De flesta av oss kristna håller fast vid faktumet att helvetet finns. Att Gud för evigt straffar människor som inte tar emot förlåtelsen för sina synder. Vi håller fast vid denna sanning trots att den bland människor i allmänhet väcker upprördhet. Vi möter ibland även kristna syskon som vänder sig mot idén om helvetet. Det är till och med så att vi personligen kan känna att det svårt att förstå varför helvetet måste finnas.
Så vi ska fundera på frågor kring detta: Finns verkligen helvetet? Varför skäms vi nästan för att prata om helvetet? Varför har Gud inrättat helvetet? Vad säger Bibeln?
Kan vi veta att helvetet verkligen finns?
Jag har läst en del teologers och apologeters tankar kring varför helvetet är en logisk nödvändighet. De säger att det är för att kunna separera ondska och godhet; för att bevara människans fria vilja; för att bevara rätt och fel; för att Guds helighet kräver det, med mera. De som hävdar att helvetet är en logiskt nödvändigt har naturligtvis helt rätt, eftersom Gud är logisk och helvetet finns.
Men teologer med stora hjärnor kan spekulera och argumentera, förr eller senare drabbas argumentbevis av motargument. Det krävs med tiden en väldigt stor hjärna för att kunna utröna vem som har de bästa argumenten. Vi andra, vi med små hjärnor, blir ibland till och med trötta bara över att börja fundera på saken.
Så hur ska jag och du med små hjärnor (ta det inte personligt) kunna ta reda på om helvetet finns eller inte? Det lättaste är väl att fråga någon som genom egen erfarenhet vet vad som händer efter döden. Nu råkar han som redan varit i dödsriket och kommit tillbaka också vara samma person som skapat allting från början. Så vad säger Jesus egentligen om helvetet?
Han säger:
”Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld ska det bli vid tidens slut. Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Fars rike.” (Matt 13)
”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna […] Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar […] Jag säger er sanningen: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt 25)
”Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre att du går in i livet stympad än att du har båda händerna kvar och hamnar i Gehenna, i elden som aldrig slocknar.” (Mark 9)
Vad säger resten av Bibeln om helvetet?
Paulus utlägger det så här i 2 Tess 1:
”Gud är rättfärdig: han straffar med plågor dem som plågar er och låter er som plågas få lindring tillsammans med oss. Det sker när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. De ska straffas med evigt fördärv, skilda från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror.”
Och i Uppenbarelseboken får vi ett tydligt svar på frågan om helvetets förekomst. Johannes ser in i framtiden, och där ser han helvetet (och naturligtvis även himlen):
”Och djävulen som hade förlett dem kastades i sjön av eld och svavel där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de ska plågas dag och natt i evigheters evighet […] Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Och om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön […] Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna och de sexuellt omoraliska, ockultisterna, avgudadyrkarna och alla lögnare, de ska få sin del i sjön som brinner av eld och svavel!
(Och jag såg en ny himmel. Jag hörde en stark röst från tronen: ’Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon.’)” (Upp 21 och 22)
Helvetet är ett evigt, medvetet lidande och en evig separation från Gud. Utifrån vad Bibeln, Jesus och apostlarna lär oss är det tydligt att en sådan plats finns i verkligheten.
Varför är tanken på evigt straff svår?
Innan vi lär oss mer om denna verklighet vill jag ta upp frågan om varför även vi kristna kan uppleva en psykologisk barriär mot tanken på helvetet. Varför är det nästan så att vi skäms och blygs för det som Gud själv ansett som en nödvändighet?
1. Motvilja mot separation
Jag läste för några år sedan i en statistisk undersökning bland präster i Svenska kyrkan att kvinnliga präster till större andel än manliga inte trodde på helvetet.
Men för att få mer på fötterna i frågan, vänder jag mig till en mycket säkrare källa än statistiska undersökningar, nämligen min fru. Hon tror i och för sig på helvetet – kanske till stor del beroende på att hon så länge måst stå ut med mina egenheter. Men hon är ändå mycket mer inkluderande och gemenskapsbefrämjande än vad jag är. Hon tycker till exempel att jag ofta drar alltför hårda gränser och är för svart-vit.
Så jag kan utifrån denna säkra iakttagelse, och andra liknande, föreställa mig att kvinnor generellt har en större psykologisk och emotionell barriär att övervinna för att ta till sig tanken på en evig separation. Denna motvilja mot separation är ett godhjärtat drag, oerhört viktigt i mellanmänskliga relationer.
