På främmande spår
Biskopen i Lunds stift, professor Anders Nygren, gick inte upp i talarstolen utan lämnade sin reservation stående vid bänken i plenisalen. Året var 1958. Biskopen reserverade sig mot kyrkomötets beslut att tillstyrka regeringens förslag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Med det fattade beslutet växlade Svenska kyrkan in på främmande spår, menade han:
”Då det nu fattade beslutet icke blott innebär ett avgörande av den begränsade frågan om kvinnliga präster, utan enligt min övertygelse tillika inkluderar att vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och svärmandarnas åskådning –något som klart framgått i den förda diskussionen – måste jag framföra mitt djupa beklagande av det fattade beslutet och anmäla min reservation till detsamma.”
I den stunden var det få som begrep analysen och de lärda referenserna. Professorn tycks ha varit ointresserad av att kasta några pärlor utan nöjde sig med den korta deklarationen utan djupare analys. Kyrkomötets ledamöter var uttröttade efter den långa debatten. Entusiasmen eller lättnaden över att ett beslut fattats tog över. Den reservation, som samlat den större delen av oppositionen, en förberedd, förhandlad och förutsägbar reservation, som riksdagsman Ernst Staxäng från talarstolen läste in i protokollet, slog fast att det fattade beslutet ”står i motsägelse till Den Heliga Skrift och till kyrkans bekännelseskrifter”. Det kunde sägas, men Anders Nygrens korta votum styr enligt min mening in på något som egentligen kan prövas först av oss så här många år senare. Hade biskop Nygren rätt är det i efterhand det visar sig vart färden utmed det främmande spåret lett oss.
Om det är sant att Svenska kyrkan växlades in på främmande spår är det praktiken som ger besked. Anders Nygren gjorde en teoretisk analys. Vi kan granska praktiken för att förstå. Gestaltas kyrkolivet utifrån det främmande mönstret och är det i grunden ett annat evangelium också om utanverket tycks vara detsamma med kyrkorum, präster och biskopar, som sägs vara vigda på apostoliskt vis?
Ärkebiskopspysslet
Vad är det alltså en ärkebiskop förvaltar? Apostlarnas tro och ordningar eller i praktiken gnostikers och svärmandars åskådning? Om det är sant att Svenska kyrkan växlades in på främmande spår har färden fortsatt. Präster vigs, biskopar och ärkebiskopar väljs för att hantera den utveckling som följer på det främmande spåret. Detta är själva systemet. De som ville fortsätta färden på det gamla spåret är inte bara oönskade utan direkt opassande. De hindrar själva framfarten genom sin existens.
Så vad med en ärkebiskop? Föga annat än en lokförare. Spåret är utlagt. Lokföraren kan inte välja väg. Det gör trafikledningen. Också om en ärkebiskop, noga selekterad, skulle vilja köra på ett annat spår, kan han inte. Spåren är utlagda. Tåget tuffar på. Och ärkebiskopen är vald för att vara just en lokförare, som inte ställer till med något som får tåget att spåra ur eller ens bromsa färden. Allt annat än en lugn färd vidare, måste betecknas som en revolution. Sådana har ärkebiskopar sällan ställt till med.
Omöjliga frågor illustrerar
Det är kanske genom att belysa frågorna en efter en som det illustreras vart det främmande spåret fört Svenska kyrkan. Då ska man nog ha professor Jürgen Moltmanns dystra konstaterande i minne: Folkkyrkor kan inte stå emot. Det var den slutsats han drog, när han studerat den tyska kyrkan och nazismen. På det främmande spåret blir det än mer så, kan jag tro. Vi tar några av de belysande frågorna som alla är självklarheter som inte får ifrågasättas:
Abortfrågan
Vad den kristna Kyrkan lärt om fosterfördrivning och barn som sätts ut i skogen visste alla. Med evangeliet kom ett annat synsätt och andra seder. Gud såg oss också innan vi var formade. När det kom en ny abortlag i Sverige var det kvinnan som skulle skyddas. Tanken att det finns två skyddsvärda individer har inte slagit igenom och den tanken är politiskt död. Däremot kan ett sto som betäckts undersökas och redan efter 16 dagar finns det ett föl i vardande. Alla blir glada. Skillnaden? Hästavel kostar och ger pengar. Människoliv är billigare.
