Det är hundra år sedan det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Mötet väckte både positiva och negativa reaktioner när det begav sig, och allt sedan dess har omdömen inneburit allt från lovord till stark kritik. Vi gick till arkivet för att se vad som skrevs i Kyrka och Folk 1925, vilket var tidskriftens andra årgång.
I årets första nummer 1925 skrev redaktionsmedlem docent Erik Neuman ett oreserverat positivt inlägg till Stockholmsmötet. I samma nummer kunde man också läsa en mycket kritisk artikel av Carl Norborg. Neuman lämnade redaktionen under sommaren med hänvisning till den kritiska inställning i frågan han upplevde att redaktören hade i de nedan refererade artiklarna.
Gemensamma förpliktelser, men…
Redaktör var Viktor Södergren, domkyrkokomminister i Uppsala, och han skrev två längre artiklar i nr 5 och 6. Han ville se de goda avsikterna med att samla till ett stort kyrkligt möte där frågan om fred stod på agendan. Samtidigt lyfter han oro och farhågor, dels om huruvida de samlade kyrkorna skulle tala profetiskt till de länder som vunnit seger och ensidigt lagt skulden för kriget på Tyskland, och dels om förhållandet till trons insida och det kyrkliga läget i landet.
Södergren inleder med att avvisa vad som kanske kan kallas onyanserad kritik som han menar skjutit över målet, liksom uppfattningen att det är fel att samlas kring kyrkans praktiska uppgifter utan att ha en gemensam trosgrund.
Det är heller ej lätt att inse, varför ett sådant här möte, därför att man inte kan utgå från en gemensam trosbekännelse eller samla sig om trosfrågor, skulle var mot kristendomens anda (ärkebiskop Johansson, Åbo), då man istället samlas sig om vissa praktiska uppgifter, arbetet för fred mellan klasser och folk, o.s.v. Vi har ju icke blott rätt, utan också plikt att trots olika trosbekännelse samarbeta i sådana praktiska ting och i den allmänna samlevnaden, så gott och så långt som vi det kunna. Vi står ju dagligen i sådant samarbete inom folken och samhällena. Vad kristligt hinder kan det vara att söka utsträcka detta samarbete utöver folkens och kyrkornas gränser? Här måste väl finnas mycket gemensamt som praktiskt förpliktar oss alla kristna, vilken trosbekännelse vi än hava.
När Södergren avvisat det den han menar vara en överdriven kritik framhåller han att
den övervägande massan av vårt allvarligt kristna folk, oavsett kyrklig inriktning, står och – av skäl som nedan antydas – måste stå kyligt och misstänksamt, ja med bestämt avståndstagande mot hela den riktning, hela den typ av kristligt tänkande och betraktelsesätt, som de drivande krafterna i detta ekumeniska möte representerar. ‘De hava en annan ande än vi’, ungefär så känner man långt in bland kyrkfolket – och antagligen även bland frikyrkofolket – instinktivt.
Bekännelse och bot
I den resterande delen av artikeln i nr 5 behandlar han ”storpolitiken.” När kyrkorna nu samlas med fokus på fred, kommer man då att ”såsom ett kristenhetens samfällda samvete gå till botten med, uppdaga och uttala sin dom över det, som nu gör hela det mellanfolkliga läget så ångestdigert, huvudorsakerna som försvåra eller omöjliggöra fred och välvilja mellan folken, särskilt nu här i vår världsdel.”
Södergren pekar på att mötet borde ta i det som omöjliggör fred i världen. ”Det är det tillstånd, som skapades genom ‘rätts- och sannings’-freden i Versailles. Man talade förr om ett Europas ”oroliga hörn.” Segerfreden har skapat väl ett tiotal sådana oroshärdar.”
Frågan gäller Tyskland:
Tysklands folk är fortfarande i rövarehänder, det är den till marken slagne mannen, över vilken fienderna stå med höjda vapen vid minsta tecken att han vill resa sig igen. Sådan är faktiskt ‘freden’. Att kyrkorna skulle söka och bevara och ‘kristna’ en sådan fred är naturligtvis för segerherrarna högst välkommet. Men det vore icke blott okristligt, det är omöjligt. Denna fred spränger sig själv, lika visst som en ständigt växande gas, innesluten i ett trångt rum, måste explodera. Europas största och, trots alla olyckor, kanske livskraftigaste folk kan inte finna sig i att få leva och växa nätt och jämnt så långt, som dess beväpnade fiender tillåta. De nödiga existensmöjligheterna tagas till sist med våld, om de icke i tid givas i godo.
Södergren skriver att Tyskland ”med kniven på strupen” tvingats skriva på att de ensamt var skulden till kriget. ”Detta våldförande av sanningens helighet är egentligen segrarnas mest oförlåtliga brott.” Han pekar bl a också på att England uppehöll en livsmedelsblockad ett år efter freden som enligt uppgifter kostade en miljon barn, åldringar och svaga livet och skriver: ”Den engelske biskopen Gore lär också ha yttrat, att blott detta brott behöver Englands folk 100 år för att hinna sona.”
En förutsättning för verklig fred är bekännelse och bot av segrarna, skriver Södergren, och undrar om de engelska representanterna är beredda att ta med det budskapet hem. Och kommer man från neutralt, inte minst svenskt, håll säga den engelska kyrkans representanter de sanningsorden?