Kvinnan Rut i Bibeln ger en stark förebild för oss kristna, män inberäknade. Så här låter hennes överlåtelse till sin svärmor:
”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” (Rut 1)
Inga reservationer, hennes överlåtelse är fullständig. Och sådan är ju även Guds egen överlåtelse till dig och mig. Han dog eftersom vi skulle dö.
Men varje kristen har också en uppgift att se vilka gränser Gud sätter för sin överlåtelse. Jesus dog för oss, men helvetet drabbar till slut dem som inte tar emot hans förlåtelse. Det är särskilt männens, men även kvinnornas, uppgift att medvetet motverka eventuella tendenser i vår teologi att gå emot Guds ord på grund av vår medkänsla och inklusivitet.
2. Den moderna människans självinsikt
Det finns kanske ytterligare en anledning till att det finns kristna idag som har problem med tanken på evigt straff: det är vår växande insikt att mänskligheten i sin helhet, den som vi tillhör, med sina handlingar börjar förtjäna Guds vrede. Att precis som Gud fick nog av människans ondska under Noas tid, börjar det nu kännas som om Guds vrede borde närma sig.
Om vi i det läget kan bortförklara evigt straff som en grotesk och ondskefull företeelse ovärdig både människa och Gud, ja, då skulle vi naturligtvis inte kunna drabbas av det.
Den moderna människan har insett att mänskligheten inte är på väg framåt i moralisk mening. Man ser att ständigt nära under ytan finns stor ondska. Egoistisk exploatering av naturen; ren och skär ondska i etniska utrensningar; slavhandel; barnhandel; sexhandel; ett första och andra världskrig; diktatorisk ondska, senast uttryckt i Vladimir Putin med tortyr, våldtäkter och massmord i ett modernt Europa.
Den positiva synen på människans evolution och utveckling har i och med postmodernismen försvunnit. Borta är alltså tanken att människan genom större kunskap skulle bli godare och fredligare. Marx utopi är död!
Och då har alltså den postmoderna människan slutligen insett att det är fullt rättvist att Gud dömer den ”som inte gjort gott mot dessa minsta” (Matt 25:45).
Dagens människa ser de svältande i Afrika, och går och köper en glass till. Hon ser naturförstöringen, och går och köper en stor motorbåt för nöjes skull. Eller hon köper nya miljöförstörande kläder för att vara snygg på Instagram när hon protesterar mot miljöförstöring. Hon ser svaga individer i utsatta områden, och går och röstar på ett nynazistiskt parti för sin egen imaginära trygghets skull. Hon ser hur onda världsledare mördar och våldtar och bombar oskyldiga grannar, och skickar en hundring eller två, men är samtidigt beredd att öka sitt eget lands försvarsbudget med miljardbelopp. Hon ser hur människor i tusentals dör för att bygga fotbollsarenor, men slår sig ändå ner för att titta på hur vuxna män leker med en boll. Hon ser hur en diktatur förtrycker och mördar sina journalister och civilbefolkning, men köper gärna varor från det landet för att spara en hundralapp eller två. Hon skadar och hatar sina egen avkomma och skyller på självförverkling.
För att summera, den moderna människan ser sin egen dubbelmoral men förmår inte göra något åt den – och avskaffar då hellre helvetet än att be om förlåtelse.
Ibland kan man läsa undersökningar som hävdar att det faktiskt är bättre nu för tiden. Att det är färre krig nu i modern tid, att färre dör av hungersnöd nu än för hundra år sedan, och så vidare. Det hävdas att mänskligheten egentligen är på väg åt rätt håll i det stora hela.
Fast det postmoderna kollektiva medvetandet upplever det inte så. Vi upplever det tvärtom som mänskligheten är på väg åt fel håll. Nu kanske främst i och med tanken på naturförstöring, mellanmänskliga vidrigheter, Putin och alla diktaturer som blomstrar.
Jag skulle hävda att Bibeln talar om en eskalerande ondska hos mänskligheten som når sin kulmen innan Kristus återkomst. Det talar emot de positiva profeterna i samhället.
Men det vi kristna framför allt borde lära oss tro fastare på är att det redan finns en väg ur mänsklighetens förfall. Denna väg består inte i att mänskligheten blir bättre och sköter sig bättre, för förnekandet av Gud finns alltid i roten av mänsklighetens hjärta. Den enda vägen ur vår hopplösa situation är tron på Jesus. Då blir vi som Noa, vars ark hyste de enda få som klarade sig undan syndafloden. ”Och Herren såg att människornas alla tankar och avsikter var alltigenom onda … Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon.” (1 Mos 6) På så sätt kan vi börja släppa vår rädsla för jordens framtid.
