Den rikedom som ligger i äktenskapet är stor. Där man och hustru lever i Guds förlåtelse får de hjälp att förstå och förlåta varandra. Så kan äktenskapet förverkligas efter Guds vilja.
Ovanstående ord från inledningen till vigselgudstjänsten säger något helt avgörande om äktenskapet, som ger förutsättningar för att äkta makar kan få en välsignad gemenskap. Insikten om att äktenskapet är instiftat av Gud ger glädje och trygghet, samtidigt som det innebär ett ansvar att leva troget i utgivande kärlek gentemot varandra. Grunden och förutsättningen är att makarna ”lever i Guds förlåtelse”, eftersom båda är syndare med olika svagheter.
Lyft fram Guds goda plan
I vår tid, då äktenskapet på olika sätt förlorat sin status, är det avgörande att Guds goda plan och vilja med det lyfts fram. Inte minst för de ganska många yngre som växt upp i en församling, eller under senare tid blivit omvända. De bär på en önskan att ta Guds ord på allvar och leva som Jesu efterföljare. Därför behöver det talas tydligt om både det Gud önskar för gemenskapen mellan man och kvinna och de ramar han inrättat för samlivet. Inte minst är det angeläget att måla upp välsignelsen med ett äktenskap där makarna lever i uppoffrande kärlek och utger sig för varandra.
Är det kanske så att även bibeltroende kristna har blivit försiktiga i sin undervisning? Kanske med den goda intentionen att inte stöta bort människor, eller uppfattas fördömande, i en tid med allt fler kraschade äktenskap även inom församlingarna? Det har under längre tid varit stort fokus på kyrkans och samhällets förhållningssätt till homosexuella relationer, och på Bibelns tydliga avvisande. Men har detta lett till att man slutat att tala om att heterosexuella par som lever i samboskap också bryter mot Guds vilja?
Vi behöver med Jesus som förebild tala nåd och sanning samtidigt. Förlåtelsen flödar till den som insett sin synd, men förlåtelsen är aldrig överslätande. Förlåtelsen tar bort synd och skuld för Jesu skull och upprättar till nytt liv.
Nedan lyfts kort några perspektiv på ingående av äktenskap och på makarnas gemensamma liv. Mycket mer finns förstås att säga.
På ett helgat och hedervärt sätt
I 1 Tessalonikerbrevet 4 skriver aposteln:
För övrigt, bröder, har ni lärt er av oss hur ni ska leva för att behaga Gud, och det är ju så ni lever. Nu ber vi er och uppmanar er i Herren Jesus att göra det ännu mer. Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren. Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni avhåller er från sexuell omoral, att ni var och en vet att vinna er en hustru på ett helgat och hedervärt sätt. Det får inte ske i lidelser och begär som bland hedningarna som inte känner Gud, så att någon går för långt i denna sak och kränker sin broder. Herren straffar allt sådant, det har vi redan sagt och betygat för er. Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. Den som avvisar detta avvisar alltså inte en människa utan Gud, som ger er sin helige Ande.
Här talar Paulus om vikten av att vinna sin ”hustru på ett helgat och hedervärt sätt”. I samband med detta går tankarna till något som den kanadensiske professorn i psykologi, Jordan B. Peterson, sa i en av sina filmer, där han avråder från att leva tillsammans innan man ingått äktenskap. Han nämner att statistiskt sett löper de som lever som sambo innan de gifter sig större risk att skiljas. Han menar att många tänker ungefär så här: Sunt förnuft säger att man provkör en bil innan man köper den. Men, påpekar han, kvinnan är ingen bil, och inte mannen heller.
Det är värt att påminna om att Gud verkligen vill oss det bästa när han talar till oss i sina bud och i uppmaningen genom aposteln Paulus ovan. Om vi låter oss styras av våra begär, så skadar vi det goda Gud tänkt och sårar den vi älskar. Istället är vi kallade att hedra den andre och se på henne/honom som en Guds dyrbara ädelsten och gåva som vi ska vara rädda om.
Maj-Lis Palo skriver i sin bok Äktenskapet (Kyrkliga Förbundets Bokförlag, sid 49-50) om att lära känna varandra till ande, själ och kropp. Hon pekar på att tron är något djupt personligt, och att man behöver tala om vad tron betyder i livet även om man kommer från samma andliga tradition. ”Man behöver öva sig i att läsa Guds ord tillsammans, samtala om det och vänja sig vid att be tillsammans.”
