara inom den Svenska kyrkan, med undantag för kvinno­präster och kvinnobiskopar. De katolska apologeternas argument håller bara om man hela tiden befinner sig inne i den skyddade verkstaden, och den är en värld befolkad av före detta evangelikala kristna som hittat en idealiserad drömvision om den katolska kyrkan.

Skriftens auktoritet

– Men Skriften allena fungerar ju inte! ropar den hugade konvertiten desperat. Men då är frågan varför det är så att vi tolkar Bibeln så olika och varför vi använder den så olika och varför vi är så splittrade. 

Jag citerade några bibelverser som faktiskt ger ett bibliskt svar på den frågan, nämligen Jak 4:1; Gal 5:19-21 och Rom 7:12-13. Dessa texter säger tydligt att splittringar, kätterier, maktkamp och strid kommer från från fallna syndiga natur, det texterna kallar ”köttet”. Det är inte fel på Skriften, utan det är synden i oss som är fel. Den självklara slutsatsen av detta är naturligtvis att det av samma skäl inte heller kan fungera med ett påveämbete eller ett ofelbart kyrkligt läroämbete.

Sedan var jag också inne på att det finns det eskatologiska aspekter på detta. Det finns många bibeltexter som talar om att det i framtiden ska komma splittringar, avfall och villoläror i kyrkan. Bland annat 1 Tim 4:1-2; 2 Tim 4:2-4 och Apg 20:29-30. Man kan likaså läsa exempelvis 2 Pet 2 och Judas brev för liknande perspektiv.

Utifrån detta vore det ett allvarligt misstag att tro att man kommer undan splittring, lärostrider, kätterier, brist på enhet i tron, kyrklig splittring, avfall med mera, om man går över till den katolska kyrkan.

Men, säger de katolska apologeterna, den protestantiska läran om Skriften allena uppfyller inte sitt eget krav. Den finns inte i Bibeln!

Denna invändning var en av de punkter som jag själv av någon anledning var extra sårbar på när jag själv hade börjat dras till Rom. Jag kunde som sagt citera 2 Tim 3:16 om att Skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar. Jag kunde hänvisa till judarna i Beroia som när de hörde Paulus förkunnelse ”var mera vidsynta än de i Thessalonike” och som ”forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde” (Apg 17:11) och så kom till tro på evangelium. 

Men allt detta bemöttes av de katolska apologeterna som korrekt påpekade att 2 Tim 3 inte handlar direkt om läran om Skriften allena, utan snarare om vad nyttig Skriften är, eftersom den är Guds ord. De hävdade också att judarna i Beroia var mer vidsynta än de i Thessalonike, inte för att de prövade Paulus budskap utifrån Skriften, utan för att de tog emot Paulus muntliga förkunnelse (Traditionen) och i samband med det såg att Skriften stämde överens med den. En liten katolsk vändning på det hela, alltså.

Jag kunde hänvisa till Jesu kritik mot fariséerna och de skriftlärda för att de satte Guds ord ur kraft för sina traditioners skull (se Mark 7:1-23 och Matt 15:1-20). Men katolska apologeter brukar finna ett sätt att komma undan detta genom att hävda att det beror på att just dessa skriftlärda, just de individer Jesus talade till eller om, hade lagt till mänskliga traditioner och därmed gjort fel. Men det betyder inte att Traditionen med stort T i sig eller läroämbetet i sig skulle vara fel. Och Jesus sade ju också: ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.” (Matt 23:2-3)

Katolska apologeter tolkar den versen som ett lärouttalande om att det fanns ett läroämbete bland judarna. På samma sätt finns det ett sådant hos de kristna, nämligen Petrus stol. Han fick ju en läroämbetesstol av Jesus i Matt 16 där Jesus säger:

”Och jag säger dig att du är Petrus, ­Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:18-19)

Jag ska inte avhandla påveämbetet i denna artikel, utan här endast konstatera att katolska apologeter i och med detta menar sig ha ”löst” invändningarna från de bibelord jag här anfört. Och det var i stort sett endast dessa bibelord jag själv kom att tänka på vid den tiden då jag hade börjat attraheras av Rom. Och redan här kan man börja ana en av det jag menar vara stora bristerna i nutida protestantism – att vår protestantiska tro och självständighet från Rom har blivit så självklar för oss efter 500 år, att vi glömt bort hur oerhört radikalt det var att bryta med Rom och vad argumenten för detta var. Vi har glömt bort argumentationen för läran om Skriften allena. Detta gällde åtminstone mig.