3. Ny straffideologi
Jag är ingen idéhistoriker så detta är en anekdotisk betraktelse. Men jag läste nyligen en artikel som hävdade att samhället (åtminstone i stora delar av västvärlden) har anammat en ny straffideologi det senaste århundradet. Tidigare tänkte man att straff var just straff, att straffet skulle stämma överens med brottet. ”Öga för öga” och så vidare. Men nu anser man att straff enbart ska ha en rehabiliterande funktion. Därav det svenska begreppet ”kriminalvård”. Syftet med straff är att förändra brottslingen så att denne överger sin brottslighet. Denna straffideologi hör ihop med förra århundradets positivism, att mänskligheten genom ökad kunskap och insikt skulle bli bättre.
Denna rehabiliterande straffideologi skulle kunna vara en orsak till att även vi kristna fått problem med tanken på evigt straff. Men tyvärr stämmer denna ideologi inte alls med den bibliska synen på människan.
Den beskriver istället att människan av sig själv alltid väljer ondskan när hon ställs inför valet. Adam och Eva levde i paradiset, men valde ändå fördärvet. Människan som får välja mellan att ha sig själv som Herre eller ha Gud som Herre väljer alltid sig själv.
Det finns alltså inga straff som är rehabiliterande utifrån relationen till Gud, för människan vill inte bli rehabiliterad. Det finns inget straff som Gud kan åsamka oss som leder till omvändelse. Helvetet leder inte till ånger och bättring. Helvetet kommer vara fyllt av förhärdade syndare som i evighet inget annat vill än att få som de själva vill.
Jesus ger ett exempel på detta i berättelsen om Lasarus och den rike mannen. Den rike mannen levde själviskt, okänslig för den fattige mannen vid sin port. Efter sin död hamnade den rike mannen i dödsrikets eld. När han plågas där ber han att någon ska sändas till hans fem bröder och varna dem, så de inte ska hamna på samma plågans plats som honom. Men Jesus säger att om människor inte tror på Skriften kommer de inte omvända sig ens om det kommer tillbaka folk från de döda och varnar dem för plågan i helvetet. Alltså, om människor inte får kärlek till Gud när de får höra Bibelns kärleksbudskap, kommer de inte väckas till kärlek av helvetets straff.
4. Guds kärlek
Gud har gett oss sin kärlek till alla människor och del av hans längtan att varje människa ska bli frälst. Därför är läran om det eviga straffet en känslomässigt svår doktrin för oss kristna. Vi vill inte att någon människa ska få uppleva helvetet. Vi känner en ”stor sorg och svår vånda” (Rom 9:2) vid tanken på att en mänsklig individ skulle hamna där.
Men ändå, att förneka helvetets existens är bara att göra människor en björntjänst. Djupt i sitt innersta, omedvetna samvete lever människor ändå med en djup rädsla för döden och det eviga straffet (Rom 1:32, Heb 2:15). Då hjälper det inte dem om vi kristna skäms för att prata om det. Vi kan läsa hur Paulus i sitt stora evangelisationstal i Aten tar upp domens dag; vi även se hur Petrus på självaste pingstdagen tar upp Herrens dag, en dag då ”solen ska vändas i mörker och månen i blod”, vilket antagligen är en referens till domens dag.
Kanske kan den hårda sanningen att alla människor en dag kommer få stå till svars inför Gud väcka en insikt i hur allvarligt det är. Då kan de bli mer mottagliga för budskapet om nåden hos Kristus.
Det kanske också är så att om vi kristna blir mer medvetna om allvaret med domen och katastrofen som väntar den som inte tror, så ökar vår benägenhet att nå ut med budskapet.
Men varför straffar Gud överhuvudtaget?
Man kan ställa sig frågan varför Gud straffar överhuvudtaget. Det är nog så att även vi nutida människor i viss mån kan förstå det positiva med straff. Vem skulle vilja se denna världens Hitlar komma undan sitt rättmätiga straff, vem vill att våldtäktsmän utan ånger ska slippa straff, vem vill att barnamördare och förtryckare som Putin ska slippa ställas till svar? Om inte i den här tiden så åtminstone av en vredgande Gud.