Man behöver också ”lära känna varandra själsligen, det vill säga mentalt, socialt och intellektuellt”. Personligheter, intressen, syn på familjeliv och barnuppfostran, ekonomi, politik och arbetsfördelning i hemmet, är frågor som Palo lyfter fram att samtala om.
Slutligen pekar hon på detta att lära känna varandra till kroppen. ”Varje steg i riktning mot äktenskap går hand i hand med ömhetens fördjupande, tills man slutligen är beredd att samtidigt ta de två slutliga stegen: Äktenskap och full sexuell förening.”
Mot bakgrund av detta blir det tydligt hur viktigt det är som kristen att gifta sig med någon som delar tron. Vi kan också tänka på att Israels folk skulle gifta sig med någon från det egna folket och inte hedningar som dyrkade andra gudar. Aposteln skriver i 2 Kor 6:14, något som har sin tillämpning här: ”Gå inte i omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker?”
Guds bultande föräldrahjärta
Kristna makar är inte någon slags bättre människor än andra, skriver Maj-Lis Palo, men de går in i äktenskapet med en tredje intvinnad tråd, ”som gör hela tråden starkare, även när den utsätts för slitningar”. Den tredje tråden syftar på att man vill ha Jesus med sig i bön, bibelläsning och gudstjänstliv och att man vill underordna sig Guds goda ordningar för äktenskap och familj. Detta med insikten om ”att bakom varje bud och råd, som Gud har gett oss, bultar Hans älskande föräldrahjärta, som vill att vi ska få ha det så bra som möjligt i våra hem och familjer”. Palo skriver:
Den här respekten för Guds ordningar och beredskapen att underordna sig Hans vilja med äktenskapet innebär bland annat följande:
1. Makarna vägrar betrakta skilsmässa som en lösning på problem och svårigheter, utan ser sitt äktenskap som ett livslångt åtagande.
2. Makarna är inställda på absolut trohet mot varandra.
3. Makarna är beredda att leva tillsammans inför Guds ansikte och alltid ha Honom som hemmets osynlige gäst.
4. Båda makarna inser att äktenskapet kräver samarbete, öppen kommunikation och ett ömsesidigt engagemang, och båda är beredda att satsa helhjärtat på att få sin relation att fungera.
Att underordna sig
Paulus ord om underordning i Efesierbrevets femte kapitel tycks inte sällan ha missuppfattats. Det står ingenstans att mannen ska överordna sig och uppträda som härskare. Tvärt om! Det inleds med uppmaningen till båda makarna: ”Underordna er varandra i vördnad för Kristus.” Var och en av makarna kallas sedan att läsa och ta till sig den uppmaning som är riktad till dem, och inte föreskriva för den andra hur den ska göra. Mannen kallas att älska sin hustru ”så som Kristus älskat sin församling och offrat sig för den”. Mycket hade antagligen sett annorlunda ut, om vi män i större utsträckning hade haft det som vår strävan. Att älska som Kristus älskat församlingen, innebär därmed bland annat också att ta fullt ansvar för hustruns, och i förlängningen barnens, felsteg. Det finns alltså inte utrymme för att vara åklagare gentemot hustrun eftersom Kristus är förebilden, han som tagit ansvar för och burit konsekvenserna för församlingens alla synder.
Det är inte för intet som att det poängteras vid skapelsen av människan att ”en man ska lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött” (1 Mos 2:24). Mannen behöver uppenbarligen särskilt påminnas om sitt ansvar, och nödvändigheten att inse att nu relaterar jag inte främst till mina föräldrar utan till min hustru. Det är henne som jag först och främst ska vara lojal mot. Nu är det dags att inse att jag ska dö bort från mitt egoistiska liv där jag själv och mina intressen står i centrum, sena kvällar med gänget mm, utan istället leva för min hustru och sätta henne främst.
När både mannen och hustrun har Kristus för ögonen, så att båda sätter den andre högre än sig själv (Fil 2:3) och först frågar efter vad som är bäst för den andre, blir det en välsignad ”växelverkan”. Samtidigt kommer det gång på gång bli uppenbart att det är två syndare, om än förlåtna, som lever tillsammans. Därför har vi anledning att återkomma till orden vi inledde med: Den rikedom som ligger i äktenskapet är stor. Där man och hustru lever i Guds förlåtelse får de hjälp att förstå och förlåta varandra. Så kan äktenskapet förverkligas efter Guds vilja.