Om man parar detta med den stora uppgivenhet och nästintill utmattning jag kände då över läget inom den protestantiska världen, så var min motståndskraft mot de katolska locktonerna tämligen svag. Jag ansåg eller kände då att jag som protestant stod på ett teologiskt gungfly. Påveämbetet – idealiserat av de katolska före detta evangelikalerna apologetiska nätverk – verkade då för mig som ett lockande alternativ och jag blev katolik. 

Men när jag senare som katolik började inse att den ex-evangelikala formen av katolicism inte är representativ för den katolska kyrkan, och när jag började hysa allvarliga tvivel på läran om påveämbetet – vilket jag alltså kommer att avhandla i en senare artikel – då stod jag inför den skräckinjagande visionen av vad som var alternativet, nämligen att återigen träda in i den värld som vilar på detta teologiska gungfly, Skriften allena. (De ortodoxa kyrkornas alternativ har ­aldrig lockat mig. Jag tycker att de är sämre än katolicismen på de punkter de är lika den katolska kyrkan, och sämre än protestantismen på de punkter de är lika den.)

Skriften allena

Men när jag stod i den situationen – att jag på grund av växande tvivel på påveämbetet och det katolska läroämbetet nu på allvar började fundera på om jag valt rätt väg eller gjort ett gigantiskt misstag – det var nu jag till slut på allvar började läsa litteratur från något annat än min egen livstid. Nu läste jag i den lutherske 1500-tals­reformatorn Martin Chemnitz verk, som i engelsk översättning heter Examination of the Council of Trent. Här fanns den argumentation jag hade saknat. 

Jag kommer här inte att försöka referera allt vad Chemnitz skrev, då jag inte har boken (del 1 av 4) tillgänglig för stunden, utan snarare på egen hand försöka argumentera på ett liknande sätt. Den är dyr att köpa, men finns att låna på universitetsbibliotek. Och faktum är att jag läste den för mig mest relevanta texten första gången på Amazons hemsida, där den som tur var för min del fanns 2019. Det är den del av boken som handlar om de heliga skrifterna.

Det vi måste komma ihåg är att det är med läran om Skriften allena som med treenighetsläran. Uttrycket Skriften allena förekommer inte i Bibeln. Men saken i sig, det som det hela handlar om, finns överallt i Skriften. Ingen av Bibelns författare hade ju ställts inför den stora frågeställning som 1500-talets reformatorer stod inför, nämligen om vad som är högsta auktoritet för gudsfolket och därför har de inte heller formulerat sig som vi gjort senare. Läror formuleras ju i regel som svar på olika utifrån kommande frågeställningar. 

Det jag tänker visa är att när vi går igenom Bibeln, så kan vi se att de heliga skrifter som Guds folk hade vid olika tider fyllde en funktion och hade en roll eller ställning för Guds folk, som Skriften bör ha enligt den protestantiska reformationen. I Bibelns tid kallades det inte Sola Scriptura eller Skriften allena, men vi gör det, därför att vi stod i en annan situation på 1500-talet och var tvungna att besvara andra frågor. Vårt begrepp för saken finns inte i Bibeln, men saken vi talar om finns där.

Martin Chemnitz går i sitt verk först igenom den bibliska historien innan Mose och drar slutsatsen att även om Gud gett gudomliga uppenbarelse eller lära muntligt till olika personer, Adam, Enok, Noa, ­Abraham och så vidare, så bevarades den inte oförfalskad genom historien, utan glömdes bort eller förvanskades och var tvungen att återupprättas gång på gång. Till slut återupprättas den genom Mose, som fick i befallning att skriva ner läran. Endast det nedskrivna kan bevaras oförvanskat över tid, och det är den metod Gud väljer från Mose och framåt. Gud börjar med att skriva ned de tio orden på två stentavlor. Och sedan får Mose i uppdrag att skriva ned resten: ”Herren sade till Mose: ’Skriv ner detta så att det blir ihågkommet, och läs det för Josua.’” (2 Mos 17:14)
”Herren sade till Mose: ’Skriv ner dessa befallningar, ty i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel.’” (2 Mos 34:27)

Gud vill alltså att hans vilja, hans bud, hans lära (torah betyder lära/undervisning) ska skrivas ned, så att det kan kommas ihåg. 

