18-24 augusti inbjöd Sveriges kristna råd till ekumenisk vecka i Stockholm. Ett syfte var enligt inbjudan att högtidlighålla hundraårsminnet av det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925, vilket ärkebiskop Nathan Söderblom var den främsta drivkraften till.
I augusti för 100 år sedan samlades 600 delegater från 37 länder och behandlade ämnena enhet, fred och social rättvisa. Mötet var en av de avgörande faktorerna till den efterföljande ekumeniska rörelsen som ledde fram till Kyrkornas världsråds bildande 1948. World Conference of Life and Work, kallades mötet och de praktiska frågorna kring kyrkans liv och tjänst stod i fokus. Frågor kring troslära och kyrkostruktur skulle inte beröras utan överläts till Faith and Order, som höll en konferens i Lausanne, Schweiz, 1927.
Ett ”slagord” för Stockholmsmötet var ”Bekännelsen splittrar, medan tjänst förenar”, myntat av tysken Hermann Kapler. Om detta finns det mycket att säga, då det för att bli verklig enhet djupast sett förhåller sig på motsatt vis. Jämför Jesu ord ”Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5).
Senare kommer även här på hemsidan ett utdrag ur dåvarande redaktör Viktor Södergrens tankar inför Stockholmsmötet. Han belyser två huvudfrågor, dels hur Tyskland tvingats ta på sig hela ansvaret för första världskriget och dels att fokuset på tjänsten riskerar skjuta undan trosgrunden och att man först hade behövt verka för helande av den egna söndertrasade kyrkan.
När det gäller den första frågan är det smärtsamt tydligt att Södergrens farhågor besannades. Från tyskt håll ville man se att mötet adresserade skuldfrågan och det ensidiga skuldbeläggandet av Tyskland i fredsfördraget. Detta togs inte upp eftersom frågan blockerades av Frankrike och England. Södergren framhöll att inte minst Engelska kyrkan, genom maning till bekännelse och bot, hade kunnat få stor påverkan på den vidare utvecklingen. Som vi vet av historien inträffade explosionen han förutspådde. Den dåliga freden blev grogrund för nazismen och det andra världskriget.
Angående Södergrens andra farhågor och hur de besannats är det inte så enkelt som att bara dra raka linjer från Stockholmsmötet. Men om vi flyttar blicken till vår egen tid är det tydligt att de orosmoln redaktören då såg har blivit verklighet i en grad han antagligen inte kunde föreställa sig. Det är dock en rad faktorer, såsom bibelstridig teologi och politisk ockupation av kyrkan, som medverkat till att den kyrka som setts som en ekumenisk brobyggare nu river broar i snabb takt.
När Svenska kyrkan 100 år senare är med och bjuder in till ekumeniskt möte, är det med en ledning som helt kastat loss från den trosgrund man har enligt sina bekännelseskrifter. Man har också i en rad beslut, inte minst angående ämbetet och om vigsel av homosexuella par, klippt banden både inåt i den egna kyrkan och utåt mot den världsvida kyrkan.
Hade kyrkan, såsom Söderström förespråkade, först och främst lagt fokus på att fördjupa sig i trosgrunden och genom det söka att hela den inre skadan, kunde allt sett annorlunda ut. För det är när kyrka, församling och enskild, vet på vem och vad man tror som man också kan vara till välsignelse i ekumeniska kontakter. För att ta ett belysande exempel: Många har erfarenhet av att få en god och respektfull kontakt med kristna från andra samfund när man har en gemensam tillit till Bibeln, medan kontakten med lutheraner med liberal teologi ger känslan av främlingskap.
Vid årets Stockholmsmöte hade verkligen varje antydan till bibelgrundat samtal om bekännelsen splittrat gemenskapen. Skrapar man på ytan verkar det bara vara känslan av samhörighet som förenar. Följande exempel på teman för samlingar visar på en del av inriktningen: ”Kärlekens mässa – att låta hbtq-kampen ena kyrkorna”, ”Fred med jorden, och med varandra – att odla fred genom att arbeta med klimaträttvisa”, ”Kroka arm i klimatnödläge”. Frågor kring kyrkans egentliga uppdrag, predikan av omvändelse och syndernas förlåtelse lyser helt med sin frånvaro. Inte bara Svenska kyrkan utan också det ekumeniska samarbetet tycks ha tagits över av krafter som vill ha en plattform att driva sin egen ideologi.
1925 deltog inte den romersk-katolska kyrkan, utan hade bara sänt observatörer, och för det anklagades man för att vara sekterisk. I år var den representerad, och kardinal Anders Arborelius stod med som inbjudare och predikant vid högtidsgudstjänsten. När man nu väljer att delta är det tillsammans med en ledning för Svenska kyrkan som sedan 1925 tagit enorma kliv bort från apostolisk lära. Vilket i hög grad även gäller andra samfund i Sveriges kristna råd.
Denna tidning har många gånger pekat på avgörande läroskillnader gentemot den romersk-katolska kyrkan, men här hade de tillsammans med ortodoxa representanter kunnat vara till hjälp för Svenska kyrkan om det följt Mekane Yesus-kyrkans exempel. De har brutit samarbetet med Svenska kyrkan och vill inte ha gemensamt gudstjänstfirande med dess ledning på grund av avfallet från biblisk lära om äktenskapet. Att visa kärlek till den vilsegångne görs inte genom att bekräfta den i sitt avfall, utan genom maning till omvändelse.
Detta är något även för dem inom Svenska kyrkan som vill vara bibeltrogna att beakta. Bekännelsen är inte bara ett ja till sanningen, utan är samtidigt ett nej till lögnen. Att fira gudstjänst ihop med biskopar och andra som förnekar grundläggande bibliska sanningar och förleder människor, innebär att man bekräftar deras väg. Endast med sanningen förmår vi något. Den helige Ande är Sanningens Ande och kan aldrig välsigna lögnen.