Det svenska biskopsmötet ger med oregelbundna mellanrum ut biskopsbrev. Temat för dessa varierar, och i sitt pressmeddelande meddelar kyrkokansliet att ämnena under 2000-talet varit ”kyrkans undervisning, dop och nattvard, diakoni och klimat.” Biskopsmötet gör ibland också uttalanden, exempelvis gavs ett i november om det krig Hamas inledde mot Israel den
7 oktober förra året.
Ibland kan ett uttalande också vara en uppföljning på ett biskopsbrev eller ett tidigare uttalande. Så skedde exempelvis när biskopsmötet hösten 2020 kom med ett uttalande om kloster och kommuniteter, en vidareutveckling av 1990 års erkännande av det svenskkyrkliga kloster- och kommunitetslivet. Det i dag publicerade biskopsbrevet ska, skriver man i dess förord, ge ”redskap för orientering i etiska vägval som gäller frågorna i livets början och slut”.
I förordet skrivs också: ”I vår evangelisk-lutherska tradition understryks vars och ens ansvar att själv fatta beslut i etiska frågor.” Detta går tydligt igen i brevet, som sällan ger svar på några frågor. Det ställer upp fyra perspektiv på vad en kristen människosyn kan tänkas vara. Därefter presenteras ”fyra etiska principer”, vilka ska ge ”vägledning för handling och är redskap för etisk reflektion”. Ambitionen är varken att vara heltäckande, eller att ge några konkreta svar.
I kapitlet om människosyn betonas genomgående den enskilda människas eget ansvar för att fatta beslut, men man nämner också kyrkans gemenskap som en ram för detta. Dock beskriver man det i början av nästa kapitel som att ”Svenska kyrkan är en tolkande gemenskap där dialogen med andra i samhället är en grundläggande aspekt av kyrkans identitet”. Ansvaret är individens, och kyrkan ger inga tydliga svar, och det världsliga ges nästan lika stor betydelse som det kristna för utkristalliserandet av en etik. Även om brevets språk till övervägande del är teologiskt.
En fråga som kan uppstå är hur mycket vägledning människor kan få av en kyrka som varken vill ge svar eller lyfta fram sin egen betydelse i etikformuleringen. ”Den etiska debatten behöver alltid föras med respekt för andra ståndpunkter och utan att döma någon som har en annan uppfattning”, skriver man. Det låter fint, men man gör sig där i praktiken mer till en diskussionspartner, än någon att vända sig till med sina tvivel och grubbel i förhoppning av svar.
Av de fyra etiska principerna ses en av dem som särskilt framträdande, och omfattandes de andra fyra, nämligen den om människan som ”simul iustus et peccator”, ”på samma gång rättfärdiga och syndare”. Ett begrepp från Martin Luther, men som hos honom inte handlar om människans natur på det psykologiska vis som biskoparna verkar använda begreppet på. Och när man skriver ”Våra misstag och vår skuld omsluts av Guds kärlek som ger oss kraft att leva med och sträva efter våra ideal”, så uppstår frågan om vad man också menar med den enskildes ansvar i evangelisk-luthersk tradition.
Perspektivet om människan som syndare kan ju sägas falla något om man inte har något riktigt begrepp om vad synd är. Biskopsbrevet nämner gärna människan som medskapare och förvaltare, och hänvisar till 1 Mos 2:15, men missar att de två därpå följande verserna varnar för syndafallet, där Adam uppmanas följa Guds vilja eller döden dö. Vad som faktiskt utgör synd, och bryter mot kristen etik, är brevet uppseendeväckande tyst kring, även om man säger detta vara en medveten strategi.
Stycken som ”Att vi är både rättfärdiga och syndare ger oss därmed perspektiv på hur vi kan hantera de konkreta val vi gjort när det gäller de frågor vi ställts inför om livets början och slut. Begreppsparet ringar in hur vi kan leva med de val vi gjort. Valet kan kännas fel i efterhand, det kan bli ifrågasatt av andra eller lämna oss kvar med en osäkerhet om vi borde gjort annorlunda”, betonar tydligare människans egna val, känslor och samhällets uppfattningar, än någon gudomlig etik.
Ändå kan man skriva saker som ”etiska krav står fast, även när vi som människor inte förmår leva upp till dem”. Men meningen efter lyder samtidigt:
”Evangeliet säger att nåden ges och att den ger både kraft och frihet att fortsätta sträva efter att uppnå idealen för ett gott samhälle”.
Vad Guds etiska krav är formuleras inte, men människan förmodas vara förpliktigad att sträva efter ”idealen för ett gott samhälle”.
Vad ett gott samhälle är framgår dock inte. Vad Gud eller kyrkan anser vara det goda i sak, utöver de allmänna principer som utgör mycket vaga tolkningsnycklar, framträder i princip inte alls. Men en ledtråd kanske ges i följande formulering:
”Etik är inte kyrkans unika egendom. Svenska kyrkan är en tolkande gemenskap där dialogen med andra i samhället är en grundläggande aspekt av kyrkans identitet.”