Läran ska förvaras vid förbundsarken i helgedomen av de levitiska prästerna, som också har ett undervisningsuppdrag. Lägg också märke till att det skrivna gudsordet också kan fungera som ”ett vittne” mot folket, när de i framtiden trotsar Guds ord – eller när ”det inte fungerar” med lydnaden. Det finns ju nedskrivet, man kan inte skylla på att man inte vet, inte har hört, inte kan läsa, att det bara var muntligt och därför glömts bort som tidigare i frälsningshistorien. Det finns där alltid, därför att det är nedskrivet.

”När Mose hade skrivit ner denna lag i en bokrulle, från början till slut, befallde han leviterna, som bar Herrens förbundsark: ’Tag denna lagbok och lägg den intill ­Herrens, er Guds, förbundsark. Där skall den vara ett vittne mot dig, Israel, ty jag vet hur trotsig och styvnackad du är. Redan nu, när jag ännu lever bland er, är ni trotsiga mot Herren, och värre kommer det att bli efter min död.’” (5 Mos 31:24-27)

”Sedan skrev Mose ner denna lag och gav den till prästerna, Levis söner, som bar ­Herrens förbundsark, och till alla Israels äldste. Och Mose gav dem dessa anvisningar: ’Vart sjunde år, vid den bestämda tiden, under avskrivningsåret, vid lövhyddefesten, då hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer ut, skall du läsa denna lag, så att hela Israel får höra den. Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som finns i dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er Gud, och troget följa allt som står i denna lag. Även barnen, som ännu inte känner till den, skall lyssna, så att de lär sig att frukta Herren, er Gud, så länge ni lever i det land ni tar i besittning när ni går över Jordan.’” (5 Mos 31:9-13)

Denna lära, denna skrift ska inte bara förvaras i helgedomen och läsas högt för folket med jämna mellanrum av prästerna, utan även kungen i landet ska låta göra en avskrift av denna lag som han ska läsa i ständigt och jämt, så att han vet hur han ska leva:

”När kungen har bestigit tronen skall han låta göra en avskrift av denna lag, den lag som de levitiska prästerna har hand om. Han skall ha den hos sig och läsa i den så länge han lever, så att han lär sig att frukta Herren, sin Gud, och troget följer allt som står i denna lag, alla dessa stadgar.” (5 Mos 17:18-19)

Moses efterträdare Josua skulle också läsa den varje dag och ofta, och hålla den:

”Följ troget den lag som min tjänare Mose gav dig. Vik inte av från den åt vare sig höger eller vänster, så får du framgång i allt vad du gör. Ha alltid denna lag på dina läppar, läs lagens bok dag och natt, så att du troget följer allt som står skrivet där. Då kommer allt du gör att lyckas, då får du framgång.” (Jos 1:7-8)

Den enskilde fromma människan ska göra samma sak:

”Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.” (Ps 1:1-3)

Familjefäderna får också uppdraget att lägga Herrens ord – det nedskrivna ordet – på hjärtat. Man ska inpränta det i sina barn, man ska tala om dem alltid och överallt, man ska binda dem som tecken på arm och panna, man ska skriva dem på sina dörrposter och stadsportar:

”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.” (5 Mos 6:4-9)

Och när man har denna betoning på det skrivna ordet, så säger också Skriften:

”Alla de föreskrifter som jag ger er skall ni troget följa. Lägg inte till något och dra inte ifrån något.” (5 Mos 12:32)

Det som är skrivet står alltså över allt annat. Man får inte lägga till eller dra ifrån genom några traditioner.

Allt det ovanstående visar med stor tydlighet att det nedskrivna gudsordet har en central plats i gudsfolket Israels liv, både för kungar, präster och vanligt folk. De uppmanas att läsa själva, läsa högt för andra, att inpränta den hos sina barn, lära ut lagen, lära sig det som står skrivet, följa och lyda det som står skrivet. Kungen uppmanas att låta göra sig en egen kopia av lagen.

Denna centrala ställning och funktion som det nedskrivna gudsordet har i folkets liv kan, som jag ser det, tydligt beskrivas som typiskt för vad man inom den protestantiska reformationen menade med talet om Skriften allena. Inget annat, ingen annan instans, har en högre funktion eller auktoritet i folkets liv. Skriften står över alla auktoriteter, över kungen, över prästerna. 

Vi ska också komma ihåg här, att definitionen av Skriften allena inte säger att Skriften är den enda auktoriteten som finns. Den säger att Skriften är den enda ofelbara auktoriteten, den enda ofelbara källan till gudomlig uppenbarelse och därmed är den högsta auktoriteten.

