Det är egentligen bara en profetia i Gamla testamentet som direkt nämner Betlehem och knyter Messias (hebr. ’den smorde’) födelse till den staden. Men du, Betlehem Efrata som är så liten bland Juda tusenden, från dig ska det åt mig komma en som ska härska över Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar (Mik 5:2). Denna text citeras i Matteusevangeliet i snarlik form när översteprästerna och de skriftlärda frågas av Herodes om var Messias skulle födas – Betlehem: Du Betlehem i Juda land, du är alls inte minst bland Juda furstar, för från dig ska utgå en furste som ska vara en herde för mitt folk Israel (Matt 2:6).
Vi behöver redan kommentera skillnaden mellan Matteus och Mika. Citatets form i Matt 2:6, när Herodes frågat översteprästerna och de skriftlärda om var Messias skulle födas verkar ju säga tvärt om vad det står i Mika bok. I Mika står det: ”som är så liten” men i Matteusevangeliet: ”du är inte alls minst”. Betlehem är liten bland Juda furstar. Gud utväljer det som är ringa, svagt, litet och oansenligt. Men eftersom det sedan är utvalt, eftersom fursten kommer härifrån så blir Betlehem, genom Guds utväljande ”inte alls minst”. Vi ser det gång på gång – det är ett mönster i Bibeln – att Gud utväljer det som är ringa för att visa att det inte är genom människors styrka och rikedom som hjälpen, räddningen och frälsningen kommer – det är från Gud.
De skriftlärda kunde sin bibel och de kopplar samman texten från profeten Mika med en vers från 2 Samuelsbok där Gud talar till David och Davids kallelse som Herrens smorde: Och HERREN har sagt till dig: Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara furste över Israel (2 Sam 5:2).
Det finns många texter i Gamla testamentet som handlar om Messias. Men hur hänger de olika profetiorna, om Messias-kungen som ska födas, ihop?
Vi börjar med varför Österns vise drog slutsatsen om en nyfödd kung för judarna på grund av att de sett en stjärna? När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, då kom vise män från Östern till Jerusalem och frågade: ”Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” (Matt 2:1–2.). Troligtvis är det så att de hade tillgång till bibeltexter i sina arkiv. Israels folk (eg. Sydriket) hade ju befunnit sig i exil i Babylonien (i Östern) under den sjuttioåriga fångenskapen.
Det finns en särskild profetia som kopplar samman en kung som ska härska med att en stjärna ska synas. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel (4 Mos 24:17). Orden från Fjärde Mosebok är i själva verket fortsättningen på löftet om ättlingen i Juda stam, som gavs när Jakob profeterade och välsignade sina söner, Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken lyder honom (1 Mos 49:10).
Löftet om en härskare från Juda stam har följt Israels folk ända sen Första Mosebok. Vilket i sin tur är en precisering av löftet om kvinnans säd som ska söndertrampa ormens huvud (1 Mos 3:15). Denne söndertrampare ska födas i Israel, i Juda stam och han ska vara en härskare, en kung.
När David greps av en längtan att få bygga ett hus åt Herren sade han: Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält (2 Sam 7:2). Då ger Gud David ett särskilt löfte – ibland känt som Davidsförbundet – där Gud knyter löftet om en avkomling till David och hans efterkommande.
När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt. Jag ska vara hans far och han ska vara min son. Gör han något orättfärdigt ska jag straffa honom med människors ris och med plågor som drabbar människors barn. Men min nåd ska inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig. Ditt hus och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid (2 Sam 7:12-16).
I och med David så knyts profetiorna om den kommande härskare som ska krossa ondskan till Davids hus och blir löften om den kommande Messias.
David i sin tur var redan förknippad med Betlehem. När Samuel sänds för att smörja den som ska bli kung efter Saul, så sänder Herren honom till betlehemiten Ishai (1 Sam 16). Betlehem var stamorten för Davids släkt. Betlehem förknippas så starkt med David att den kan kallas för Davids stad (Luk 2:4, 11). Men det ska sägas att i Gamla testamentet syftar uttrycket ’Davids stad’ på Jerusalem.