De av oss som vet att vi klarat oss undan rondskålen på gyn har kanske lite svårt att hantera den tystnad Kyrkan är en del av, men inser att detta är en fråga där avvikande synpunkter blir omöjliga. Färden på främmande spår har gått för långt. De flesta präster gör bedömningen att frågan inte kan tas upp i förkunnelsen. Den riktigt skarpa frågan borde ställas: tror ni Gud ger en väckelse i en nation där mer än en miljon individer i laga ordning dödats?
Bibelfrågan
Det fanns en tid då Svenska kyrkan försågs med bibelstudieböcker, Arvidson, Bentzer, Fridrichsen, Giertz och Gärtner levererade och många präster och diakonissor (de hette så då) drev bibelstudiearbete. Till det kom läroböcker om tron, Giertz igen men också Carlqvist, Svenungsson, Petrén och Pleijel. Präster satt med sina studiegrupper termin efter termin och tänkte att så skulle man göra. Att de var de sista utlöparna på det tidigare spåret, begrep de inte riktigt. Nu kom det andra satsningar.
Inte heller detta borde vara överraskande. Osäkerheten i frågan om Skriften och Skriftens auktoritet var inbyggd i systemet. Prästerna hade förlorat ett stycke tilltro och en god vana. Bibelbruket var på avskrivning och ersatt av tyckanden, svärmeri. Religionssociologerna visar hur bibelbruket avtog. Det slog igenom i liturgin också. Det hette inte längre ”Så lyder Herrens ord” utan ”Så lyder Bibelns ord eller dagens epistel”. Förändringen kunde tyckas vara liten, men den avslöjar två riken i strid med varandra, skulle kyrkofadern Augustinus kunnat påpeka.
Dopfrågan
Dopet blev medlemsgrundande i Svenska kyrkan precis som Kyrkan världen över tänkt. På främmande spår kunde en dop-pastoral inte genomföras, en som utmanade till tro genom att poängtera det drama som sker i dopet: från död till liv. Det fick bli alltmer av livsglädje över barnet som fötts. På det tidigare spåret var föräldrar och faddrar konfirmerade. Då hade också skolans kristendomsundervisning setts som dopundervisning. Nu kan sådana krav inte uppställas.
På det främmande spåret döper vi barn till (döpta) hedningar utan minsta ansats att kristna hedningarna. Om det blev livligt när unga präster på 1970-talet talade om dopet och dess fortsättning i barntimmar och söndagsskola återstår också föga av det som var Kyrkans dopundervisning. Men vi fortsätter döpa med nya förtecken. ”Lilla liv nu är du här”, sjunger vi. Skulle en präst bryta samman och säga sig inte vilja vara ceremonimästare vid denna passagerit, blir det domkapitelsanmälan. Biskop och ärkebiskop nödgas beklaga prästens agerande. Detta är allvarligare nu än det var. Nu ska så många som möjligt döpas för att bli medlemmar och säkra kommande ekonomiska intäkter.
Ekonomin
Den rika Svenska kyrkan är inte riktigt så rik som det sägs. Utträdena är fler än vad prognoserna sagt och blir det kärvare tider måste folk se över sina utgifter. Bland det första som saklöst kan undvaras är medlemskap i Svenska kyrkan. Det som önskas är en begravning och den får man ändå. Skulle föräldrar som lämnat Svenska kyrkan komma och vilja ha sitt barn döpt, vill det mycket till för att säga nej. Och om den i familjen som tjänar mest lämnar, är en kvar. Är det en ren fördom att jag tror att män i ålder 20-40 är mer utträdesbenägna? Så har de nog inte haft så mycket kontakt med kyrkolivet – okonfirmerade som många är.