Och med denna starka roll för Skriften, så finns också en lära om Skriftens klarhet.

”Ty liksom Herren gladde sig över dina fäder skall han åter glädja sig över dig och låta det gå dig väl när du lyssnar till Herren, din Gud, och följer hans bud och stadgar, allt som har skrivits ner i denna lagbok, och när du vänder tillbaka till Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ. Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.” (5 Mos 30:9-14)

De levitiska prästerna har en roll att undervisa, men det framgår samtidigt som väldigt tydligt att Skriften i sig är tillräckligt tydlig och klar för att den vanliga lekmannen eller kungen ska kunna läsa och förstå och följa den. Vanliga föräldrar, vanliga lekmän kan läsa själva och förstå tillräckligt för att kunna följa Guds ord och inpränta det i sina barn, som tydligen också ska kunna förstå tillräckligt. 

De levitiska prästernas undervisningsroll är alltså inte densamma som det katolska läroämbetets, utan mer lik den som protestantiska präster eller pastorer har. De levitiska prästernas undervisning betraktades inte som ofelbar, utan skulle och kunde bedömas utifrån Skriften själv. Detta framkommer bland annat i två texter från profeterna Hosea och Malaki:

”Hör Herrens ord, Israels folk! Herren väcker talan mot landets invånare, ty ingen trofasthet och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. Förbannelser och lögner och dråp och stölder och äktenskapsbrott breder ut sig, blodsdåd följer på blodsdåd. Därför sörjer landet, alla som bor där tynar bort, också markens djur och himlens fåglar, och fiskarna i havet dör. Men ingen må anklaga, ingen må förebrå den andre, det är dig jag anklagar, präst. I dag skall du komma på fall – och om natten skall profeten falla med dig – och din moder skall jag förgöra. Mitt folk skall förgöras för att det saknar kunskap. Du har förkastat kunskapen, därför skall jag förkasta dig som min präst. Du har glömt din Guds lag, och därför skall jag glömma dina barn. Ju fler prästerna har blivit, desto mer har de syndat mot mig. Jag skall vända deras ära i skam.” (Hos 4:1-7)

”Därför, präster, gäller nu detta bud för er: Om ni inte lyder och inte lägger på hjärtat att ära mitt namn, säger Herren Sebaot, skall jag sända förbannelse över er, och jag skall vända er välsignelse i förbannelse. Ja, jag har redan vänt den i förbannelse, eftersom ni inte lagt detta på hjärtat. Jag skall bryta er livskraft och slänga avfall i ansiktet på er, slaktavfall från era offerfester. Ni måste inse att jag har gett er detta bud för att mitt förbund med Levi skall bestå, säger Herren Sebaot. Mitt förbund med honom innebar att jag skulle ge honom liv och välgång och att han skulle visa mig vördnad och frukta mitt namn. Sann vägledning kom ur hans mun, inget orätt fanns på hans läppar. I obrottslig trohet höll han sig till mig och hindrade många från att ådra sig skuld. Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud. Men ni vek av från vägen, er undervisning har fört många vilse. Ni har brutit mitt förbund med leviterna, säger Herren Sebaot. Därför skall jag göra er föraktade och ynkliga inför hela folket, för ni har inte hållit er till mina vägar, och ni gör skillnad på person när ni tolkar lagen.” (Mal 2:1-9)

Prästerna har en lärarroll för folket – ett sorts läroämbete. Men detta ämbete besitter inte en ofelbarhetens smörjelse som katolikerna hävdar att påveämbetet har.
Därför kritiseras prästerna här av både Hosea och Malaki, för att de inte sköter sitt ämbete rätt. De bedöms utifrån det skrivna gudsordet.

Det är i det här ljuset jag menar att man ska läsa Jesu ord till fariseerna och de skriftlärda i Mark 7:1-23 och Matt 15:1-20, som jag ovan refererade till. Dessa förvaltade inte kunskapen rätt. De tolkade inte det skrivna ordet rätt, utan de lade till sina egna mänskliga traditioner och tolkningar som gjorde att gudsordets egentliga budskap och innehåll skymdes eller gjordes om intet:

”Sedan kom fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och sade: ’Varför bryter dina lärjungar mot fädernas regler? De tvättar ju inte händerna innan de äter.’ Han svarade: ’Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.’” (Matt 15:1-9)

Moses stol

Men hur ska man då förstå Jesu ord i Matt 23:2-3, som lyder: ”De skriftlärda och ­fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat”?

