Jag är imponerad av att på 170 sidor kunna ta del av en på många sätt dramatisk händelseutveckling, om hur vårt land kristnades. Boken är välskriven och lättläst – den borde vara en tillgång för den som inte har särskilt mycket kunskap om svensk kyrkohistoria.
Sex epoker beskrivs: Missionstiden (800
-1000–tal), Medeltiden (1100-1400-tal), Reformationstiden (1500-tal), Enhetskyrkans tid (1600-tal), Väckelsernas tid (1700-1800-tal) och Nutidens kyrka (1900-2000-tal).
Boken avrundas med ”Några egna historier”, om de kyrkliga handlingarna, kyrkomusiken, diakonin, prästfrun och prästgården, Svenska kyrkan och samerna, ekumeniken och religionsdialogen och om Svenska kyrkan som del av den världsvida kyrkan.
Författaren har en generös beskrivning av frikyrkornas tillkomst, som bl a har sin bakgrund och orsak i Svenska kyrkans öppenhet för liberal teologi och uppfattningen att den allt mer blivit en religiös statlig inrättning (sid 91–98).
I avsnittet ”Nutidens kyrka” ges anledning att kommentera ett och annat. Nödläget i Svenska kyrkan beskrivs på följande sätt:
”1890 var det i snitt 17 procent av befolkningen som gick till gudstjänst varje söndag, och redan lite in på 1900-talet hade det sjunkit till cirka 10 procent, även om de regionala skillnaderna var stora. I Närke var det 2-3 procent som gick till gudstjänst varje söndag, och nattvardsborden samlade mycket få, ofta inga nattvardsgäster alls. Det finns brev som vittnar om att det var tämligen utbrett bland präster i Mellansverige att tro att de tillhörde den sista prästgenerationen i Svenska kyrkan. I Skåne, Halland, Bohuslän och Kronoberg var det däremot fler gudstjänstfirare, cirka en tredjedel där gick i kyrkan varje söndag” (sid 107).
Ett antal fenomen lyfts fram för att beskriva de försök till förnyelse som varit för handen: folkkyrkotanken, studentväckelsen, ungkyrkorörelsen och arbetarrörelsen. Nyckelpersoner som nämns är Manfred Björkquist, J.A. Eklund, Einar Billing, Nathan Söderblom, Yngve Brilioth och Bo Giertz.
Fromhetstraditionerna hög- låg- och folkkyrklighet beskrivs på ett positivt sätt (sid 117–118).
Under rubriken ”Andra betydande processer och rörelser” redogörs bl a för Hedenius-debatten, kristendomens plats i skolan, stat-kyrka-frågeställningen, urbaniseringen och ökad migration. Moderna fromhetstraditioner som nämns är Taizé, Jesusrörelsen, SSB, AKF och Kyrklig Samling.
”Sist i raden kan läggas Missionsprovinsen, även om dess rötter också till stor del finns inom schartauanismen och gammalkyrkligheten. Missionsprovinsen bildades 2003 som en fri, icke-territoriell del av Svenska kyrkan, som vände sig mot liberal teologi och att kvinnoprästmotståndare inte längre prästvigs. När provinsen vigde en egen biskop och egna präster blev den tydligt en egen kyrka och ett fristående samfund” (sid 123).
Dessutom nämns den karismatiska förnyelserörelsen (OAS), kroppsburen andakt, djupmeditation, retreatrörelsen, dansen och psalmförfattandet.
Det hettar till under avsnittet ”Två konfliktfrågor – kvinnopräster och samkönade vigslar” (sid 125–129)! Författarens analys är följande:
”Under 1900-talet växte två stora frågor i betydelse inom Svenska kyrkan: kvinnor som präster och samkönade vigslar. Frågorna har lett till konflikter inom Svenska kyrkan, och att olika personer kommer fram till olika ståndpunkter i de båda frågorna beror på deras komplexitet. De handlar om bibelsyn och bibeltolkning, men också om traditioner och ekumeniskt samarbete. De handlar också om på vilka sätt samhälls- och värderingsförändringar ska påverka Svenska kyrkan, och slutligen spelar nyare tiders forskning och utveckling inom exempelvis psykologi stor roll. Tidigare sågs exempelvis homosexualitet som något individen själv utvecklade, ofta som tonåring. Begreppet ‘genuin homosexualitet’ bygger på psykologisk forskning om homosexualitet som medfödd variation” (sid 125).
