I somras snubblade jag över den korta skriften Den korsfäste Kristus och hans nådesverk (BV-förlag). En skrift som fick mig att reflektera över hur vi uppfattar den reformatoriska rörelsens utbredning och historia. När vi i dag tänker på reformationen är det ofta Martin Luther i Tyskland eller Jean Calvin i Genève som träder fram och reformationen framstår som mycket geografiskt avgränsad till norra Europa. Det är emellertid en helt felaktig uppfattning. Det vi ser spåren av nu är där den reformatoriska rörelsen vann och förlorade. Stora delar av både Frankrike och Polen var länge inte avgjort romerska så sent som under 1600-talet. Att reformationen stoppades är en konsekvens av en hårdhänt motreformation som krävde många martyrer.
Men det fanns också röster i södra Europa, mitt i påvens eget rike, som vågade tala om samma principer: Guds ord allena (sola scriptura) och tron allena (sola fide). Ett sådant exempel är den italienske humanisten och teologen Aonio Paleario författare till den ovannämnda skriften.
Aonio Palearios liv i påvens skugga
Aonio Paleario föddes omkring år 1500 i Veroli, en stad i Påvestaten. Han förlorade sina föräldrar redan som barn och växte upp med hjälp av släktingar och vänner. Trots de svåra omständigheterna fick han en gedigen utbildning i humaniora: latin, grekiska och filosofi.
Han studerade i Siena, Padua och Rom, och kom tidigt i kontakt med den italienska renässansens humanistiska kretsar. Hans första verk var av poetisk och filosofisk karaktär, men snart vände han sig mot teologiska frågor – framför allt själens odödlighet och människans frälsning.
Paleario verkade som lärare i flera städer, bland annat i Siena, Lucca och Milano, där han blev känd för sin skicklighet i klassiska språk och sin ovanliga förmåga att förena lärdom med en levande tro. Hans elever vittnade om en man som både var skarp i tanken och passionerad i övertygelsen.
Men i takt med att han började ifrågasätta kyrkliga traditioner, drog han på sig inkvisitionens uppmärksamhet. År 1542 anklagades han första gången för kätteri, men lyckades försvara sig. Under resten av sitt liv levde han under hotet av nya processer. Slutligen, år 1570, avrättades han i Rom efter att ha vägrat ta avstånd från sina skrifter. Han var då omkring 70 år gammal.
Skriften eller traditionen?
Kärnfrågorna för Paleario var densamma som för hela reformationen: Hur finner jag en nådig Gud och Vad är den yttersta auktoriteten för tron? På den senare frågan svarade den romersk-katolska kyrkan: både Skriften och traditionen, tolkade av påven och kyrkans läroämbete. Kyrkan såg sig själv som den förvaltare som bar och förklarade Guds ord för världen. I sitt verk Actio in pontifices romanos et eorum asseclas (sv. Anklagelse mot de romerska påvarna och deras anhängare) gjorde Paleario en kraftfull uppgörelse i tjugo avsnitt mot det han nu betraktade som den romerska kyrkans grundläggande villfarelse: att underordna Skriften under traditionen. Han riktade även skarp kritik mot en rad specifika läror, bland annat föreställningen om skärselden.
Tron eller gärningarna?
Paleario riktade också sin udd mot den katolska läran om gärningarnas roll i frälsningen. I sin berömda skrift Della Pienezza, sufficienza, et satisfazione della passione di Christo (sv. Den korsfäste Kristus och hans nådesverk) skriver han: ”Kristi död är tillräcklig, hans blod är priset för våra synder, och den som tar emot honom i tro äger livets gåva.”
Här hörs tydligt ekot av Paulus, men också parallellen till Luther. I sina 95 teser (1517) skrev Luther: ”De verkliga skatterna i kyrkan är det heliga evangeliet om Guds härlighet och nåd” (tes 62).
Både Luther och Paleario pekar på samma sak: frälsning är inte något kyrkan kan administrera, utan en gåva i Kristus som tas emot i tro.
Paralleller till Luthers 95 teser
När Luther gick till storms mot avlatshandeln underströk han att ”[d]e predikar endast människoläror som säger att så snart myntet klirrar i kistan, flyger själen ut ur skärselden.”
