Det är bara omkring 64 km mellan Nicea och Konstantinopel. Den teologiska vägen mellan det första ekumeniska konciliet Nicea år 325 och det andra i Konstantinopel år 381 var betydligt längre, och den var kantad av hinder: teologiska, filosofiska, politiska och personliga.
Kyrkomötet i Nicea förkastade Arius uppfattning att Guds son var en skapad varelse och bekände att han är sann Gud av sann Gud. För att markera den avgörande skillnaden gentemot Arius uppfattning införde man begreppet homoousios, vilket innebär att Sonen är av samma väsen som Fadern. Men alla konsekvenser av bekännelsen var inte bearbetade. Några bekännare av Nicea drog konsekvenser som ledde till läror som kyrkan redan avvisat som falska och andra, som skrivit under bekännelsen, visade sig stå nära Arius uppfattning.
Man kan dela in de olika lägren som uppstod i fyra olika riktningar: 1) ”neo-arianer” (även kallade heterousianer som lärde att sonen är av ett annat väsen än Fadern); 2) ”homoianer” som hävdade att Sonen liknar Fadern); 3) ”homoiousianer” som föredrog att säga att Sonen var lik Fadern till sitt väsen (homoios kat’ ousian) vilket också uttrycktes med begreppet homoiousios (= av liknande väsen) och 4) ”homoousianerna” som höll vid fast Niceas sätt att uttrycka sig.
Innan vi analyserar dessa riktningar (i del 2 av denna artikel) ska vi göra en historisk översikt och nämna några hållplatser på vägen mellan Nicea och Konstantinopel.
En historisk översikt
Arius blev fördömd och landsförvisad från Egypten år 325. Men efter att biskop Eusebios av Nicomedia och hans namne i Caesarea hade vädjat till kejsare Konstantin för Arius bad kejsaren biskop Alexander i Alexandria att återinsätta Arius. Alexander vägrade och Athanasius, som år 328 efterträdde honom som biskop, intog samma hållning. Vid ett kyrkomöte i Tyrus 335 upphävdes emellertid Arius exkommunikation. Men innan Arius hann återvända till Alexandria avled han 336.
Marcellus (ca 280-370), en profilerad försvarade av Nicea och som själv deltagit i kyrkomötet blev avsatt vid en synod i Konstantinopel 336. Han anklagades av Eusebios av Caesarea för att vara en ”ny Sabellius”, han som lärt att det finns en Gud som uppträder under olika masker. Marcellus slog sig samman med Athanasius, som vid det här laget befann sig i Rom, och tillsammans gick de i polemik mot sina motståndare som de betecknade som ”arianer”. Den senare var biskop över kyrkan i Egypten i 46 år, men spenderade 17 av dessa i exil. Den första började år 335 när han blev anklagad för att ha använt mutor för att bli biskop innan han uppnått ”kanonisk” ålder.
Kejsarnas olika trosuppfattningar
När kejsaren dog 337 delades riket i tre delar där Constantinus och Constans regerade i väst och Constantius i öst. Den senare som regerade till 361 var ”homoian”. De olika kejsarnas hållning i frågan kom att påverka under de följande åren. Constantius följdes under några år av Julianus avfällingen (361-363). Hans primära mål var att återupprätta den gamla romerska religionen och motarbeta kyrkan. Han följdes i sin tur av Jovianus (363-364) som var pro-nicensk, men som dog innan han ens nådde fram till huvudstaden. Han var den siste som regerade över hela riket under hela sin regeringstid.
Efter honom följde Valens (364-378) i öst som var homoian, medan Valentianus (364-375) i väst var vänligt inställd till Nicea. Hans efterträdare i väst, Gratianus (375-383), intog en lite annan hållning och krävde tolerans för båda huvudriktningarna. Theodosius (379-395), som efterträdde Valens i öst, var däremot en stark supporter av Nicea. Han införde i januari 381 ediktet Nullis haeretics som uttryckligen förbjöd anti-nicenska grupper att samlas i kyrkorna. Han kallade sedan samman kyrkans biskopar till huvudstaden Konstantinopel i maj 381, till det som räknas som det andra ekumeniska kyrkomötet.