Det stod redan för 30-40 år sedan klart hur det skulle gå. Om Svenska kyrkan fungerar som en spegel av samhället, förmår hon inte locka till tro och då kan människor inte se om de skulle förlora något genom sin ekonomiska klokskap.
Ingen präst och allra minst en ärkebiskop kan stå fram och tigga till sig kyrkoavgift av de obenägna.
Ekumeniken
Herren själv ber om den Kyrkans enhet som behövs för att världen ska tro. På det främmande spåret är det mest en fråga om fusioner i fromhetsbranschen för att själva systemen inte ska riskeras, och sanningsfrågor kan inte längre ställas. På det främmande spåret samsas alla utifrån tanken att gamla motsättningar inte längre gäller.
Folkkyrkan
Folkkyrka var på det gamla spåret en familjekyrka. Föräldrar kom med sina barn för att de skulle döpas och folkkyrkan syftade till att bära evangeliet till folket. Folkkyrkoteologer var noga med att teckna folkkyrkans andliga historia och beskriva själva ”andelivet”, det liv som format folket. Den demokratiska folkkyrkan är den kyrka där folket i demokratiska former formar tron. Folkmajoritetens vilja och krav avgör. Mellan det främmande spåret och den gamla finns en avgrund.
HBTQI+
Vad Svenska kyrkan lärde, stod klart genom Ett brev i en folkets livsfråga, biskopsbrevet om sexualmoral. Den tidens biskopar hade inte trott sina ögon när de sett Prideflaggan vaja vid biskopshus och på flaggstänger pastoraten runt när det är Pridefestival. ”All kärlek är bra” heter det. Det låter något. Men den som ifrågasätter, blir stämplad som homofob. Svenska kyrkan ställer upp i paraderna och här gäller att inte markera. Enkönade vigslar är det som gäller och gamla utfästelser om samvetsfrihet för präster som vigselförrättare är en omöjlig hållning. Prästkandidater med sådan syn prästvigs inte. Några i själavård och människokunskap (avgrundskunskap) bevandrade, vet vad de ser. Destruktivitet. Och har de färdats på det gamla spåret känner de igen destruktivitetens främste, Lögnfursten, Själafienden.
Klimatfrågan
Varje existentiell fråga hanteras utifrån det främmande spårets föreställningsvärld. Det som världen ser, ifrågasätts inte utan hanteras så som majoritetstänket tänker. Koldioxid är den stora faran. Skulle någon djärvas invända att koldioxid är en Livets gas blir svaret att något som kallas Vetenskapen slagit fast hur det är. Om någon stackare då skulle ifrågasätta att en ”vetenskap” och något som kallas ”forskarna” skulle vara överens med motargumentet, att det är de annars aldrig, återstår förkastelsedomen. På det främmande spåret ryms inga invändningar. På det främmande spåret ges religiösa svar på just existentiella frågor. Det sägs, som skall sägas.
Liturgin
Det går inte att fira en högmässa som knyter an till det gamla spåret, det kan alla begripa. De som fattar det först är de som är administratörer av det nya spåret. De sitter på högre tjänster än församlingsprästerna och styr och ställer utifrån ett ideologiskt mönster. Allt måste skräddarsys efter det nya mönstret. Det är förstås logiskt. I kyrkomötesutskottet slutade flera omröstningar 7-7 och så avgjorde ordföranden, som var dedikerad anhängare av det nya spåret och dessutom partimärkt (s). Var det 40 reservationer eller särskilda yttranden i utskottet? Det spelar ingen roll. För dem som tänkte efter det gamla spåret skulle en enda reservation ha varit skäl nog för tveksamhet.
Partipolitiseringen
Utan politiska partier stannar Svenska kyrkan. Det är i första hand inte begåvning eller kallelse som avgör. Det är partigruppstillhörighet. Störst går först. Detta vet en ärkebiskop och vet därför att inte utmana systemet.
