De medeltida kyrkorna i Sverige byggdes och finansierades lokalt av den gudstjänstfirande församlingen. De var inte påvliga egendomar, utan självständiga stiftelser, grundade för att tjäna samma ändamål då som nu: att Guds ord skulle förkunnas och sakramenten utdelas för Guds folk i den bygd där de stod. Den kanoniska lagen – den romerska kyrkans egen rättsordning – gällde i Sverige endast under en begränsad tid, från mötet i Skänninge år 1248 till riksdagen i Västerås 1527. Under denna period anpassades kyrkorätten gradvis till svenska förhållanden, men de lokala församlingarna och deras stiftelser behöll sin självförvaltning och sin rätt till kyrkobyggnaderna. När reformationen genomfördes upphörde den kanoniska rättens giltighet, men de lokala kyrkliga strukturerna och ägandeförhållandena bestod oförändrade.
När reformationen genomfördes fortsatte dessa församlingar att fira gudstjänst i samma byggnader och förvalta samma arv. Att påven skulle ha haft ett legitimt ägandekrav på svenska kyrkor är lika orimligt som den islamiska idén att mark som en gång stått under muslimskt herravälde alltid tillhör islam.
Därefter har Svenska kyrkan tilldelats ett kyrkoantikvariskt uppdrag som innebär att vårda och bevara detta gemensamma kristna arv – inte som privat egendom, utan som ett arv till hela det kristna folket i vårt land. Just därför borde Svenska kyrkan också visa större ekumenisk generositet mot väckelserörelser, andra samfund och kyrkor. Kyrkorummet är till för Guds ords förkunnelse – inte för institutionell självhävdelse.
Att sprida papistiska faktoider om stulna kyrkor är inte bara historielöst. Det är också ett brott mot åttonde budet – du skall inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa – och mot nionde budet – du skall inte ha begär till din nästas hus.
Foto: Yngve Kalin