Det är uppenbarligen inte kyrkans sak att ge sådana svar. Eller, som man skriver:
”Den reflektion som utmärker etik på kristen grund är inte entydig eller statisk. Den är inte heller åtskild från annan etisk reflektion, utan formas i dialog med andra livsåskådningar, vetenskapliga teorier och aktuella samhällsfrågor.”
Fyra konkreta sakfrågor
Ett tydligt etiskt fel som framhålls är ett självkritiskt påpekande kring hur kyrkan historiskt inte begravde den som begått självmord i vigd jord. Att man ändrat ståndpunkt kallas ett exempel på kyrkans ”självbesinning”. När man sedan kommer in på fyra konkreta sakfrågor, där den ena handlar om dödshjälp, så sker dock ingen problematisering av självmordet som sådant ur ett teologiskt perspektiv. Att människan själv tog makt över liv och död ur Guds händer, i ett uppror mot Gud själv, diskuteras aldrig som orsaken till beslutet. I stället skriver man: ”När kyrkan fördömde suicid var avsikten att det skulle avskräcka människor från att ta sina liv. Idag vet vi att det inte fungerar på det sättet.”
Man kommer in på självmord under frågan om dödshjälp, där man också säger ”sårbarhet, begränsning och förlust är ofrånkomliga delar av livet som behöver hanteras, inte avvikelser från hur livet borde vara”, men ändå missar själva diskussionen. Trots att man skriver ”liksom i de flesta andra stora kyrkofamiljer i Sverige och andra länder, har Svenska kyrkan avvisat tanken på att göra det juridiskt möjligt med dödshjälp i Sverige. Kristen människosyn och samhällssyn utgör grund för att avvisa dödshjälp”, så blir det inga tydliga besked om vad detta innebär, utan mest ett sådant kategoriskt svar som man annars sade sig vilja undvika.
Den andra frågan under temat livets slut är organdonation. Ett märkligt ämnesval kan tyckas, där man mest slår in öppna dörrar. Att det faktiskt existerar olika kristna uppfattningar i frågan förefaller man helt gå förbi. I den skapelsebetonande Östkyrkan är man inom ortodox teologi inte överens om organdonations förtjänster. Somliga anser tvärtom att utskärandet av organ ur kroppen är ett vanhelgande av kroppen som ett den Helige Andes tempel. Även om detta inte är en utbredd syn inom kristenheten, så kunde den ändå varit värd att kommentera.
Annars är det mestadels livets början som får stort fokus. Man har delat upp detta i två frågor, där den första är fosterdiagnostik, vilket egentligen endast utgör en startsträcka fram till den verkligt tunga frågan: abort. Här skiljer sig Svenska kyrkans uppfattning mot många andra kyrkors, och med hänvisning till yttranden från Läronämnden säger man att ”Svenska kyrkan menar att abort kan accepteras, eftersom det är en avgörande skillnad mellan foster och barn”.
Frågan blir då vad som utgör skillnaden mellan foster och barn, och där råder en mycket tjock oklarhetsdimma. Man säger att ”de tekniker som finns idag aktualiserar frågor om vad som ska betraktas som livets början och när människovärdet inträder på ett delvis nytt sätt”, men vad detta innebär blir aldrig konkret. När man talar om ”dem som befinner sig i särskilt sårbara situationer” nämner man ”det ofödda barnet”. Man säger:
”Det finns medicinska definitioner av när ett embryo blir ett foster och ett foster kan kallas barn som är grunden för hur man agerar inom vården och den lagstiftning som ligger till grund för detta.
Men det finns också existentiella dimensioner som är viktiga.”
Men man berättar aldrig något om var denna ovan nämnda ”avgörande skillnad” går.
För denna avgörande skillnad verkar inte existera. Särskilt som man råder präster och diakoner att använda olika ord, beroende av situationen. Med en moder som frivilligt valt abort kan det vara mer lämpligt att säga foster. För den som fått missfall kan det vara mer lämpligt att tala om ett förlorat barn. Ingen åtskillnad görs. Utfästelsen att Svenska kyrkans mening är att ”det är en avgörande skillnad mellan foster och barn”, appliceras således aldrig i praktiken. Tvärtom.
Om mänskligt liv säger man: ”Detta liv är värdefullt och det är Guds vilja att vi tar ansvar för det.” Men det blir i praktiken mycket oklart vad detta innebär. Och frågorna som såväl Inledningen som pressmeddelandet ställer utreds aldrig.
”Vad är ett liv? När börjar det? När tar det slut?”
Biskoparna blir kyrkan svaren skyldiga. •
Texten är tidigare publicerad på kyrkoharolden.se
(kyrkoharolden.se/2024/01/23/biskopsbrev-med-fragor-utan-svar/)