Guds svenska sommarnatur är fantastisk. Utanför fönstret syns en blå himmel och vita moln, björkarna i grön prakt, en blodlönn så besynnerligt mörkröd – och min favorit nyponbusken är fylld av surrande humlor på sina blekt rosa blommor.
Tack Gud, för din fantastiska natur!
Samtidigt lider jag från stund till annan av att denna prakt bara varar en kort tid. Snart börjar allt falla av och det gråa tar över igen för flera månader. Kylan kommer ta död på vissa av våra nyplanterade växter, en del av de nu glada småfåglarna kommer att gå under i snö och kyla.
Inte nog med det. Jordklotet lider under klimatförsämringar. Tusentals växter och djurarter dör ut för att aldrig mer komma tillbaka. Öknar breder ut sig, glaciärer smälter. Hela ekosystem förändras. Gifter från olika mänskliga projekt sprider sig i luft och vatten och skapar cancer och andra sjukdomar. Stora arealer av hundraårig regnskog avverkas och försvinner. Befolkningar flyttar in till miljonstäder vid kuster och drabbas av katastrofer och oväder. Våra mänskliga gener degenererar och blir mer och mer skadade för varje generation. Virus och bakterier blir resistenta och har med nutidens resande lättare att skapa pandemier och död. Skadedjur förstör hela skogar och skördar.
Inte nog med det. Om ett par miljarder år kommer vår sol gå under och vår planet kommer slukas av dess sista dödsryckningar. (Solen kastar varje sekund ut häpnadsväckande cirka 4 miljoner ton materia i rymden omkring sig.) Hela universums materia håller på att tunnas ut och kommer till slut dö av att allt blir mörkt och kallt. ”Den stora kylan” kallas detta.
Och även vi personligen är insatta i denna förgängelse då vår dyrbara kropp bryts ner år från år.
Varför? För att Adam och Eva syndade och Gud förbannade jorden. Det var inte tänkt så från början, men nu är det så.
Men även den vackra skapelsen kommer bli fri från denna förgängelse, precis som Guds barn har blivit/kommer bli:
”Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras … Även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.” (Rom 8:19, 21)
Så när jag tittar ut genom fönstret på den härliga naturen och ibland med sorg påminns om dess förgänglighet, kan jag också påminna mig om att det inte bara är jag som kämpar och lider i mitt liv – hela skapelsen delar detta lidande med mig. De gröna träden jag ser lider tillsammans med mig. Jag är inte ensam.
”Själva skapelsen väntar och längtar …”
Precis som jag väntar på frihet från synd och lidande, väntar hela skapelsen tillsammans med mig. Jag är inte ensam i mitt hopp.
Och precis som naturen både är vacker och skadad, är jag själv både skadad och vacker. När jag ser skapelsen har jag inget svårt att se det vackra, men när det gäller mig själv kan jag ibland behöva påminnas om detta med vacker. Ibland upplever jag endast förgängelsen inom mig, och behöver då påminnas om att jag även fått Livets Ande.
”Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. I hoppet är vi frälsta.” (Rom 8:23-24)