Paleario sade samma sak, fast i italiensk kontext: ”Inga pengar, inga gärningar, inga mänskliga verk kan lägga något till det som redan fullbordats av Kristus.”
Skillnaden låg inte i teologin utan i platsen och situationen. Luther hade stöd av furstar och fick möjlighet att bygga en rörelse. Paleario stod ensam i påvens rike, där inkvisitionen snart skulle döma honom till döden.
Den korsfäste Kristus och hans nådesverk
Skriften inleder Paleario på följande sätt:
Gud har i sin enfödde Son sänt oss den utlovade profeten. Denne skulle förlossa oss ifrån lagens förbannelse och försona oss med Gud och göra oss skickliga till alla goda gärningar, genom att återställa vår viljas frihet och förnya oss till den Guds avbild (Kol. 3:10), som vi hade förlorat genom våra första föräldrars synd.
Och i ingen annan är frälsningen, ty det är icke något annat namn under himmelen, bland människor givet, i vilket vi skola bliva frälsta.” (Apg. 4:12).
När det förhåller sig så, låt oss då med en levande tro kasta oss i hans armar, som bjuder oss till sig och säger: ”Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederkvicka eder!” (Matt. 11:28). — Vilken annan tröst och glädje kan jämföras med glädjen hos den människa som varit smärtsamt nedtryckt av sina synders tunga börda men som nu förnimmer så ljuva och kärleksfulla ord av Guds Sons mun, som så vänligt lovar att vederkvicka den betungade och befria syndaren från den svåra bördan?”
Genom skriften visas dels hur denna läran om rättfärdiggörelsen allena är grundad i skriften och står i överensstämmelse med fädernas läror och dels hur den påviska läran strider mot både Skrift och tradition.
Avslutningsvis skriver Paleario följande:
Så har vi nu hunnit till slutet av vår betraktelse. Vi har haft för avsikt att efter vår svaga förmåga prisa och förhärliga den överväldigande välgärning som är en kristen bevisad genom Kristus, den korsfäste. Vi har velat visa att tron allena gör rättfärdig, d.v.s. att Gud räknar alla för rättfärdiga som tror sanningen att Kristus gjort tillfyllest för deras synder. Därvid har vi dock anmärkt att det är lika omöjligt att skilja goda gärningar från den tro som ensam gör rättfärdig, som att skilja skenet från lågan. Och dock är det bara lågan som brinner. Denna heliga lära upphöjer Kristus och förringar därmed det mänskliga högmodet. Därför har den alltid varit motsagd av sådana kristna som har träldomssinne och judiska hjärtan, och skall alltid bli motsagd av sådana. Men lycklig den som med aposteln Paulus förkastar all egen rättfärdighet och vill ha Kristi rättfärdighet allena! Iklädd denna skall han med frimodighet kunna träda inför Gud och skall av honom undfå välsignelse samt jord och himmel till arv med den enfödde Sonen, Jesus Kristus, vår Herre, vilken vare ära i evighet! Amen.
En farlig tanke i påvens Italien
Att hävda sådana saker i 1500-talets Italien var förenat med livsfara. Den katolska kyrkan såg inte reformationen som en akademisk debatt, utan som ett existentiellt hot.
År 1570 avrättades Paleario i Rom efter att ha vägrat förneka sina skrifter. Han dog som martyr för samma sanningar som Luther hade formulerat i Wittenberg: Skriften allena, tron allena, Kristus allena. Aonio Paleario var ingen systembyggare som Luther, men han var en poet och teolog som förstod det evangeliska budskapets kärna.
När Luther skrev sina teser i Tyskland, skrev Paleario i Italien: båda pekade på samma centrum – Kristus korsfäst.
Och kanske är det därför Paleario ännu i dag förtjänar att minnas: inte som den italienska reformatorn som misslyckades, utan som rösten som mitt i påvens Rom vågade säga Kristus allena är vår rättfärdighet, och i honom är vi fria.
Palearios skrift Den korsfäste Kristus och hans nådesverk finns att köpa hos BV-förlag.