Jag tror att man delvis kan uppfatta orden som ironiska eller sarkastiska. De skriftlärda ”har satt sig” på Mose stol, de har tagit sig en uppgift som de levitiska prästerna egentligen skulle ha haft. Och den uppgiften att undervisa Guds folk ur Guds ord är en viktig uppgift, men ämbetet har inte med sig någon ofelbarhetens smörjelse. Det kan bli helt fel, som till exempel Hosea och Malaki visar. Och läser man resten av Matt 23, så ser man också att Jesus skarpt kritiserar fariseerna och de skriftlärda för deras dåliga bibeltolkning och tillämpning. I parallelltexten i Luk 11:37-54 säger han: ”Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.” (Luk 11:52)

Det låter inte som ett ofelbart katolskt läroämbete. Enligt min mening kan vi här se exakt det som vi protestanter menar med Skriften allena. Samma roll och funktion för Skriften, samma roll och funktion för de som undervisar i Skriften. Och samma situation med att ”det inte fungerar”, som de katolska apologeterna skulle säga om ­Skriften allena.

Skriften ger reformation

I Gamla testamentet kan vi dock också hitta exempel på när Skriften ”fungerar” i en positiv bemärkelse, när det blir reformation. 

Som vi såg tidigare i 5 Mos 17, så sade Gud till folket att om de skaffar en kung, så ska denne se till att ha en skriven kopia av lagen hos sig, så att han kan läsa det skrivna gudsordet och följa det, vilket det ju sedan blev lite si och så med om man ser till historien. 

Men i 2 Kungaboken 22, i berättelsen om kung Josia, berättas om hur man återupptäcker lagen i Herrens tempel och läser upp den för kung Josia:

”Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: ’Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus.’ Och han gav den till Shafan, som läste den. ­Shafan gick sedan till kungen med sin rapport: ’Silvret som fanns i templet har dina tjänare smält ner i formar och lämnat till förmännen för arbetet vid Herrens hus.’ Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen. När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja: ’Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den …’” (2 Kung 22:8-13)

Återigen så får vi konstatera att de protestantiska läromässiga termerna inte används här. Författaren till texten tar inte medvetet upp 1500-talets läromässiga frågeställning om vad som är högsta auktoriteten och besvarar därför inte den frågan medvetet. Därför används inte någon term som Skriften allena. Men i texten utgår man ifrån att lagen, toran, skriften är den högsta auktoriteten. Man utgår ifrån att man kan läsa och förstå och att man måste följa lagen. Är det inte detta som menas med läran om Skriften allena? Det finns inte heller något i texten som säger att det måste finnas ett ämbete mellan texten och läsaren, som måste ge den rätta tolkningen av texten. Skriften är klar och tydlig i sig själv.

Ytterligare ett exempel på vad jag menar är Skriften allena i praktiken och på ett positivt sätt är när vi läser om prästen Esra, som sköter sitt ämbete som lärare väl. Det står om honom:

”Hans Gud höll sin skyddande hand över honom. Esra hade vigt sitt liv åt att studera Herrens lag, att följa den och att undervisa Israel i lag och rätt.” (Esra 7:9-10)

Det står om hans verksamhet och det reformationsverk han var inblandad i: 

”Hela folket samlades nu mangrant på torget framför Vattenporten. De bad Esra, den skriftlärde, att hämta bokrullen med Moses lag, som Herren hade gett Israel. Prästen Esra bar fram lagboken inför hela församlingen av män och kvinnor och alla som var mogna nog att lyssna. Det var den första dagen i sjunde månaden. Han läste ur lagen på torget framför Vattenporten, från tidigt på morgonen till mitt på dagen, för männen och kvinnorna och alla som var mogna nog, och hela folket lyssnade uppmärksamt till lagens ord. Esra, den skriftlärde, stod på en tribun av trä som hade byggts enkom för detta tillfälle … Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ’Amen, amen.’ De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.” (Neh 8:1-8)

”På månadens andra dag samlades överhuvudena för alla folkets familjer samt prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera lagen. De fann att det var skrivet i lagen att Herren genom Mose hade befallt israeliterna att bo i lövhyddor under högtiden i den sjunde månaden.” (Neh 8:13:17-18)

”Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna … De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders överträdelser. De stod upp, var och en på sin plats, och läste ur Herrens, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och föll ner och tillbad Herren, sin Gud.” (Neh 9:1-3)

”Med hänsyn till allt detta avlägger vi ett högtidligt löfte som vi låter nedteckna. På det förseglade dokumentet står våra ­furstars, våra leviters och våra prästers namn. Undertecknarna var:

Provinsguvernören Nehemja, son till Hakalja, samt … 

Resten av folket – präster, leviter, dörrvaktare, sångare, tempeltjänare, alla som har avskilt sig från främmande folkslag i lydnad för Guds lag samt deras hustrur och de söner och döttrar som har kommit till mognad – förenar sig med sina främsta företrädare och lovar dyrt och heligt att leva efter Guds lag, som har förmedlats av Guds tjänare Mose, och noga hålla alla Herrens, vår härskares, bud, hans befallningar och stadgar.

