Den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen

Det vi kallar för den nicenska trosbekännelsen är i själva verket den bekännelse som antogs vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381. I strikt mening borde vi därför kalla nicenum för den niceno-konstantinopolitanska (eller nicensk-konstantinopolitanska) trosbekännelsen. Men även detta är en sanning med viss modifikation. För den bekännelse vi instämmer i är en översättning av den västerländska, latinska versionen av en text ursprungligen författad på grekiska och den skiljer sig på flera punkter från den grekiska texten.

Skillnaderna i bekännelserna från Nicea och Konstantinopel

Längst ned, efter artikeln, finner du bekännelserna från år 325 respektive 381 bredvid varandra. (Läs gärna igenom och jämför på egen hand!) Man kan först lägga märke till att bekännelsen från 325 avslutas med ett förkastande av den uppfattning som presbytern Arius stod för. Satserna inom citationstecken, som till exempel ”det var en gång när han inte var” är citat från Arius och hans anhängare. Dessa citat liksom uppfattningen att Guds Son skulle vara av ett annat väsen än Fadern och föränderlig avvisas som oförenliga med kyrkans tro och fördöms. Detta avslutande avsnitt saknas helt i bekännelsen från 381.

Fortsätter vi att arbeta oss bakåt genom bekännelserna noterar vi också att hela avsnittet om Anden och Andens verksamhet tillkommit i bekännelsen från 381. Nicea-versionen avslutas, ur vårt perspektiv, något abrupt med orden ”och på den Helige Ande.” Men formuleringar om Anden har också lagts till i andra artikeln, där Anden bekänns som instrumentet för Sonens människoblivande.

I bekännelsen från 381 märker vi också en större betoning av Sonens verksamhet på jorden såväl som i himlen och vi noterar omnämnandet av jungfru Maria och Pontius Pilatus som känns igen från den Apostoliska trosbekännelsen. Den andra artikeln avslutas med tillägget ”på vilkens rike icke skall varda någon ände” som hade sin upprinnelse i att biskop Marcellus av Ancyra, som bekände sig till Nicea, hävdat att Sonen, när han väl fullbordat sitt verk, skulle överlämna riket åt Fadern och själv skulle han så återförenas med Fadern att han skulle upphöra att existera som självständig person, en uppfattning som avvisades som modalistisk.

I första artikeln om Fadern finns tillägget ”av himmel och jord,” medan en liknande fras ”både i himmelen och på jorden” har tagits bort ifrån artikeln om Sonen. Bland det som strukits 381 är också definitionen av ”enfödd” i satsen ”det vill säga, av Faderns väsen” och det första paret i triaden ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,” men det märks inte i den svenska översättningen vilket leder oss över till skillnaderna mellan den grekiska och latinska texten.

Tre interpolationer i den västerländska texten

Många är bekanta med ”filioque,” tillägget av orden ”och Sonen” i artikeln om Anden i den latinska texten. Anden bekänns som utgående av både Fadern och Sonen. Men detta är bara ett av tre tillägg i den latinska versionen. Vi finner de andra två i artikeln om Sonen. Om honom sägs det i bekännelsen från 381 att han är ”född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud.” Den latinska texten lägger här till ”Gud av Gud” och vi i väst bekänner därför ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud.” Nu är det emellertid så att den ursprungliga bekännelsen från 325 hade just denna triad. Varför den latinska texten återvände till originalet på denna punkt är höljt i dunkel, likaså varför man utelämnade det första paret år 381. Kanske man som många nutida bekännare upplevde det som överflödigt. Varför bekänna både Gud av Gud och sann Gud av sann Gud? Att man i väst behöll triaden kan förklaras med att den inflytelserike Augustinus, verksam i slutet av 300-talet och början av 400-talet, ofta återvände till formuleringen ”Gud av Gud, ljus av ljus” (läs hans verk Om Treenigheten). Till saken hör också att den grekiska texten till bekännelsen vid denna tid kan ha varit något flytande. Den finns nämligen inte dokumenterad från kyrkomötet i Konstantinopel 381, utan omnämns först vid kyrkomötet i Kalcedon 451, då ärkediakonen från Konstantinopel ska ha läst upp hela bekännelsen i den grekiska version som nu anses vara den ursprungliga.

Det andra tillägget känner vi igen från den Apostoliska trosbekännelsen. Om Sonen sägs i den grekiska versionen att han ”tagit mandom från den Helige Ande och jungfrun Maria.” Här används samma preposition (grek. ek) om både Anden och Maria. Den latinska texten använder två olika prepositioner: genom Anden (lat. de) och av jungfrun Maria (lat. ex). Den latinska texten klargör två distinkta roller. Inkarnationen skedde genom Andens kraft och från Marias kött och Sonen trädde fram ut ur Marias moderliv. Samma distinktion med samma prepositioner används också i den Apostoliska trosbekännelsen.

Det tredje tillägget, ”och Sonen,” som är det mest kontroversiella och orsak till stridigheter mellan den östliga och västliga delen av kyrkan förtjänar en egen artikel. Här kan vi i all korthet notera att den senaste forskningen på området konstaterar att det vid tiden för bekännelsens formulering rådde enighet i sak mellan västliga och östliga teologer även om man kunde uttrycka sig lite olika. Med andra ord, det förelåg inte någon konflikt i själva sakfrågan. När senare tiders östliga teologer kritiserar väst för tillägget brukar man också göra det med hänvisning till att det tredje ekumeniska konciliet i Efesus 431 beslutat att man inte fick göra några tillägg till den ursprungliga nicenska bekännelsen. Man måste då ha varit omedveten om de omfattande tillägg och förändringar som gjorts i Konstantinopel, 50 år tidigare. Argumentet från östkyrkans teologer faller på denna punkt på sin egen orimlighet.

Två ytterligare skillnader föreligger. Den latinska texten inleds med ordet Credo, ”jag tror,” vilket är själva titeln för bekännelsen i väst. Den grekiska texten använder däremot pluralformen ”vi tror.” Den grekiska formen uttryckte troligen vad de församlade biskoparna framställde som sin bekännelse, medan det nu förstås som ett uttryck för vad Guds folk samlat till gudstjänst bekänner. Det latinska ”jag” kan åsyfta Kyrkan som individ, men mera troligt avses den enskilde kristne.

Den andra skillnaden finner vi i övergången till bekännelsen om kyrkan. Den grekiska texten har inget ”och” mellan Anden och kyrkan utan upprepar bara prepositionen ”på”: ”…och som har talat genom profeterna, på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.” Den latinska texten har här ett ”och” men utelämnar prepositionen ”på”: ”…och som har talat genom profeterna, och en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.” Den latinska versionen gör här en distinktion mellan den treenige Guden som trosobjekt och kyrkan. Den grekiska versionen understryker å andra sidan enheten mellan Anden och kyrkan som existerar genom Andens verksamhet. Allt som sägs om kyrkan och dopet, förlåtelsen och uppståndelsen faller under Andens verksamhet i nutid och framtid.

Sammanfattning

När vi bekänner nicenska trosbekännelsen instämmer vi i den bekännelse som påbörjades under kyrkomötet i Nicea 325, men som fick sin slutgiltiga utformning vid det andra ekumeniska kyrkomötet i Konstantinopel 381. Mer riktigt vore därför att tala om den niceno-konstantinopolitanska bekännelsen. Den latinska texten, som ligger till grund för vår svenska översättning, skiljer sig ifrån den grekiska texten på fem punkter, varav tre är tillägg till den version av texten som lästes upp och dokumenterades vid den fjärde ekumeniska konciliet i Kalcedon 451.