Pastorala misslyckandet
Det pastorala misslyckandet är något gamla präster talar om, de som är fast på det gamla spåret. På det nya spåret gäller att synas på twitter eller facebook och därmed vara relevant. Det gamla spårets präster ser hur det som är Kyrkans centrum, söndagens gudstjänst, inte lockar men arbetslaget i församlingen kan ordna alternativa verksamheter och events, som drar folk. Producent-konsument-mönstret är uppenbart och nödvändigt för att systemet ska upprätthållas när det gudstjänstfirande folket saknas.
Ämbetsfrågan
Det var med det politiska beslutet i en teologisk fråga biskop Nygren såg den teologiska konsekvensen: främmande spår, det vill säga något annat än det som varit huvudspåret för Kyrkan i Sverige, Ecclesia Svecana. På det främmande spåret kan beslutet aldrig ifrågasättas. Frågorna har gjorts till icke-frågor. Då slutar med nödvändighet all tankeverksamhet. Det ändrar inte att frågorna likväl står kvar.
På punkt efter punkt …
På punkt efter punkt visar det sig att det är kört för kyrkokristendomen när färden går på det främmande spåret. Anders Nygren skulle varit häpen själv. Bo Giertz också. De tänkte sig att trons folk skulle protestera när detta folk såg att det gick Svenska kyrkan illa. Alltför få såg eller ville se, förmådde kanske inte ens. Livet i församlingen påverkades till en början inte särskilt mycket av färden på det främmande spåret och prästerna kunde belåtet konstatera att det skulle hålla deras tid ut.
På det främmande spåret går det som på räls och jag tyckte det enkelt kunde belysas i fråga efter fråga. Då har jag bara gjort ett urval av stationer på vägen utefter det främmande spåret. Mellan spåren finns en avgrund. Det är två skilda föreställningsvärldar vi ser. Jag kan jämföra:
Det gamla spåret – det främmande spåret (i stället för sammanfattning)
Jag markerar inte främst motsättningar utan pekar på var tonvikten hamnar på de två spåren:
Relevatio (uppenbarelse) – relevans
Kundanpassningen slår igenom och den tro som en gång för alla uppenbarats för de heliga (Judas v 3) kan inte uppfattas ha relevans i vår moderna tid.
Kristen tro – religion
Tron på Kristus finns utmejslad i Kyrkans bekännelse. Religionen är som bäst en ordlös närvaro.
Undervisning – underhållning
Kyrkan tar människors på allvar och ger evighetshopp, inte bara tidsfördriv.
Uppbyggelse – upplevelse
Kyrkan bygger på den grund som är lagd och tron innebär vetande. Alltså byggdes universitet. På det främmande spåret räcker det med upplevelse.
Den arme ärkebiskopen har många frågor han inte rår på. Han får väl ta över tjänsteandarna från den tidigare och om dessa tjänsteandar vet vi, att de slår vakt om sina positioner och vunna segrar. Ska ärkebiskopen få njuta stilla dagar gäller det att sitta still i Kyrkans skepp. Annars kan det gå ärkebiskopen som det gick ärkebiskop Thomas av Canterbury (1118-1170), som utmanade Makten och därför mördades i Canterbury Cathedral av män, som naturligtvis bara ville väl. Maktens väl.
Men vill inte den nye ärkebiskopen markera vikten av det lokala? Det är vackert tänkt och sagt. Men är det möjligt för en ärkebiskop att växla bort från det främmande spåret? Mänskligt att döma är den syssla han har några år framöver lokförarens. Men det kan, lika mänskligt att döma, finnas personal som bestämmer sig för att lägga om växlar. Då kör lokföraren på det nya spåret. Men för detta krävs ett omfattande banarbete. Det logiska utfallet är att allt tuffar på som tidigare utefter det främmande spåret om inte personalen vid banan gör något. •