Amphilochios, biskop i Ikonium, förklarade senare, i ett synodalbrev från år 376, att fäderna som var samlade i Nicea var tvungna att koncentrera sig på ”den Enföddes härlighet”. Eftersom frågan om den helige Ande inte diskuterades ”gick de inte in på den särskilt mycket.”
Konciliet i Nicea hade slagit fast att Sonen var sann Gud. Hur Sonens gudom förhöll sig till Faderns blev föremål för diskussion, utredningar och stridigheter under de följande 50 åren. Under tiden, mot slutet av 350-talet, uppstod frågan om den helige Andes identitet. Arius som ju hävdat att Guds son tillhör den här sidan om gränsen mellan Skaparen och skapelsen hade också placerat Anden på samma sida, och i den gudomliga hierarkin stod Anden, enligt Arius, under Guds son, som i sin tur stod under Fadern. De arianska teologer som ännu fanns kvar och som förnekade Sonens gudom avvisade naturligtvis också den helige Andes gudom. Så menade till exempel Eunomios (död ca 393) att såsom Sonen var skapad av Fadern var Anden skapad av Sonen. Men bland dem som bekände sig till Kristi sanna gudom fanns de som menade att Anden var en skapad varelse, närmare bestämt den främste av alla skapade andevarelser.
Tropicer, macedonier och pneumatomaker
Under åren 358-361 författade Athanasius (298-373), nu biskop i Alexandria men för tillfället i exil, tre brev till sin vän och biskopskollega i norra Egypten, Serapion. Denne ville ha hjälp att svara en grupp bekännare av Nicenum som med hänvisning till Skriften hade underordnat Anden under Fadern och Sonen. I deras argumentation hänvisades till tre bibelställen. Amos 4:13 visade enligt dem att Gud skapat Anden (”han som formar bergen och skapar vinden”). Grundtextens ord betyder både vind och ande och togs av dessa i betydelsen Anden. Sak 1:9 (”ängeln som talade med mig”) översatte de ”ängeln som talar i mig” vilket skulle innebära att den helige Ande som inspirerade profeten identifierades med en ängel. Grundtexten använder en preposition som betyder både ”i” och ”med”, men sammanhanget talar för att det handlar om en ängel som vägleder Sakarja och talar med honom. Det tredje stället, 1 Tim 5:21, placerar änglarna i den himmelska triad som vanligen inbegriper Fadern, Sonen och Anden: ”jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna”. Tillsammans skulle dessa tre ställen visa att Anden var en skapad varelse som identifierades med en ängel och att änglarna kunde inbegripas i en himmelsk ”treenighet”. Av detta drogs slutsatsen att Anden är den främste av Guds tjänsteandar (jfr Hebr 1:14).
Athanasius påpekade i sitt svar bristerna i den här bibeltolkningen och kallade företrädarna för ”tropici” då han menade att de vände och vred på texten (på grekiska ”tropos”; jfr trop = språklig bild). Skriften, menade Athanasius, ger tvärtom tydliga vittnesbörd om Andens gudom, då denna tillskriver Anden roller som enbart tillkommer Gud, till exempel hans skapande och helgande verk. Han hänvisade bland annat till Andens verk i dopet. Om Anden inte vore Gud skulle dopet inte vara initiationen till det eviga, gudomliga livet. Athanasius kunde vidare peka på hur relationen mellan Anden och Sonen var parallell till relationen mellan Sonen och Fadern. Andra teologier noterade parallellerna mellan Andens respektive Sonens relation till Fadern. Jes 63:9-14, som spelat en viktig roll i argumentationen för Sonens gudom, användes också för att visa på Andens gudom. Om upproriskhet mot Anden, som det där talas om, var upproriskhet mot Gud följde att Anden måste vara Gud.
Ett annat argument, anfört av tropicerna, grundades på ett för dem viktigt argument för Sonens gudom, nämligen att han var född av Fadern. Om Anden var Gud måste också han vara född och således också vara Son, en broder till Sonen, eller möjligen en Son till Sonen och därmed ett barnbarn till Fadern. Athanasius ger aldrig något precist svar på förhållandet mellan Sonen och Anden i detta avseende. Men trosbekännelsen som antas i Konstantinopel bekänner att Anden utgår från Fadern, till skillnad från Sonen som är född.
Tropicerna var inte enda gruppen som förnekade Andens gudom. Den största gruppen kallades ”macedonier” efter Macedonius, biskop i Konstantinopel (342-346, 351-360). Vilken uppfattning han själv hade i frågan är inte helt klargjort. Han tillhörde dem som inte var bekväma med att beskriva förhållandet mellan Fadern och Sonen med termen ”homoousios” men som i sak delade bekännelsen att Sonen var sann Gud. Gruppens främste företrädare var Eustathios av Sebaste (ca 300-377). Macedonierna avvisade Andens gudom och avstod från tillbedjan av Anden av ungefär samma skäl som tropicerna. Av sina motståndare kallades macedonierna för ”pneumatomaker” – andebekämpare.
Basilius av Ceasareas Om den helige Ande
Den som tillsammans med Athanasius framförallt formulerade den teologiska uppfattning som bekänns i Konstantinopel 381 var Basilius av Caesarea (330-379). Han skrev år 374-75 det första stora teologiska verket om Anden, som kort och gott heter ”Om den helige Ande”. I detta arbete anför han liknande argument från Skriften som Athanasius, nämligen att den helige Ande delar namn och titlar med Gud och att han utför gärningar som är unika för Gud. Basilius ägnar också en stor del av arbetet åt att diskutera på vilket sätt ära (doxa) kan riktas till Anden.
