Jesus, apostlarna och de första kristna på gudstjänst
Det råder inget tvivel om kristendomens nära beroende av judendomen och de judiska skrifterna. Den tro vi kristna bekänner är Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.
Jesus och apostlarna gick till synagogan och templet och firade de judiska högtiderna. De deltog säkerligen också i de måltider i hemmen som för judarna hade gudstjänstliknande karaktär.
Men den kristna gudstjänstens grund i den judiska tron gäller med viss reservation. Jesus lyfte nämligen fram sig själv som större än templet. Apostlarna, efter Jesu himmelsfärd, undervisade visserligen ofta i synagogorna, men mötte mycket vrede från det judiska ledarskapet på grund av sin förkunnelse. De första kristna i generationerna därefter hade tydliga kopplingar till judendomen – antingen genom att de själva var judar eller att de läste ur de judiska skrifterna. De gjorde samtidigt anspråk på att vara lärjungar till den Messias som judarna hade väntat på. De menade sig tillhöra och fira något helt unikt i sina gudstjänster.
Vår gudstjänsts grund i den judiska gudstjänsten är vad vi nu ska se närmare på. Därefter ska vi utforska hur detta utvecklades till fornkyrkans gudstjänst.
Jesus och synagogan
Gudstjänsten i synagogan under Jesus tid bestod huvudsakligen i två skriftläsningar. Ibland kunde skriftläsningarna sjungas. En av läsningarna var ur lagen och en ur profeterna, och därefter en utläggning från någon närvarande predikant. Utläggningens budskap kunde vara rikt på liknelser och exempel, och mynnade sedan ut i ett samtal mellan de närvarande gudstjänstdeltagarna. Böner förekom men skriftläsningen och utläggningen stod i centrum. Målet var att den enskilde skulle ges möjlighet att leva ett gudfruktigt liv i enlighet med Guds lag.
I Lukasevangeliet berättas om ett antal händelser som inträffade efter att Jesus hade frestats i öknen. När Jesus återvänt därifrån och kommit till Galiléen undervisade han i synagogorna, troligen i samband med gudstjänster där, och fick åtminstone till en början lovord av alla.
Så småningom kom Jesus till synagogan i sin hemstad Nasaret. Lukas skriver: ”På sabbaten gick han som han brukade till synagogan.” Vid synagogans gudstjänst fick han uppgiften att läsa profettexten. Denna text var predikotexten och skulle belysa lagtexten från Moseböckerna som hade lästs tidigare. Först blev folket imponerat över hans undervisning. Men när han talade om att de som stod utanför det judiska förbundet skulle ta emot hans budskap blev de istället arga och drev Jesus mot en klippkant och hotade att döda honom.
En av Jesu första sammandrabbningar med sin samtids judiska troende inträffade alltså i samband med att han förkunnade vid en gudstjänst i synagogan. Och av allt att döma gick Jesus gärna på gudstjänst i synagogan.
Jesus och templet
Jesu förhållande till templet var mer komplicerat. I templet firades de stora judiska högtiderna och där bars fram offer i enlighet med Mose lag. Jesus uppmanade sina lärjungar att betala tempelskatten, alltså delta i finansieringen av tempelverksamheten. Han deltog redan som barn i tempelhögtiderna och säkerligen senare under sin uppväxt. Men han var också kritisk till den handelsverksamhet som bedrevs där. Under en påskhögtid välte han växlarnas bord och duvförsäljarnas stolar och hänvisade till profeten Jesajas ord om att templet skulle vara ett bönens hus. Vid samma tidpunkt stoppade han människor från att bära saker över tempelplatsen, vilket de närvarande tempelbesökarna tycks ha rättat sig efter.
I slutet av sin förkunnarverksamhet berömde lärjungarna det imponerande tempelbygget, men Jesus förutsåg dess förstörelse och hävdade att han själv skulle vara det verkliga templet. Några decennier senare skulle också templet komma att rivas av romarna.
Hur Jesus i flera avseenden jämförde sig med templet – detta centrum i judendomen för tillbedjan av den ende Guden – framgår särskilt hos evangelisten Johannes. I samband med Jesu kampanj mot försäljarna i templet begärde judarna ett tecken om Jesus verkligen var en profet som hade rätt att agera som han gjorde. Jesus svarade: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar”, vilket tydligt handlar om hans egen död och uppståndelse på tredje dagen. Jesus identifierade alltså sin egen kropp och person med templet, platsen för tillbedjan av den ende Guden.
Jesus deltog säkerligen regelbundet i synagogans och templets gudstjänst. Men här framträdde han samtidigt med de anspråk som gjorde att kristendomen så småningom skulle bli något annat utöver judendomen. Som viktigaste exempel på detta är när Jesus instiftade nattvarden under den judiska påsken och identifierade sig själv som Guds lamm och därmed räddaren för Guds folk.
