Den latinska texten från medeltiden fortsätter, ” … unde gaudet Jerusalem”, vilket ordagrant betyder ”varifrån Jerusalem fröjdar sig” eller ”därför fröjdar sig Jerusalem”. 1695 års psalmbok har den gamla psalmen både på latin och på svenska, ”Et barn är födt i Betlehem, Betlehem, dess frögdar sig Jerusalem, Halle: Halleluja”. Eller som det står i korsstyng på en julduk som min hustru fick häromdagen från en vän i Norge: ”Et barn er födt i Betlehem, nå gleder sig Jerusalem. Halleluja, halleluja.” Och sången fortsätter i den gamla svenska översättningen: ”Han föddes av en jungfru ren … förutan man och syndamen … Sig lika gjorde han oss så … Att vi skulle Guds rike få. Halle: Halleluja.” (1695 års Psb, 145:8) I hela världen sjungs det snart julsånger, för evangeliet har – om än i olika grad – nått ut till ”världens ände”.
Han kom till sitt eget …
En liten judisk pojke föddes en natt under mycket fattiga omständigheter för att bli världens Frälsare. Men en himmelsk änglakör sjöng julsånger i natten för herdarna utanför på ängarna. Man får intrycket av Lukas’ skildring (Luk. 2:1-20) att herdarna kom till tro. Evangelisten skriver att de ”vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett …”. Det var trons julsång i natten.
Majoriteten av det judiska folket tog inte emot Frälsaren, när han sedan trädde fram, trots de många och storartade tecken han gjorde. När evangeliet därefter gick ut från Jerusalem efter pingstens mäktiga händelser, förblev de judekristna en minoritet av det judiska folket. Men ”en annan natt” blev verklighet för de judekristna under de närmaste århundradena. Klyftan mellan hednakristna och judekristna växte. Vi är vana att med tacksamhet tänka på mötet i Nicea år 325. När det gäller läran om Kristus är det rätt. Men de beslut som också fattades där angående de judekristna ger inte oss hednakristna grund för att tänka enbart med tacksamhet på Nicea-mötet. Om en Jesus-troende jude inte avsade sig allt judiskt fick han inte vara med i den kristna församlingen, och så fick han sjunga sin julsång i utanförskapets mörker. (Se t ex prosten Anders Brogrens artikel i SPT 23/2025, När bandet till de judekristna kapades.)
Det är mörkt
Under första halvan av 600-talet hände något dramatiskt i hela Mellanöstern. När Muhammed genom sina uppenbarelser enade en lång rad stridande arabiska stammar, kunde han genomföra en stor militär expansion. De flesta kristna områden erövrades. Med våld islamiserades regionen. De kvarvarande kristna kunde inte längre fritt sjunga julens sånger. Det skedde med risk för livet.
Men det är samma slags natt som råder i minst ett femtiotal länder idag. Upp mot 380 miljoner kristna lever under förföljelse, terror, fängelse, våld mot kvinnor och död, brända kyrkor och skövlade hem – pga tron på honom, som föddes i Betlehem. Ett exempel fick vi idag (28/11) i Open Doors bönekalender som berättar om en kvinna från Laos. Hon kom till tro på Jesus som den enda i sin by. Trängd av byns befolkning och av sin man, som slängde ut henne från hemmet, får hon sjunga julens sång i ensamhetens mörker. Tusentals kristna i hårda Nordkoreanska arbetsläger får tyst i sitt inre sjunga julens sånger för att inte riskera ny tortyr.
Men julens sång i natten handlar om honom, som kan göra den mörkaste natt ljus. Profeten Sakarja profeterar även om ”en särskild dag, känd av Herren … när aftonen kommer blir det ljust”. (Sak. 14:7) På den dagen, ska han som en väldig blixt från himlen lysa upp allt mörker. Då ska alla fängelsers portar öppnas, alla gravar öppnas – och de som av hjärtat sjungit julens sånger, i nattens mörker, ska fyllas av jubel.
Också julsång i natten
Fyrtio dagar efter Herrens födelse, tog Maria och Josef sitt barn med sig de ca tio kilometrarna från Betlehem upp till Jerusalem för det högtidliga tack- och reningsoffret i templet. Det guldglänsande marmortemplet låg där och lyste i solen. Den mäktige och rike men grymme Herodes uppe i sitt palats hade byggt om och till fädernas helgedom. Men det var natt. Kungens grymma våldshandlingar var kända av alla. Hans soldater, som fanns överallt var inte att lita på och ingen gick trygg för honom som t o m kunde döda både söner och sin hustru. Men till templet kom de båda föräldrarna. Så kom där också en äldre man, som presenterade sig som Simon. Han tog den lilla pojken i sina armar och såg på honom. Nu visste han. Herrens Ande hade uppenbarat för honom, att han inte skulle dö förrän han hade fått se löftessonen, Messias. Och nu hade han fått göra det. Han visste det. Då föddes av Guds Ande en lovsång, som varit kyrkans särskilda kvällssång:
Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid,
så som du har lovat,
för mina ögon har sett din frälsning
som du har berett inför alla folk:
ett ljus med uppenbarelse för hedningarna
och härlighet för ditt folk Israel.
Simons egen livslampa höll på att slockna. Men han var redo att bryta upp, eftersom han visste att Guds löfte om Messias nu gick i uppfyllelse. Han såg på barnet. ”Mina ögon har sett Din frälsning”. Nu betydde ockupationens mörker och förtryck ingenting. Gud hade inte glömt honom och inte sitt folk. Och i Anden såg han hur det barnet blir ett ljus för hedningarna, just så som profeterna hade sagt. Kanske gömmer de sista orden i hans lovsång en föraning om en tid för Jerusalem och det judiska folket, när deras ögon ska öppnas och många se att barnet i Simons armar är Messias.
Den gamle Simon visste knappast något om hur profetiorna om Messias lidande skulle gå i fullbordan, även om han kände profeternas löften. Men han visste att han i sina armar hade Gud frälsning.
Du tror på Jesus – och med trons ögon kan Du se honom ”i dina armar”. Orden om friden har nått dina öron. ”O Guds Lamm, som borttager världens synd, giv oss din frid.” Och när vi har mottagit hans kropp och blod vid det heliga bordet hör vi: ”Gå i Herrens frid.” Då kan vi med Simon instämma i lovsången, hur mörkt det än ser ut: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid …”. I äkta julfrid. Också färdig för att bryta upp för att hemma hos Gud delta i den fullkomliga lovsången tillsammans med alla heliga. ”Ett barn är fött i Betlehem” – min Frälsare.