Vi lovar att …” (Neh 10:38 – 11:1, 28-30)

Detta handlar om en stor reformation som det judiska folket genomgick i mitten av 400-talet f.Kr efter att de fått återvända från exilen till sitt land. De byggde upp templet under Haggais och Serubbabels ledning i slutet av 500-talet f.Kr. Därefter byggde de upp staden Jerusalems stadsmurar och själva staden i mitten av 400-talet, under Nehemjas ledning.

Man läser Skriften, förklarar, tolkar, utlägger, studerar och folket förstår. Och man lovar att lyda det som står skrivet.

Man ska varken läsa in katolicismen eller protestantismen eller någon annan kristen riktning i Gamla testamentet, men jag hävdar att allt detta kan läsas och förstås oändligt mycket lättare ur ett protestantiskt Skriften-allena-perspektiv än ur katolskt perspektiv. Jag menar att det vi läser om i dessa texter är Skriften allena i praktiken, såsom man inom reformationen menar med läran om Skriften allena. Det finns inget påveämbete eller ofelbart läroämbete här. Skriften är den högsta auktoriteten i alla dessa texter.

Att Guds uppenbarade ord skulle skrivas ned är även centralt för Israels profeter. De skulle också skriva ner vad Herren talade, vilket framgår av flera texter, Jer 30:2; 36:2, 4, 32; 45:1; 51:60. Och detta skrivna profetiska ord skulle också läsas: Jer 36:8, 10-11, 13, 18; 51:63.

Och orsaken till att Guds ord måste skrivas ner och inte bara kan traderas muntligt är klart uttryckt i Jesaja: ”Gå och skriv ner det på en tavla inför dem, pränta det i en bokrulle, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid.” (Jes 30:8)

Herrens ord måste skrivas ner, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid. Muntlig tradition duger inte. Och det här ser vi mer av när vi går djupare in på Nya testamentet.

Skriften allena är biblisk lära

Lärdomen från allt det ovanstående är att Skrift och Tradition och Påveämbete inte är en biblisk lära, och att inte heller ”fungerar”. Men läran om Skriften allena är biblisk. Och då har vi knappt berört Nya testamentet ännu.

Det är tämligen många och långa bibelcitat i texten här ovan, men det har ett syfte. Jag har velat visa att den protestantiska läran om Skriften allena faktiskt har ett starkt stöd i Bibeln. Den uppfyller sitt eget kriterium att all kristen lära måste bygga på det som tydligt lärs ut i Bibeln. Katolska apologeter påstår motsatsen, men det tror jag beror på att de har samma bakgrund som jag hade. De är ofta konvertiter som är uppvuxna i en protestantisk kristen värld som nu funnits i 500 år och där allt blivit självklart och där vi inte har ansett oss behöva argumentera för vår egen existens på flera århundraden och där det för länge sedan upphört att bokstavligen talat vara en fråga på liv eller död vad man anser om detta. Och därför minns vi och de inte längre hur man argumenterar för läran om Skriften allena. Vi och de minns inte längre argumenten för varför endast Skriften kan binda en kristens samvete.

I nästa artikel kommer jag att fortsätta med mer av vad Nya testamentet har att säga i frågan, samt lite om det kyrkohistoriska perspektivet. Det som slogs fast vid det katolska konciliet i Trient på 1500-talet om Skrift och Tradition var inte alls självklart eller uttryck för någon konsensus från Medeltiden. Historien är mer komplicerad än så. Och sedan går vi vidare med frågan om påveämbetet.

Men redan nu anser jag personligen, att alla de katolska apologeternas invändningar mot Skriften allena är vederlagda. Det understryks ännu mer när vi också går in mer i Nya testamentet i nästa artikel. Stödet i Bibeln för Skriften allena är brett och starkt. Det bygger inte på några enstaka verser här och där, som skulle kunna tolkas än hit eller dit. •