Fadher wår som äst i himblom
Helgadt warde titt nampn.
Tillkomme titt Rijke
Skee tin wilie såsom i himmelen
Så ock på jordene
Wårt dagligha brödh giff oss idagh.
Och förlåt wåra skulder
Såsom wij förlåte dem oss skyldighe äro.
Och inleedh oss icke j frestelse.
Uthan frels oss ifrå ondo.
Ty Rijket är titt
Och Machten och Herligheté j ewigheet.
Amen.
När jag hör den nya versionen av Herrens bön bildas kaos i mitt huvud. Orden snubblar omkring utan sammanhang. Jag nästan skäms över mig själv. Jag har ju hört och läst av experter att den nya versionen är närmare originaltexten än den jag en gång lärt mig. Men ända till dess jag hört slutordet i den nya versionen är jag på något annat ställe, var vet jag ej. Upplevelsen är säregen, inte otäck men utan sammanhang.
Helt annorlunda är det varje vardagsmorgon när jag läser Herrens bön ur Karl XII:s Bibel. Där är bönen som jag lärt mig den, med lite annorlunda stavning. På söndagarna läser jag en ännu äldre version – den i 1614 års handbok som jag för många år sedan fann i Stifts- och Landsbiblioteket i Skara. Samma bön men något märkligt händer. Jag hör – bokstavligt talat hör – hur det en gång måste ha låtit. Jag hör dubbelvokaler och konsonanter som ger en förnimmelse av hur det lät för 400 år sedan. Språket får en klang från förr. Så kan de ha talat, kyrkoherdarna som skrev under kopiorna av Uppsala mötes beslut 1593 som skickades runt i hela riket för att få bekräftat enigheten kring läran: Ionas i Walora, Haquinus i Jung och Sweno i Steenstorp i några av de socknar som släktforskning visar varifrån jag kommer.
I mitt inre öra – bättre än när jag uttalar orden – hör jag den trosvissa och lätt annorlunda klangen av vokaler och konsonanter ljuda som för 400 år sedan. Så hörde och bad mina anfäder. Det ger en särskild samhörighet med gångna släktled i tron på Herren, en maning till ansvar i nutiden att lita på Hans oföränderliga Ord och Löfte. Så förenas vi genom Herrens bön med dem vi kommer av och med dem vi möter i nutiden. •