När vi står inför julen i år då vi blivit påminda om trosbekännelsen som formulerades vid kyrkomötet i Nicea år 325 finns det anledning att se lite närmare på två små ord, nämligen ”för oss”, för de har i allra högsta grad med både julfirande och Nicea att göra.
I den slutgiltiga versionen av den nicenska trosbekännelsen från år 381, den som vi bör kalla det något krångliga namnet ”den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen” förekommer ”för oss” på två ställen, båda i den del som handlar om Jesus. Vi bekänner att det var ”för oss människor och vår salighets skull” han blev människa och att han ”blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus.” Den andra utsagan om korsfästelsen ”för oss” saknas i den ursprungliga bekännelsen som antogs i Nicea och lades till i Konstantinopel 381 (se KoF nr 10, 2025). Sakligt sett gör det ingen stor skillnad för de inledande ”för oss”-orden avser Sonens hela verksamhet från människoblivandet och framåt för vår salighets skull. Men den längre versionen från Konstantinopel betonar ännu starkare att påskens händelser skedde för oss.
I svensk översättning används samma uttryck ”för oss” i båda leden. På grundspråken grekiska och latin uttrycks emellertid saken på två olika sätt. Om människoblivandet bekänns att det var δι’ ἡμᾶς (grek. ”dia hämas”) respektive propter nos (lat.), medan det om lidandet sägs det var ὑπὲρ ἡμῶν(grek. ”hyper hämån”) respektive pro nobis (lat.). Många läsare känner säkert igen det där sista, pro nobis, som ett uttryck teologer ibland slänger sig med. Det betyder kort och gott ”för oss”, att någon är ”pro” oss. Det andra uttrycket propter nos har betydelsen ”för någons skull”. Men båda kan med fördel återges på svenska med ”för oss”.
Bibelns ”för oss”
Att de här sätten att uttrycka sig möter i den nicenska trosbekännelsen är kanske inte så konstigt eftersom vi känner igen dem från Bibeln. Jesus säger i nattvardens instiftelseord att hans blod utgjuts för oss (”hyper”; Luk 22:20) och Paulus bekänner i Rom 4:25 att han ”blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdighets skull” (prepositionen ”dia” används) och i Titus 2:14 att han offrat sig själv för oss (”hyper hämån”). Nicenum använder sig med andra ord av det bibliska sättet att uttrycka sig och det kan tyckas självklart att inkludera de här utsagorna, i synnerhet som Paulus ord i Rom 4:25 av många antas vara en urkyrklig kristen bekännelse. Desto mer förvånande är det att man i den apostoliska trosbekännelsen förgäves letar efter orden ”för oss”. Ingenstans sägs om allt det som bekänns om Fadern, Sonen och Anden att det har skett för oss eller för vår skull även om det säkert underförstås.
Varför inkluderades ”för oss” i Nicenum och varför placerades ”för oss” just i avsnittet om Sonens människoblivande? Kunde man inte lika gärna ha bekänt att himmel och jord skapades för vår skull? Det fanns, som vi ska se, särskilda skäl både till inkluderingen och placeringen och här visade sig den grundläggande skillnaden mellan de båda sidorna i de kristologiska striderna på 300-talet, och vad mer är, en djup skillnad i synen på Guds väsen, hurdan Gud är.
Arius ”för oss”
Arius (250/256–336) och sympatiserande teologer som Asterios av Kappadokien (död ca 341) och Eunomios av Cysicus (död ca 393), samt den något mer förmedlande Eusebios av Ceasarea (ca 260–339), sina olikheter till trots, hade alla det gemensamt att de placerade ”för oss” i skapelsen! De menade då inte att skapelsen kommit till för vår skull, utan att Sonen skapats för vår skull, i syftet att vi skulle kunna skapas.
De kunde för sin uppfattning hänvisa till orden om visheten i Ords 8:22 som de översatte: ”Han skapade mig som begynnelsen av sina vägar för sina gärningars skull.” Syften med Vishetens (= Sonen) skapelse var för ”gärningarna” vilka förstods som resten av skapelseverket, inklusive människan. Bakom den här uppfattningen fanns en gudsbild som innebar att Gud själv inte kunde vara i direkt kontakt med det skapade. Det behövdes någon som gick in emellan, en medlare, som inte var lika mycket gud som Gud, en uttunnad gudom skulle man kunna säga.
Enligt Arius var den preexistente Sonen en skapad Skapare som förmedlade Guds skapande kraft. Asterios förklarade att en sådan förmedlande roll behövdes därför att ”skapelsen inte kunde uthärda Guds direkta hand.” Nu skulle man kunna tänka att Asterios här tänkte på Guds helighet såsom den framträder i till exempel Jesajas upplevelse i templet (Jesaja 6), men problemet var inte människans orenhet och synd, utan avståndet mellan Gud och skapelsen som sådan, redan innan fallet (1 Mosebok 3).