Utgångspunkten för Basilius är två olika sätt att adressera treenigheten. I öst var den vanliga formen: ”Ära vare Fadern, genom Sonen och i den helige Ande.” Problemet var att denna formulering kunde uppfattas som ett uttryck för att både Sonen och Anden på arianskt vis underordnades Fadern. I den syriska liturgin i öst fanns en annan variant: ”Ära vare Fadern, med Sonen tillsammans med den helige Ande.” Basilius själv var öppen för att använda båda varianterna. Han argumenterar för att ”genom Sonen och i den helige Ande” understryker frälsningsordningen genom att framställa Sonens roll i försoningen och Andens pågående verksamhet i Kyrkan genom helgelsen. Den syriska varianten ”med Sonen tillsammans med Anden” framhäver lovsägelsen av Treenigheten där prepositionen ”med” utsäger både åtskillnad och jämlikhet i gudomen. Basilius hoppades att den syriska versionen skulle fungera som ett korrektiv till en ariansk tolkning av den traditionella grekiska doxologin. Men Basilius blev anklagad för att komma med oberättigade liturgiska innovationer. Och doxologin blev en plats för strid om prepositioner. I arbetet om den helige Ande gör Basilius ett grundligt studium av användningen av prepositioner i Skriften. Han konstaterar att det finns en rikedom i användningen och att Skriften inte begränsar sig till ett sätt. Han noterar också att Skriften kan använda konjunktionen ”och” mellan personer och att Skriften inte gör skillnad på om den använder ”och” eller olika prepositioner. I slutändan kommer Basilius fram till en kompromiss baserad på dopformeln i Matt 28:19. Om vi har döpts i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, kan vi också ära Fadern och Sonen och den helige Ande. Han säger till exempel att det är samma sak att säga ”Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande” som att säga ”Ära till Fadern och till Sonen med den helige Ande.” Från och med Basilius verk och konciliet i Konstantinopel fixeras första i ledet i den så kallade mindre doxologin som brukar avsluta psaltarläsningar.
Den tredje artikeln i Konstantinopel
När man i juli 381 samlandes till det andra ekumeniska konciliet i Konstantinopel var fler än 30 macedoniska biskopar med. De lämnade emellertid mötet när de förstod att deras uppfattning om Anden skulle avvisas. Deras närvaro förklarar emellertid hur minutiöst noggrant och bibliskt man formulerat den tredje artikeln i bekännelsen. Man menade verkligen att Anden var av samma väsen (homoousios) som Fadern och Sonen. Basilius nära vän och medarbetare Gregorius av Nazians hade året före konciliet hållit ett tal i vilket han retoriskt frågar: ”Hur är det då? Är Anden Gud? Javisst! Delar han samma väsen? Ja, om han är Gud!” Man undvek likväl begreppet ”homoousios” och att kalla Anden för ”Gud”. Istället bekände man Anden med titeln ”Herren” som används i 2 Kor 3:17 (”Herren är Anden”) och ”livgivaren” (t ex Joh 6:63; 2 Kor 3:6). Att Anden utgår från Faders sägs uttryckligen i Joh 15:26: ”…sanningens Ande, som utgår från Fadern”.
Nästa utsaga, om att Anden är värdig ära och tillbedjan tillsammans med Fadern och Sonen, är svårare att belägga i Skriften. För till skillnad från Sonen sägs Anden aldrig uttryckligen vara objekt för tillbedjan. Man har därför formulerat sig mycket noggrant och exakt. I den grekiska grundtexten står att Anden “tillsammans-med-tillbedes” och “tillsammans-med-äras”. Man undviker alltså att säga att Anden själv tillbedes, men att det sker tillsammans med de andra gudomspersonerna. Man drog slutsatsen att om Anden tillskrivs gärningar och titlar reserverade för Gud måste han också vara värd tillbedjan. Gud prisas ju för den han är och det han gjort och gör. Man skulle också ha kunnat hänvisa till tillbedjan av Han som sitter på tronen och Lammet i Uppenbarelsebokens fjärde och femte kapitel. Om den sjufaldiga Anden sägs här dels att han omringar tronen (Uppb 4:5), dels att han är de sju ögon som Lammet har. Då tillbedjan riktas till både honom som sitter på tronen och han som står på tronen betyder det att den sjufaldiga Anden, som ju samtidigt är närvarande hos båda, tar emot denna tillbedjan tillsammans med Fadern och Sonen – men lite mer i skymundan.
Den sista utsagan, “som har talat genom profeterna” pekar på en viktig aspekt av Andens verksamhet (jfr Hes 11:5), men framförallt på att han är en person som talar. Anden är inte bara en opersonlig kraft eller makt. Skriften ger många exempel på att Guds tal också är Andens tal. I Hebr 10:15 tillskriva Anden ett bibelcitat som i sin ursprungliga kontext i Jer 31:31 har Herren som subjekt och i Uppb 2-3 tillskrivs Anden den utsaga som uttalas av Jesus (Uppb 2:1, 7, etc).
—–
Den arianska striderna hade börjat med att Arius hade hävdat att Sonen var den första och främsta skapelsen. Slutkapitlet i striderna handlade om att semi-arianerna (halv-arianerna) visserligen bekände Sonen gudom men de förfäktade att Anden var den främste av de skapade andevarelserna. Men Skriftens samlade vittnesbörd placerade både Sonen och Anden på Guds sida och därför bekände sig fäderna i Nicea och Konstantinopel till bådas gudom.