Beslutet om kvinnliga präster togs 1958, och författaren poängterar den demokratiska processens vikt:
”… det är viktigt att se att beslutet fattades av kyrkomötet självt, med mer än dubbelt så många ja-röster som nej-röster … numera finns reglerna fastlagda i kykoordningen. För att vigas till biskop, präst eller diakon eller för att bli kyrkoherde är det sedan ett antal år tillbaka nödvändigt att skriftligen intyga sig vara beredd att samarbeta med andra personer inom vigningstjänsten, oavsett kön.”
Frågan om samkönade vigslar har funnits på Svenska kyrkans agenda sedan 1970-talet.
”2005 gavs präster möjligheten att välsigna samkönade par och deras registrerade partnerskap. Samkönade vigslar blev slutligen verklighet i Svenska kyrkan från 2009. År 2013 uppmanade kyrkomötet Svenska kyrkans församlingar att bli hbtq-certifierade, och 2016 utformades Regnbågsnyckeln som församlingarnas certifieringsverktyg genom ett samarbete mellan Ekumeniska grupperna för kristna hbtqi-personer (EKHO), Sensus studieförbund och Växjö stift. Vid Pride-firanden runt om landet medverkar som regel Svenska kyrkan med självklarhet och stolthet.”
Komplexitetens konsekvenser kring de två nämnda frågorna konstateras:
”Eftersom olika kyrkor tar olika ställning när det gäller de båda konfliktfrågorna har Svenska kyrkans vägval kommit att komplicera en del ekumeniska relationer såväl inom som utom landet” S
Författaren, kyrkoherde i Halmstads församling sedan augusti 2020, har under sin tjänst haft en påtaglig entusiasm för Regnbågsnyckeln. Församlingen har sedan 2023 en bekännelse om mångfaldsvisionen och är hbtq-certifierad.
Ett avslutande avsnitt (sid 166–167) beskriver ytterligare något om Svenska kyrkans relation till den världsvida kyrkan och aktuella utmaningar:
”… olika slags konflikter mellan länder och folk, en klimatkris som redan starkt påverkar allt levande i skapelsen samt åter ökande klyftor mellan rika och fattiga.”
Spontant tänker jag – är detta egentligen något nytt i världshistorien och kyrkans historia? Författaren bekänner färg genom att hänvisa till ett tolv år gammalt missionsdokument, ”Tillsammans för livet”, utgiven av Kyrkornas Världsråd, bejakat av Svenska Missionsrådet och Sveriges Kristna Råd. Ett citat från dokumentet blir författarens slutord:
”… Gud som handlar i historien och skapelsen (–––), som strävar efter livets fullhet för hela jorden genom rättvisa, fred och försoning (–––) som sätter skapelsen i centrum genom (–––) ekologisk rättvisa, en mer uthållig livsstil och utvecklandet av en andlighet med respekt för jorden.”
För mig känns detta som ett annat evangelium, ett förvrängt evangelium – något som aposteln Paulus har allvarstyngda synpunkter på (Gal 1:6–10).
Författarens efterord (sid 168–169) har ett fyndigt inslag, genom en hänvisning till Martin Ljungs monolog om Fingal Olsson från 1958: ”Är hon inte död? Men hon rör ju på sig!” Poängen är att dödsförklaringen inte är sann, Svenska kyrkan har fortfarande en stor och viktig roll i samhället idag.
”Det är tydligt att Svenska kyrkan genom hela sin historia har varit i ständig förändring, olika snabb i olika tider, men hela tiden i rörelse. Och det kommer den att fortsätta vara. Svenska kyrkans grund är Bibelns berättelser och kristna traditioner, men samhällsförändringar och nya insikter har hela tiden påverkat kyrkan.”
Mina tankar går till Sardes-församlingen (Upp 3:1–6): ”Du har namn om dig att du lever, men du är död.” I dödsrycknings-tillståndet lyder kallelsen: ”Vakna upp och stärk det som är kvar och som var nära att dö” med uppmaningen: ”Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, håll fast vid det och vänd om.”
Köp boken här…
(Artikeln är en något modifierad text från författarens blogg, skriven i juni 2025 – www. elfh.se)