Under lång tid satt jag klistrad vid de dagliga presskonferenserna där dödssiffrorna bara steg och steg. Inte bara jag utan 1,5 miljoner svenskar lär ha gjort det när det var som flest. Det tycktes inte bara omöjligt eller rent av vanvördigt att göra något under själva direktsändningen, utan nästintill överhuvudtaget. Men så tog vardagen vid, och för mig som lantbrukare på distans var det räkenskaperna – bokföring, årsbokslut och deklaration. Innan jag ens visste hur det hade gått till satt jag och räknade debet och kredit medan Tegnell räknade döda.
När präster vigs till tjänst görs det med uppmaningen att ha den stora räkenskapsdagen för ögonen. Det är den dag då det inte är lantbrukaren som bokför sin skörd utan Gud som räknar människor. En dag då det liksom i folkhälsomyndighetens grafer är så, att varje siffra är en människa. Nu när döden på ett särskilt sätt är närvarande vore det kanske välgörande att lite till mans betrakta denna stora dag. Domens dag kommer då allt ska utvärderas och de skyldiga ställas till svars. Då får vi den fullkomliga kunskapen om vad som är sant och rätt och då ska sjukdom, död, ondska och synd en gång för alla plånas ut. Det är inte vilka som överlever coronavirusets framfart som är den stora frågan, utan ”Vem kommer bestå på den dagen?”.
Det är bara en som är fri från synd, och det är Jesus. Och det är bara i Jesus som vi kan bestå på domens dag. Profeten Jesaja skriver: ”Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas.” (Jes 9:3) Dagen då Messias kommer är en glädjedag, och räkenskapsdagen är – trots att domsöndagen ligger så långt ifrån påskdagen i kyrkoåret – också uppståndelsens dag. Det är dagen då skörden slutgiltigt är bärgad, och vare sig vi får sjunga ”Vad ljus över griften” till slutet eller ej, så kommer detta perspektiv, post-corona, bli en omistlig del av min påskförståelse. För det blev inte så som jag tänkte innan den här påsken, att påskglädjen blev mindre för att dödsbuden kom tätare. Att livet i pestens skugga på något sätt skulle passa fastan bättre än påsken.
Nej, i dödsskuggans dal märks det som allra mest att dödens makt gjorts om intet. I mörkret lyser Kristusljuset, som fyren jag ser vid horisonten medan jag funderar på det förunderliga jag lärt mig denna påsk: När sorgen är som störst då är också uppståndelseglädjen som störst. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn.” (Joh 12:24)
Nu när jag två dagar efter varandra har fått bud om kristna syskon som dött i covid-19 blir det så tydligt att vi inte sörjer som dem som inte har något hopp. Just därför kanske vi kan orka ta in något av vidden i det lidande som den här pandemin orsakar. Ett lidande som Jesus, vetekornet, bar för oss på korset, i döden. Och när brodden sticker upp på åkrarna och ger hopp om mat och liv åt folket och intäkter att bokföra åt bonden, då ser vi också uppståndelsens verklighet. Varje siffra är en människa, men varje människa är också ett frö.
Ni fromma som klagar,
vad sörjer väl ni?
Snart är både dagar
och nätter förbi.
Snart jorden oss täcker
där kornen skall gro,
snart han som oss väcker
fullkomnar vår tro.
Ja, skördarnas Herre
ska komma till slut
och samla in säden,
men först skilja ut
ogräset från vetet.
Halleluja!
(Sv.ps. 146:5)