340-talet
Mönstret att kejsare i väst tenderade att vara mer pro-nicenska och kejsarna i öst anti-nicenska följer ett övergripande mönster att teologer och olika lokala koncilier i väst försvarade Nicea medan det ifrågasattes av många teologer och koncilier i öst. Ett koncilium i Antiokia (öst) 341 tog visserligen avstånd från Arius men förkastade också homoousios och fördömde Marcellus. Man slog fast att den bibliska termen ”avbild” (Kol 1:15) skulle användas för att beskriva relationen mellan Fadern och Sonen. Konciliet i Serdica (väst) vid samma tid (år 343) försvarade däremot Nicea, Athanasius och Marcellus. Konciliet, till vilket den västlige kejsaren Constans (337-350) kallade, var avsett för hela kyrkan, men de östliga biskoparna vägrade att komma när kejsaren krävde att Athanasius och Marcellus skulle vara närvarande.
350-talet
De anti-nicenska stämningarna nådde sin höjdpunkt under 350-talet när den homoianska teologin, att Sonen var lik Fadern men samtidigt tydligt underordnad, vann gehör vid flera kyrkomöten, både i öst och väst. Dessa var i regel kallade av kejsare Constantius i öst, som själv var homoian. Ett klimax i denna utveckling nåddes vid konciliet i Sirmium 357. Det nicenska homoousios förkastades och man slog fast att den katolska kyrkan lär att ”Fadern och Sonen är två personer, och att Fadern är större, och Sonen är underordnad tillsammans med allt annat som Fadern underordnade honom.”
Dessa anti-nicenska hållningar ledde emellertid till kraftiga motreaktioner. Basilius av Ancyra (död 362), som efterträtt Marcellus som biskop, var medveten om problemen hans företrädares tolkning av homousios orsakat, nämligen att uttrycket förstods modalistiskt, att Fadern och Sonen var samma person. Han föreslog därför att relationen skulle beskrivas som ”lik enligt väsendet” för att å ena sidan göra en tydlig skillnad mellan Fadern och Sonen och å andra sidan förhindra att man beskrev Sonen som en skapad varelse.
Under 350-talet framträdde också Athanasius som den främste försvararen av Nicea. I sin skrift ”Om det nicenska konciliet” gick han till försvar mot dem som avvisat homoousios på grund av att begreppet inte fanns i Bibeln. Han förklarade att biskoparna blivit tvingade att ta till begreppet för att utesluta att Sonen skulle uppfattas som en skapad varelse. Han kritiserade också Basilius av Ancyra för att hans terminologi skulle kunna tolkas i homoiansk riktning.
År 359 kallade kejsare Constantius till ett tvilling-koncilium, till Rimini i väst och Seleukia nära Antiokia i öst. Avsikten var att finna en kompromiss mellan homoianerna och homoiousianerna med Basilius av Ancyra i spetsen. Koncilierna fick ta emot ett förslag på trosbekännelse, kallat ”den daterade trosbekännelsen” från 22 maj 359. Det västliga konciliet fastslog emellertid sin trohet mot Nicea, medan man i öst inte uppnådde någon samsyn. Kejsaren tvingade då båda koncilierna att skriva under på en version av trosbekännelsen som gick i mer homoiansk riktning. Sonen sades nu bara vara ”lik Fadern”, till skillnad från den ursprungliga formuleringen ”lik Fadern i alla avseenden”.
360-talet
I takt med att motståndet mot Nicea blev allt mer explicit försökte de som bekände att Sonen och Anden är gudomliga i absolut mening finna en samsyn kring hur man skulle formulera sin tro. Det handlade om att utveckla en förståelse av innebörden i homoousios som inte ledde i modalistisk riktning. Ett viktigt arbete utfördes av den västlige teologen Hilarius av Poitiers (315-367). I hans skrift ”Om Treeingheten”, skriven i början av 360-talet, förmådde han att beskriva begreppet homoousios på ett sådant sätt att det framgick att det finns en tydlig åtskillnad mellan Fadern och Sonen som personer och han argumenterade också för att termen homoiousios gav uttryck för denna förståelse.