Bakom detta tänkande låg den då moderna gudsbilden som drevs av företrädarna för den dominerande filosofin, nämligen nyplatonismen. De hade övervunnit gamla grekiska och romerska föreställningar om mycket mänskliga gudar som Zeus, Hera, Apollos, osv. och var övertygande om att det fanns en högsta Gud. Men de föreställde sig denne Gud så totalt annorlunda skapelsen att där inte fanns någon direkt förbindelse. Gud var den ensamme, den isolerade, den orörlige, den odelade.
Huruvida Arius var direkt påverkad av nyplatonismen är omstritt, men han och hans efterföljare var åtminstone påverkade av en tidsanda som föreställde sig Gud på detta sätt. När de ville beskriva vem Gud var, använde de abstrakta termer som ”ofödd”, ”icke-orsakad” och ”monad” (=odelad), detta för att framhäva Guds unicitet i jämförelse med det skapade. Med en sådan gudsbild blir det nödvändigt med en mellanhand som bryggar klyftan mellan ”monaden” och det som ska skapas. Det är för att överbrygga klyftan som ”monaden” skapar Sonen, men allt annat skapat, inklusive Anden skapas av Sonen, som är den egentlige Skaparen. Influerade av samtidens gudsföreställning behöver ”för oss” placeras alldeles i början av artikeln om Sonen; han skapas för vår skull, för att vi ska kunna skapas. Och som en konsekvens är Fadern i egentlig mening inte skaparen, eftersom han inte kan stå i direkt kontakt med skapelsen.
Trosbekännelsens ”för oss”
Athanasius (298–373), den främste kritikern av arianismen, undgick inte denna konsekvens och anklagade motståndarsidan för att förneka den första trosartikeln, tron på Gud Fader som skaparen. Han och andra bekännare av Nicenum förnekade inte att Gud var transcendent, bortom alla gränser för den vanliga fysiska verkligheten som vi känner den från skapelsen, och att Gud av naturen är otillgänglig för oss, att han, för att citera 1 Tim 6:16, ”bor i ett ljus dit ingen kan komma.” Men det bibliska vittnesbördet pekar på en Gud som valt att göra sig tillgänglig för skapelsen och människan i synnerhet.
Athanasius tillskriver detta val till Guds philanthropia, hans kärlek till mänskligheten. Det behövs ingen förmedling mellan Gud och skapelsen, ingen uttunnad gudom om Gud väljer att sänka sig till sin skapelse och att av kärlek skapa världen och allt i den. En Gud som inte kan tänkas ha kontakt med skapelsen är, enligt Athanasius, antingen svag eller stolt, men Bibelns Gud kännetecknas av både sin skapande kraft och sin kärlek och godhet. Athanasius förnekar naturligtvis inte att Sonen medverkat vid skapelsen. Han är Guds agent för skapelsen. ”Genom honom har han också skapat universum” (Hebr 1:2; jfr Joh 1:3; 1 Kor 8:6; Kol 1:16). Men Sonens medlande verk ska, i enlighet med det bibliska vittnesbördet, tillskrivas hans frälsande gärning. Det var för vår skull han dog och uppstod (Rom 4:25).
Det är den i synden fallna människan som behöver en medlare, en som är ”för oss”. Denna medling är naturligtvis grundad i samma gudomliga kärlek som kan överbrygga avståndet mellan Skapare och skapelse, men ”för oss” måste placeras i inkarnationen. Det är en artikel som hör julen till, inte midsommar. Således bekänner vi i Nicenum: ”…som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlen och blev kött genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blev människa, och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus…”.
Nyplatonismens gudsbild krävde en skapad medlare, en uttunnad gud mellan Gud och skapelse, en Son som skapas för oss, men Skriften vittnar om att ”vi skapats för honom” (Kol 1:16). Bekännarna i Nicea räddade Skriftens gudsbild, och höll samtidigt kvar kyrkan vid dessa judiska rötter i både Gamla och Nya testamentet.
O helga natt, o helga stund för världen
Då Gudamänskan till jorden steg ned
För att försona världens brott och synder
För oss han dödens smärta led
Och hoppets stråle går igenom världen
Och ljuset skimrar över land och hav
Folk, fall nu neder
Och hälsa glatt din frihet
O helga natt
Du frälsning åt oss gav
O helga natt
Du frälsning åt oss gav
Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder
Och se, din ovän blir dig kär
Från himlen bragte frälsaren oss friden
För oss han nedsteg i sin stilla grav
Folk, fall nu neder
Och hälsa glatt din frihet
O helga natt
Du frälsning åt oss gav
O helga natt
Du frälsning åt oss gav