Apostlarna i synagogan och templet
Efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd formades den första kristna församlingen i Jerusalem. Den leddes av apostlarna och bestod av en stor mängd människor som antingen hade kommit till tro på Jesus under hans verksamhet i Israel eller därefter. Jerusalemförsamlingen samlades i hemmen, i templet och i den så kallade Övre Salen i Jerusalem, vilket möjligen avser en synagogsliknande lokal. Det är i denna lokal som aposteln Lukas i Apostlagärningarna säger att de ”brukade vara”.
Nya testamentet har inte de mest utförliga beskrivningarna av hur den första församlingen firade gudstjänsten. Men mycket talar för att de i allt väsentligt kvarblev vid sina tidigare judiska traditioner med det tillägget att de noga iakttog det nattvardsfirande som Jesus hade instiftat och riktade hela gudstjänsten mot honom. De var också noga med att döpa dem som kom till tro på Jesus liksom dessa människors övriga familjemedlemmar. Möjligen skulle man kunna säga att Jerusalemförsamlingen kvarblev vid de yttre judiska formerna men fyllde det med tron på Jesus till innehållet.
I Apostlagärningarnas andra kapitel anges följande:
De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. […] Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.
Hänvisningen till bönerna avser troligen templets bönetider tidigt på morgonen och på eftermiddagen. Vid bönerna i templet var psaltarpsalmerna centrala, vilket senare fördes vidare i kyrkans tideböner.
Apostlarna och de första kristna, som snart utbredde sig längre än Jerusalem, höll sig fortsatt till synagogan och templet under en lång tid. Visserligen leddes en del av förföljelserna mot de kristna från lokala synagogor, bland annat under Paulus ledning innan han omvändes till tron på Jesus. Men det hindrade inte de första kristna att använda synagogorna som utgångspunkter för sin mission. Under en av de längre vistelserna i Korint framgår till exempel att Paulus undervisade varje sabbat i synagogan. Med detta avses troligen att han deltog i samtalet efter synagogans predikan och ibland själv utlade dagens textläsningar. Mycket talar för att kärnan i många nya kristna församlingarna var judar som kommit i kontakt med den kristna tron i synagogan.
Med tiden skulle de kristnas egna gudstjänster och gudstjänstlokalerna få större betydelse.
Övergången till fornkyrkans gudstjänst och söndagen som gudstjänstdag
Successivt, ibland formlöst och spontant, formades alltmer de kyrkliga traditioner som präglar den kristna kyrkan idag. Jag skrev ovan att ett sätt att se på saken är att den kristna gudstjänsten först var som den judiska gudstjänsten till formen men med Jesus till innehållet. Med tiden skulle tron på Jesus också alltmer prägla de yttre formerna.
Detta innebar en successiv brytning med det judiska gudstjänstlivet. En dramatisk händelse i Mellanöstern år 70 var romarnas rivning av judarnas tempel. Det tjänade säkert som en stark bild för att det fysiska templet på jorden tillhörde en förgången tid. Men även genom betoningen på Jesu lära och läsandet av skrifterna med Jesus som utgångspunkt ökade avståndet till de judiska synagogorna.
För de första kristna var samlingen till gudstjänst viktig. En av de tidiga kyrkofäderna, Ignatios av Antiokia, betonade återkommande att hela församlingen skulle samlas på samma ställe och inte delas upp på olika samlingar. Möjligen är detta en indikation på tidiga tendenser att grupperingar höll sig från varandra. I brevet till Magnesierna skriver Ignatios följande:
Liksom Herren aldrig själv eller genom apostlarna gjorde något utan Fadern som han är ett med, så skall ni inte heller göra något utan biskopen och presbytererna. Försök inte att få något att tyckas klokt som ni gör på egen hand, utan gör allting tillsammans; en bön, en åkallan, ett sinne, ett hopp i kärlek, i fläckfri glädje. Detta är Jesus Kristus som står över allting annat.
Redan på apostlarnas tid blev söndagen dagen för den huvudsakliga gudstjänsten, eftersom detta var den dag då Jesus uppstod från de döda.
När kristna idag talar om söndagen så förbinder man den oftast till Gamla testamentets sabbat. I de lutherska kyrkorna undervisas i regel om vikten av gudstjänsten och hörandet av Guds Ord i utläggningen av tredje budet. Det är inte fel, men för de tidiga kristna var fokus särskilt på söndagen som Jesu uppståndelsedag.
Flera hundra år senare, då kristendomen började dominera som statsreligion, kunde söndagen som en kristen veckodag konkurrera ut den romerska soldagen. Det var främst ett sammanträffande att det blev så. De kristna valde inte söndagen för att konkurrera med den romerska religionen, de firade sedan flera hundra år sina gudstjänster på denna Jesu uppståndelsedag.
I en kommande artikel ska vi se närmare på fornkyrkans gudstjänst i detalj.