Nattvarden

”Jag har längtat mycket”

”När stunden var inne lade han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom. Och han sade till dem: ’Jag har längtat mycket efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar.’”

Tiden hade kommit för Jesus och hans apostlar att omigen fira ”det osyrade brödets högtid” tillsammans. Den här gången var dock allting annorlunda, för denna vecka skulle avslutas med Jesu Kristi försoningsdöd på korset. Hela veckan hade varit extraordinär, från folkmassorna på Olivberget på palmsöndagen, till påskmåltidens kväll när det nu bara var Jesus och ”de tolv”.

Denna kväll skulle man ”lägga sig till bords” för att markera att detta var ­”befrielsens måltid” då man firade att det judiska folket, av HERREN själv, hade befriats från slaveriet i Egypten till frihetsvandringen till det förlovade landet. 

Mästaren ser sig nu omkring på sina älskade apostlar. Fram till den här punkten i texten har evangelisterna brutalt tydligt omvittnat att Petrus och de andra är långt från felfria. Tvärtom har de gång på gång, ibland på ganska pinsamma sätt, tappat fokus på vem Jesus är och vad hans uppdrag på jorden handlar om. Därför hade deras Herre varit i sin fulla rätt att inleda måltiden med klander och tillrättavisningar men det är inte det han gör. I stället delar han med stor kärlek och innerlighet att han själv länge har längtat efter just denna kväll och denna måltidsstund tillsammans med dem!

Uttrycket som översätts ”längtat mycket” är grekiskans ”epithumia” som förekommer inte en utan två gånger i samma mening som en förstärkning. Detta är iögonfallande då ordet är starkt laddat bara i sig självt. Ordet översätts ”en passionerad längtan/vilja att …”. Lukas leds således av den Helige Ande att kraftfullt understryka hur starkt Jesus såg fram emot att få dela denna ytterligt speciella måltid med apostlarna. Detta var uppenbarligen inte för att de förtjänade det utan av nåd och bara nåd för att Jesus älskade dem djupt och starkt. 

På samma sätt längtar Jesus efter att möta alla sina lärjungar vid nattvardsbordet. Vi får inte ta del av nattvarden för att vi förtjänar det utan av nåd och bara nåd för att vår ­Mästare älskar oss personligt, djupt och innerligt.

Högtidens begynnelse

Påskmåltiden hade firats i mer än 1000 år på Jesu tid, så det var redan då en högtid med urgamla rötter. Allt började då HERREN befriade sitt ”egendomsfolk”, det judiska folket, från slaveriet i Egypten. Israels Gud hade redan sänt nio ”plågor” över Egypten. Allt för att få farao att släppa egendomsfolket, men inget hade hjälpt, utan farao hade tvärtom hårdnackat vägrat att släppa sina judiska slavar. Inför den sista och tionde ”plågan”, de förstföddas död (som till slut skulle få Egyptens stolta och högmodiga ledare att släppa det judiska folket), instiftas nu påsken.

När de första anvisningar om påsken kommer i 2 Mosebok kapitel 12 märks det direkt att HERREN instiftar detta att vara en milstolpe in i en ny tid, befrielsens tid!

”HERREN sade till Mose och Aron i Egyptens land: ’Denna månad skall vara den främsta hos er. Den ska hos er vara den första av årets månader. Säg till hela Israels församling: På tionde dagen i denna månad ska varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm.’”

Offerlammet kommer som vi märker, omedelbart i centrum för påskens skeende. Lammet ska enligt Guds befallning vara ”felfritt”. När djuret väl slaktas får blodet en profetisk funktion: ”Och man ska ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det.” Det tecknade offerblodet på dörrposternas trä får en, i ordets fullaste bemärkelse, livsviktig funktion! 

”Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten … Och jag skall hålla dom över Egyptens alla gudar. Jag är HERREN. Blodet skall vara ett tecken för er på husen där ni är. När jag ser blodet ska jag gå förbi er. Ingen straffdom ska drabba er med fördärv när jag slår Egyptens land.” 

Det hebreiska ordet som här översätts ”gå förbi” är hebreiskans ”pasach” som betyder ”gå förbi” och härifrån får vi så ordet för påsk eller som det talande heter på engelska, ”passover”.

Lägg märke till att det inte var folkets gärningar – att de vara bättre än andra – som gjorde att de skonades från domen. Det var i stället Lammets blod på dörrträet!

Den första påsken innehöll även en ”helig brådska”: ”Så ska det ätas: Ni ska ha bältet om livet, skor på fötterna och stav i handen.
Och ni ska äta det snabbt. Detta är ­HERRENS påsk.” Här har vi även en del av bakgrunden till att HERREN befallde folket att äta osyrat bröd, man hade bråttom, man hade inte tid att låta brödet jäsa. Samtidigt fick detta även en symbolisk betydelsen där jästen fick symbolisera synden.

Redan vid den första påsken befaller Israels Gud folket att fira påsk varje år och då föds uttrycket att det vid varje påsk ska vara som att man just den natten befrias av HERREN ut ur Egypten.

Jesu påskmåltid

”Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ’Tag och ät. Detta är min kropp.’” (Matt 26:26) Jesus måste ha chockat apostlarna genom denna proklamation. Han talar ut att det osyrade brödet nu också är (det grekiska ordet för ”att vara” används) hans kropp! Mästaren hade varit inne på samma tema när han undervisade i Johannesevangeliet kapitel 6: 

”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra.” (V. 35) ”Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.” (V. 51) ”Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er.” (V. 53) ”Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. De som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.” (V. 55)

Jesus Kristus kopplas även samman med påskalammet. Johannes Döparen proklamerade i Joh 1:29 att Jesus är ”Guds Lamm”: ”Se, Guds Lamm som tar bort världens synd.” Detta lammtema med koppling till Jesus Kristus kommer igen även i Johannes syn in i den himmelska världen och här omnämns även hur blodet tvättar bort synd och skuld vilket innebär att man av nåd får tillträde till himlen: ”De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp 7:14)

”Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet till syndernas förlåtelse.” (Matt 26:28) Under måltiden dracks enligt en bestämd ordning olika bägare med olika namn och detta var förmodligen den tredje bägaren som kallades ”välsignelsens bägare”. Både Lukas (Luk 22:20) och Paulus (1 Kor 11:25) kopplar samman denna bägare med ”det nya förbundet”.

Pilgrimsmåltiden

Sedan dess har HERRENS heliga nattvard firats av Kristi Kyrka genom snart 2000 år. Den har firats i stora katedraler och undangömda grottor. Den har firats av nykristna och av kristna som ligger för döden under sina sista andetag. Den har firats av kristna som lever i fred och välgång och av de som strax ska bli dödade för sin kristna ­bekännelses skull. Genom allt har den firats i tron på att denna måltid förmedlar och innehåller HERREN själv, hans reella närvaro, som är Kristi kropp och blod till 100procent samtidigt som det är osyrat bröd och vin. När man ätit transporteras maten till kroppens alla celler och blir till nytta för hela människokroppen. På liknande sätt har Jesus Kristus själv ”besökt” hela mitt jag, kropp, själ och ande.

Vi har sett att den första påsken i 2 Mosebok var en befrielsemåltid precis vid startskottet till uttåget ut ur Egypten på väg till det förlovade landet. På samma sätt är nattvarden färdkost från vår Frälsare, som ger oss kraft att fortsätta vår vandring på väg till den dag då vi är hemma hos vår Herre i himlen och får ta det av det Johannes kallar: ”­Lammets bröllopsmåltid.” (Upp 19:9) •