Athanasius, som själv börjat visa förståelse för homoiousios, kallade till ett koncilium i Alexandria 362. Avsikten var att ena två pro-nicenska biskopar som var oeniga om man skulle bekänna en hypostas eller tre hypostaser. Begreppet hade vid kyrkomötet i Nicea använts som synonym till ousia, i betydelsen väsen, men det hade börjat brukas som beteckningen på skillnaden mellan Fadern, Sonen och Anden, i den betydelse som teologer kom att bruka det efter Konstantinopel 381. Vi brukar därför översätta hypostas med ”person”. Det viktiga framsteget i Alexandria var att man kom fram till att man kunde tolerera olika terminologi. Gud kunde bekännas som en hypostas eller tre hypostaser så länge man undvek arianismens underordning av Sonen under Fadern och den sabellianska modalismen.
Språkförbistring
En av dem som känt sig obekväm med termen homoousios var Basilius av Caesarea (330-379). Han kunde acceptera termen på villkoret att man också använde termer som skyddade Guds verkliga trefald. Han valde att använda just begreppet ”hypostas” för att uttrycka skillnaden mellan de tre gudomspersonerna och lyckades få efterföljarna till den biskop som bekänt en hypostas i Alexandra att ändra uppfattning.
Nu uppstod emellertid ett nytt språkligt problem. Den store latinsktalande bibelöversättaren Hieronymos (347-420) uttryckte i ett brev till biskop Damasus i Rom sin förskräckelse över att man bekände sig till tre hypostaser i öst. Hieronymos bekände, i enlighet med latinsk tradition sedan Tertullianus, una substantia – tres personae (ett väsen – tre personer). Hans problem var att det grekiska hypostas på latin brukade återges med substantia, vilket för Hieronymus innebär att man i öst nu börjat bekänna sig till tre olika väsen, i praktiken tre gudar! Lösningen för Basilius var att införa en distinktion mellan ousia och hypostas.
Enligt Basilius definition betecknar ousia det som är gemensamt för ett kollektiv, till exempel termen ”människa”, medan hypostas avser det specifika, unika, som inte gemensamt med övriga individer, till exempel personen ”Petrus”. Hans bror Gregorius av Nyssa (335-394) utvecklade sedan saken ytterligare i arbetet ”Om distinktionen mellan ousia och hypostasis”. Denna distinktion visade sig vara avgörande och nödvändig för att klargöra enheten och åtskillnaden i treenigheten. Men bekände sig till en ousia och tre hypostaser – ett väsen och tre personer.
Kyrkomötet i Konstantinopel
När så Theodosius, en stark anhängare av Nicea, 379 blev kejsare var kyrkan väl förberedd. Man hade funnit ett sätt att kompromissa utan att kompromissa den bibliska sanningen och man hade funnit ett språk för att uttrycka både enheten och åtskillnaden i gudomen så att man på ett adekvat sätt kunde formulera sin tro på en Gud som samtidigt är tre personer.
Det andra ekumeniska konciliet var inte lika magnifikt som det första. Det samlade ungefär 150 biskopar. De bekräftade Nicea-mötets beslut, även om, som vi har sett på i en annan artikel i den här serien, själva trosbekännelsen fick omfattande tillägg och några förändringar. Man avvisade på nytt den arianska uppfattningen att sonen inte var evig utan en skapad varelse och man avvisade vidare halv-arianerna som hävdade att Anden var en skapad av Sonen. Men man förkastade också Marcellus uppfattning som modalistisk och Apollinaris lära att sonen inte har någon mänsklig själ. Mer om detta i den avslutande artikeln i den här serien om Nicea.