I Mikas profetia ges intrycket att denne som det profeteras om han ska vara speciell – något utöver det vanliga – mer än bara en människa. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar…Han ska träda fram och vara en herde i HERRENS kraft, i HERREN sin Guds namns höghet. Och de ska ha ro, för han ska vara stor till jordens ändar (Mik 5:2, 4). Precis som Mika 5 så antyder Jesaja 9 att denne härskare ska vara något mer än en vanlig man:
Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta (Jes 9:6–7).
Barnet och sonen som det talas om i Jesaja 9 är samma barn som löftet gäller i det sjunde kapitlet, Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel (Jes 7:14).
Därför ska han överge dem fram till den tid då hon som ska föda har fött (Mik 5:3). Formuleringen om hon som ska föda har fött i vers 3 kan knyta denna Messias-profetia till Jes 7:14 där det också talas om en kvinna som ska föda ett barn: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel. Det hebreiska ordet alma avser en ’ung kvinna’/’mö’ som förutsätts vara orörd, det vill säga en jungfru. En ung ogift kvinna förutsattes vara jungfru. En ung ogift kvinna som inte var jungfru, skulle kallats för ’sköka’, ’lösaktig’, ’gudlös’ eller ’ogudaktig’. Den grekiska översättningen av Gamla testamentet översätter alma med parthenos som betyder specifikt ’jungfru’, så även i citatet i Matt 1:23.
Talet om jungfrun som ska föda en son och hon som ska föda väcker båda associationen till ursprungslöftet om kvinnans säd som ska krossa ormens huvud (1 Mos 3:5). I sig ett löfte som antyder om att den som ska födas ska vara något alldeles extra – kvinnans säd.
Vad menas med att ”han ska överge dem”? Det kommer finnas en tid då det inte finns någon kung i Israel eller Juda. När allt var som det skulle så föddes ju näste kung i Jerusalem. Det att Messias kommer födas i Betlehem visar att Israels kungadöme hade fallit i andlig mening och skulle falla i fysisk mening. De blir i viss mån utlämnade åt sig själva. Israel kommer befinna sig i andlig exil tills dess att Messias kommer. De kommer vara övergivna.
Ca 150 år efter Mikas profetia så kom den babyloniska fångenskapen, som var ett Guds straff för Israels och Juda avfall, som på ett särskilt sätt konkretiserades genom kungarnas avfall från Herren och hans ord. De blir övergivna, utan kung. Men hans löfte visar att han inte har glömt dem. Han har fortfarande omsorg och tar hand om dem. Han har inte heller glömt dig. Då hon som ska föda har fött (Mik 5:3). Detta handlar om att Gud själv blir människa. Att Sonen antar mänsklig natur i samband med bebådelsen, förutsägelsen och förkunnelsen om att Messias ska födas, att Gud själv blir människa i Marias mage. Messias födelse, Jesu födelse skulle få innebära att det fanns frälsning för de som var kvar, den lilla resten, dem som väntade på Herren och hans Messias.
Att vänta på Messias, det var det som de vise männen från Östern hade gjort och agerat på när de gav sig iväg och sökte efter judarnas nyfödde kung vägledda av profetian och löftet. Översteprästerna och de skriftlärda kunde läsa rätt innantill och svara att Messias skulle födas i Betlehem, men de väntade honom inte och ville inte heller ha med honom att göra. Istället kom de att ha del i att slå ”Israels domare med käpp på kinden” (Mik 5:1).
Vi får ta vara på löftena och vårda dem omsorgsfullt för de talar om vår gode Herde, universums härskare och kung, som blev människa för vår skull. Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder (Matt 1:21). Vi får göra som Österns vise och med hjälp av Skriften ständigt söka judarnas nyfödde kung för att också vi ska ge honom vår hyllning. Vi får falla ner inför honom och hos honom söka syndernas förlåtelse.
Ge Sonen hyllningskyss…Saliga är alla som flyr till honom (Ps 2:12).