Men vad säger Bibeln om varför Gud straffar? Jag kan hitta några ställen som berör den frågan:
”Gud är rättfärdig: han straffar med plågor dem som plågar er och låter er som plågas få lindring tillsammans med oss.” (2 Tess 1:6-7)
”Gud ska löna var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och straff åt dem som söker sitt eget och inte följer sanningen utan orättfärdigheten.” (Rom 2:6-8)
”Den som gör orätt ska få igen den orätt han har gjort, utan partiskhet.” (Kol 3:25)
Utifrån detta vill jag påstå att det är för rättvisans skull som Gud straffar.
Vi kan även se denna önskan om rättvisa hos martyrerna i Uppenbarelseboken:
”De som hade blivit slaktade för Guds ord och för vittnesbördet ropade med stark röst: ’Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?’” (Upp 6)
Evig plåga?
Står helvetets eviga plåga verkligen i relation till brottet? Det är en svår fråga och Bibeln ger ingen tydlig förklaring. Det finns teologer idag som (felaktigt) förespråkar ett utsläckande av individens existens i stället för en evig plåga. Delvis för att det anses vara mer humant.
Man kan som kristen helt enkelt nöja sig med det korrekta svaret: Gud verkar anse att evig plåga matchar brottet eftersom han faktiskt kastar de trolösa i helvetet. Vem av oss kan bedöma vad som hade varit mer rättvist?
Men om man skulle spekulera lite kring frågan, skulle man kunna argumentera att det enbart är Gud som till fullo förstår hur vedervärdig upproret mot honom var och är. Bara han vet i vilken utsträckning otron och bortvändheten från honom förstörde mänskligheten och hela skapelsen. Till och med den evige Guden själv påverkades och fick utstå lidande och död. Utan denna gudomliga insikt om omfattningen av skadan kan vi som begränsade människor inte heller tvärsäkert bedöma hur straffet bör utformas.
Jag sympatiserar med tanken på ett utslocknande av individen i stället för en evig plåga. Men jag kan inte blunda för att Bibelns tydliga undervisning är att helvetet verkligen finns, och att det är en plats där den medvetne syndaren plågas för evigt.
En annan spekulation till varför Gud inte bara utplånar individen – förutom att evigt straff matchar brottet – är att Gud skapade människan som en odödlig varelse och därför är utplåning inte möjlig. Men mot detta skulle man kunna invända att det ändå borde vara möjligt för Gud … Och då kommer man in på frågan om Gud i sin allmakt kan skapa något som han själv inte har makt att förstöra. Är han då allsmäktig?
Men den frågan har smartare hjärnor redan svarat på.
Hur kommer man till helvetet?
Men hur lyckas man då att komma till helvetet? Det är ju en plats så skrämmande att varje tänkande person borde göra allt i sin makt för att fly så långt bort från det som möjligt. Tyvärr är det inte svårt att komma till helvetet.
Redan här på jorden kan man försätta sig i ett tillstånd av vilket helvetet bara är en fördjupning. George MacDonald skriver att Gud ”utlämnar människor åt sitt eget väsen”. C. S. Lewis skriver:
”I slutändan finns det bara två sorters människor, dem som säger till Gud ’ske din vilja’, och dem till vilka Gud säger ’ske din vilja’.”
C. S. Lewis målar upp en bild av Napoleon i helvetet, där han går runt i cirklar i sitt fina hus, hela tiden muttrandes ”det var hans fel, det var dennes fel”. Jag kan föreställa mig Hitler i helvetet hålla på med sina ockulta besvärjelser, muttra i den oändliga om judarnas skuld. Han planerar hur den slutliga lösningen ska se ut, och tror sig göra mänskligheten en tjänst genom att påskynda evolutionen genom utrotandet av svaga.
Teologen Franz Pieper uttrycker det så här:
”Eftersom de förtappade är moraliska väsen som är underkastade Guds lag, men ändå inte är beskaffade såsom Guds lag vill att de ska vara, så föreligger hos dem ett oupphörligt syndande.”
Det är alltså inte svårt att komma till helvetet, det är bara att fortsätta på sin inslagna väg med daglig synd och kärlekslöshet så kommer man väcka Guds oåterkalleliga vrede.
Men det räcker som väl är inte med synd för att komma till helvetet, det måste till ytterligare en sak för att förtappelsen ska bli ett faktum – nämligen otro inför evangeliet. Detta kommer vi undersöka närmare när vi senare ställer oss frågan hur man undviker helvetet – en fråga som är mer viktig än hur man kommer dit.
Vad är helvetet?
