Den fråga många ställer sig är: Kan man längre känna trygghet i Svenska kyrkans gudstjänster? Är de ord som används om Gud sanna? Uttrycker gudstjänsterna den tro på Gud som uppenbarat sig som Fadern, Sonen och Anden i bönerna och i sin liturgi? Förkunnar prästen Guds ord, i enlighet med sina prästlöften och förvaltas sakramenten efter Kristi instiftelse med riktigt bröd och vin? Hur gestaltas Kristi verkliga närvaro i mässan? Frågan är allvarlig. En kristen kan inte i längden överleva utan rätta gudstjänster och en fungerande församlingsgemenskap.
Svenska kyrkan håller på att fragmenteras. Det visar sig tydligt i hur olika gudstjänsterna gestaltas i församlingarna Med några års erfarenhet av den nya kyrkohandboken, som antogs 2017, är frågan om gudstjänstrygghet brännande. Det är lätt att glömma bort att kyrkohandboken antogs efter mycket stark kritik från skilda håll både teologiskt och språkligt.
Den kom att innehålla alternativ som uppenbart är en nytolkning av Kyrkans tro, bekännelse och lära och sågs som kronan på verket i en medveten omvandling av Svenska kyrkan. En handbok handlar inte bara om språk och uttrycksmedel eller igenkänningsfaktorer mellan församlingarna, utan den helt avgörande frågan är om den på ett trovärdigt sätt uttrycker kyrkans tro och man kan känna sakramental trygghet.
En kyrkobesökare i dag har blivit helt beroende av vad en kyrkoherde och ett kyrkoråd bestämmer om vilka gudstjänster och hur gudstjänsterna ska firas i varje församling. Och det kan ändra sig fort med en ny kyrkoherde!
Den sydafrikanske teologen John W. de Gruchy pekar på, att genom historien har människan bytt sina gudar för att det bättre ska passa in på deras egna föreställningar och önskningar. Ibland används begreppet henoteism. Om monoteism betyder tro på en gud som du tillber, innebär henoteismen, att du tillber en gud och gör honom (eller henne) till en projektion för dina åsikter om hur han borde vara.
Det enda som kan korrigera detta är det Uppenbarade ordet, som det är oss givet, och som kyrkan genom sina ekumeniska koncilier och lärodokument fastställt.
Med ett begrepp som används för att beskriva utvecklingen i kyrkorna i USA har docent Dag Sandahl också i den svenska debatten introducerat begreppet MTD för att beskriva hur ”mainline churches” förvandlas till att bli förvaltare av Moralisk Terapeutisk Deism.
Det förändrar i grunden vad kyrkan är, där tron på det Uppenbarade ordet och Guds handlade i Kristus ersätts med en politisk agenda, ett terapeutiskt förhållningsätt och en allmän, diffus gudstro. Detta religionsbyte är inte svårt att känna igen i många gudstjänstordningar och i förkunnelsen. Med en uppsjö av beslut har Svenska kyrkan successivt omformats det senaste halvseklet. Det har handlat om kontroll av beslutsorganen, prästutbildningen, antagningen av präster, organisatoriska förändringar, yrkesförbud, befordringsstopp, storpastorat och så vidare, som dränerat kyrkolivet.
Många känner sorg och uppgivenhet. Gudstjänstglädjen har underminerats. Några är bättre lottade. De som lever i (eller nära) en församling där kyrkoherden har kunskap och väljer de alternativ som ligger nära eller överensstämmer med Kyrkans bekännelse kan skatta sig lyckliga. Man känner igen en rätt präst i den som iklätts predikoämbetet. Dessa präster är värda allt stöd och uppmuntran och vi ska frimodigt söka oss till deras gudstjänster.
Det finns fortfarande glödpunkter också i Svenska kyrkan – men vi vet också hur sårbart allt är. Det behövs inte mycket av till exempel personförändringar för att glöden ska slockna.
Det är inte konstigt att allt fler nu ställer sig frågan hur de ska överleva och verka i en kyrka som relativiserar Guds eget uppenbarade ord i sin egen gudstjänstbok.
Det handlar inte bara om huvudgudstjänsten utan också de kyrkliga handlingarna, dop, vigsel och begravning.
Vår kallelse är att fortsatt vara vittnen för den apostoliska tron i Sverige och uthålligt och trosvisst ”kämpa för den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga” (Jud 3). Kanske får kompletterande gudstjänstgemenskaper vara en del av en överlevnadsstrategi på många håll och även att använda ”rättade” mässböcker.
Vår kallelse kvarstår, att så länge det går att försöka bevara och rädda det som räddas kan – som en rest som bär fröet till en ny skördetid. Vår kallelse är och förblir kyrkans restaurering på den apostoliska grunden och bevara en rännil av de rika andliga källflöden som anförtrotts oss. •