Skall nu det sanningens och samvetets ord, som ej får sägas på segrarnas politiska kongresser, sägas här? Om man icke gör detta, om man kringgår huvudsaken med allmänna fraser eller blott slår in på detaljfrågor, som ingenting betyda, då huvudfrågan är olöst, då stannar det icke vid att mötet blir verkningslöst, det har i själva verket mäktigt styrkt orättfärdigheten. Då blir det blott en ny triumf för den rådande stormaktspolitiken, givande sanktion från kyrkans forum däråt, just genom det man icke vågar säga. Allt enligt regeln: den som tiger, han samtycker. – Skall det ekumeniska mötet gå denna väg för att slippa sanningens motvind och vittnesbördets offer?… Vi frukta icke utan skäl, att man skall tala många vackra ord om fred, men gå förbi själva den gapande huvudfrågan; att samvetets sanningsord: du är den mannen blir osagt, just det, som kyrkan nu skall säga: domens, botens ord rakt fram till det folk, som nu äro det ondas görare och uppehållare.
Tro och kärlek
I nr 6 behandlar Södergren det han kallar ”den inre kristliga och och lutherska synpunkten samt hänsynen till det kyrkliga nutidsläget just i vårt land.”
Han har alltså inte något principiellt emot att det ekumeniska mötet inte sysslar med trosfrågor utan om praktiska frågor som kristna med olika bekännelser kan samarbeta om.
Men när man ser saken praktiskt och i ljuset av det kyrkliga tidsläget, kan det knappast undgås att undrande frågor måste resa sig för eftertanken. För det första måste det kristliga samarbete, den kristliga opinion och samstämmighet, som inte vilar på en väsentlig gemenskap i tro, bli en rätt så konturlös och svag produkt. Det är nu en gång så, att den kristliga kärleken, som det väl här skulle vara fråga om, har sitt karaktäristikum däri, att den helt och hållet utspringer av tron, ja helt enkelt är oskiljaktig från tron: tro verksam i kärlek. Det som man, med bortseende från trosgrundens väsentliga skiljaktigheter, kan åstadkomma, torde bli rätt så obestämbar, tunn, allmänmänsklig karaktär. Särskilt från luthersk synpunkt verkar detta icke rätt förtroendeingivande. Vi äro nu en gång ’trosrättfärdighetens’ kyrka, såsom ordet ’luthersk’ lär återges på kinesiska. Vi har svårt att skilja på tro och kärlek.
Södergren noterar att man inte lätt komma ifrån ärkebiskop Johanssons (Finland) ord: ”Synden är en kraft, som Stockholmsmötet program icke känner, och det onda är en växande makt, vilken kan slås till marken endast av Guds dom.”
Farhågorna vinna i styrka vid betraktandet av vårt konfessionella läge. Den kristna församlingen hos oss liksom annorstädes måste i denna tid kämpa som för livet för bevarande av trons grundvalar, vår apostoliska tro och heliga tradition. Denna kamp måste rikta sin front åt flera håll: Icke blott mot den öppna materialistiska och rationalistiska förnekelse utan ock mot ett visst parti inom kyrkan, som visserligen icke förnekar tron, men vill i fridens och sammanhållningens intresse bortförklara och utjämna de oförenliga motsatserna mellan tro och otro. Det är i en sådan tid ett livets intresse för den lutherska bekännande kyrkan att hålla gränsen och fronten klar.
Det är under denna situation icke alls underligt, att just de kretsar, för vilka vår heliga kristna tro är dyrbar, med en viss misstro se på ett kyrkomöte, som skjuter trosgrunden alldeles undan. Att samlas blott om kärlekens gärningar, däri behöver icke ligga något ont, intet förräderi mot trons sanning. Men vi veta alla, att det just är den mest vanliga och gångbara vägen för trons fiender, att man skjuter fram, vad man kallar ’kärleken’, under förklaring att detta är ett och allt, differenser i trosåskådning betyda intet. Sålunda slappas sinnet för trons sanning och renhet, och fältet är öppet för vad som helst i trosväg.
Den kyrkliga situationen
Den kanske viktigaste synpunkten på det ekumeniska mötet Södergren lyfter är dess inställande i den aktuella kyrkliga situationen. Ett längre citat från ivriga förespråkare av mötet, Vår lösen, Uppsala-ungkyrklighetens organ, lyfts fram som besinningsfullt. De skriver bl a:
”De stora frågorna nu till dags i vår kyrka äro missionen, de kristna kyrkosamfundens enande och den romerska propagandan, d. v. s. de internationella. Och de äro ’stora frågor’. Men tros- och församlingslivet i vår egen kyrka är dock grundfrågan, ut från vilka de andra skola lösas. Om grunden här hemma ej mäktar bära upp denna djärva expansion, huru går det då?”
De menade inte att Svenska kyrkan skulle dra sig undan ”de världshistoriska uppgifter hon nu står i eller går in i”. Men dessa uppgifter manar att bättra sörja för den inre grunden. Södergren menar att ”den kyrkliga storpolitiken” blir en livsfara för kyrkan om intresset sugs upp av den.”Här talas och arbetas för en stor evangelisk ekumenicitet, under det att vi i första hand hade bruk för all vår kraft och all vår ’ekumenicitet’ för att hela vår egen arma söndertrasade kyrka, som i detta fall åtminstone i Norden är ett exempel utan like.” Södergren menar att den kyrkliga uppryckning som setts sedan några tiotal år ofta lett till ett kyrkligt mångsysslande där den viktigaste frågan sätts åt sidan; vad ska jag göra för att bli frälst? Kyrkan är till för att ge svar på denna fråga och med det står och faller kyrkan.
Referatet får avslutas med följande: ”Ekumeniska mötet kunde vara en uppgift från Gud, som vi måste gå in under, om dess yttre storhet motsvarades av vår kyrkas inre koncentration på det viktigaste, det enda nödvändiga.”