Helvetet är en plats där de onda utstår ett medvetet evig straff. Enligt Jesus är det en plats av ”mörker, där man gråter och gnisslar tänder” (Matt 25:30). Det är ett ”evigt straff” (Matt 25:46), en ”eld som aldrig slocknar” (Mark 9:43). Uppenbarelseboken ger en tydlig beskrivning av helvetet: ”Han ska plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger i evigheters evighet. De har ingen ro vare sig dag eller natt.” (Upp 14:10-11)
Apropå C. S. Lewis bild av Napoleon som i sitt helvetiska palats går i cirklar och muttrar ”det var hans fel, det var deras fel”, så har även Jesus berättat för oss hur människan i helvetet fortsätter i och fördjupar sitt frånvända sinne: När Jesus berättar om den rike mannen och den fattige Lasarus (Luk 16) får vi veta att den rike mannen ”plågas i en eld”. Men precis som han i det jordiska livet ignorerade den fattige mannens lidande önskar han nu att Lasarus ska komma ner till honom i den brinnande elden och ge honom vatten – alltså har han inga betänkligheter att den fattige Lasarus också ska brännas av elden han själv plågas i! Det viktiga för den rike mannen är alltid honom själv, även i helvetets eld, skit i de fattiga.
Om Gud inte förhindrat det skulle kanske Lasarus återigen fallit in i rollen som mindre värd och accepterat den rike mannens självcentrerade världsbild. Men nu har Gud satt en ”oöverstiglig klyfta” (vers 26) mellan dem – så Lasarus kan inget annat än att förbli i paradiset. Och den rike mannen får inte ens en droppe vatten att fukta sin tunga med i sina helvetiska plågor i elden.
I denna berättelse kan man också få en inblick i Guds egen sorg och plåga över att människor hamnar i helvetet trots allt han gjort för att förhindra det. Abraham kallar den rike mannen som plågas i elden för ”mitt barn”. Den plåga som Gud måste känna när hans barn hamnar i helvetet måste vara stor. Att det blir så är ett ofrånkomligt faktum eftersom människobarnet ondskefullt valde att gå bort från sin himmelske pappa, men likväl måste det vara en sorg för Fadern.
Desto mer tragiskt är det då vägen tillbaka till Fadern ännu idag är så öppen och så enkel. Bekänn bara att du gjort fel och ta emot förlåtelsen så får du komma hem till glädjen igen.
Det för oss då till den viktiga frågan. Som Chrysostomus skriver: ”Vi söker inte var helvetet är, utan hur vi kan undfly det.”
Kan man undfly helvetet?
Faktum är att det är oerhört svårt att undkomma helvetet. Om man drar ut förlängningen på varje människas liv ändå från späda barnsår, och ser på varje svaghet, dålig egenhet, synd och fördärv, själviskhet och ondska, orenhet och begär, benägenhet att tänka på sig själv, ovilja att tjäna andra samt all otro, gudsförnekan och hårdhet inför Gud, så hamnar vi alla där. Vi står alla med skuld.
Helvetet är resultatet av Guds rättspatos, att han dömer synden i varje människa och att var och en blir dömd till döden eftersom alla människor syndat.
Men Gud har skapat en utväg: Eftersom Jesus Kristus dog på korset för din och min synd kommer vi inte längre behöva ta ansvar för våra synder. Varje stor och liten synd vi begår är redan straffad i Jesus Kristus. Det enda vi i retur behöver göra är att tro på korsets glada budskap. Om vi gör det kommer vi inte längre under domen (Joh 3:18) utan det mirakulösa kommer inträffa att vi på domens stora dag enbart kommer få våra goda gärningar uppräknade och inga av våra onda (Matt 25:40). Paulus skriver: ”Vi får stå som rättfärdiga genom den endes lydnad.” (Rom 5:19)
Det är alltså dit måste vi hitta, till tron på de härliga orden ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som är i Jesus Kristus”. Så kan vi undfly domen och dess fullbordan i helvetets eviga plågor.
Även om jag tidigare sa att det är svårt att undkomma helvetet är det alltså i praktiken på grund av Jesus lätt att undkomma det. På grund av Adams olydnad blev vi alla syndare och alla människor förlorade det eviga livet, men på grund av en enda annan människas lydnad är nu plötsligt himmelriket öppet.
Gud har genom Jesus Kristus verkligen gjort det enkelt att komma till himlen, lyssna bara på detta: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska förlorad utan ha evigt liv.” Till det är det väl bara att säga Amen! •