Genom sin uppenbarade lag och heliga bud visar Herren hur vi ska tänka, handla och leva gott och kärleksfullt. Hans vilja är tydlig, men det som han begär ligger på en svindlande hög nivå. Därför räcker vi inte till och måste ofta falla. Synden, som vi även bär djupt inom oss, ställer till med stor skada för både oss själva och människor omkring oss. Att det är så kan vi ofta inse. Men Gud ser det i dess hela djup. Mot denna bakgrund är det oerhört stort att förlåtelsen finns. Den är som balsam för en skadad själ och som läkedom för det brustna och sargade. Den är botemedlet ifrån syndens onda och den gudomliga hjälpen till nystart och upprättelse. Ja, hur beklagansvärda skulle vi människor inte vara om förlåtelsen inte fanns. Då vore det ute med oss, både själsligt och andligt.
Hur är det då med människors förlåtelse? Det kan på många sätt variera. Viljan att förlåta sig själv och andra kan finnas, men inte alltid förmågan. Det kan sitta långt inne att förlåta. Många hinder – både känslomässiga och moraliska kan finnas i vägen. Oginhet och stolthet kan många gånger hindra en människa från att ge förlåtelse – och det kan gälla även kristna sinsemellan, som felat, skadat eller sårat varandra. Ändå skulle just kristna vara angelägna om att förlåta varandra, utifrån Jesu Kristi sinnelag och honom som Förebilden. Bönen om kraft och vilja att förlåta blir då viktig, eftersom en kristens hela liv vilar på nåden och förlåtelsen. ”Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåtna varandra” påminner aposteln Paulus (Kol 3:13). Det är något som vi ofta behöver bli påminda om.
Även när det gäller Guds förlåtelse kan den, för var och en av oss, vara lättare att ta till sig i teorin än i praktiken. Ältande och tvivel kan fortsatt ligga kvar och plåga tankarna och hjärtat. Är mina synder och misstag verkligen utstrukna? Kan Gud förlåta mig? Vill han förlåta? Tjänar det något till att komma inför honom?
Vi kan starkt vilja få något ogjort. Skulden kan ligga tung över oss – såsom det var för kung David i Psaltaren, där han skriver: ”Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta” (Ps 32:4). Många har genom historien känt just så, att skulden tynger och inte ger någon ro. Men David fick lika visst erfara kraften och djupet i Herrens förlåtelse. Det fick han göra när han ödmjukt och ångerfullt kom med sin synd inför Gud. Ja, i samma psaltarpsalm kan vi sedan läsa: Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning: Jag sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.” Då förlät du mig min syndaskuld (Ps 32:5).
Kung David får här bli ett tidlöst exempel på Guds rika förlåtelse. Det påminner oss om att Gud vill förlåta, att han gör det fullständigt och att hans förlåtelse gäller! Den omfattar alla synder, tillkortakommanden och misstag som man än kan ha begått. Det kan handla om fiffel och lögner, ett förhastat äktenskap man avbrutit, ja, Guds förlåtelse innefattar till och med dråp och mord. Allt kan Gud förlåta, när vi ångerfulla lämnar det till honom. Därför skulle vi, var och en, tänka på Herrens löften, som står där i Skriften också för oss:
Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull (Jes 1:18).
Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg (Jes 43:25).
Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg (Jer 31:34).
Alla dessa löften är också konkret uppfyllda genom Jesu försoning på korset. Hans fullkomliga blod har kraften att fullständigt rena oss från alla våra synder och misslyckanden – och Jesu förlåtelse innebär även att han är beredd att glömma det som han förlåtit. Det innebär att han själv väljer att inte mer se det som han förlåtit. Då är våra synder och brister verkligen kastade i ”havets djup” (Mik 7:19). Om han på detta sätt så fullständigt är villig att förlåta oss, skall vi inte återigen fiska upp våra synder och gräma oss över dem. Och när till och med den Högste inte längre tänker på dem, skall vi i full förvissning lita på att de är fullständigt utstrukna. Guds fullkomliga nåd och barmhärtighet innebär därmed att han vill upprätta oss för att vi ska få möjlighet till nystart och bli befriade ifrån det som anklagar och tynger. Inte minst nu, när vi återigen fått gå in i ett nytt år, skulle vi påminna oss om Guds nåd samt omfamna och sprida det evangelium som innebär en fullständig förlåtelse i Herren Jesus Kristus.
O Jesus, rik av nåd,
nu på ditt bud och råd
jag frambär mitt bekymmer,
den skuld som hjärtat tynger.
Du dömer och förlåter,
du ger mig glädjen åter.Du är min enda tröst,
du har mig återlöst.
Vad än jag har förbrutit,
har du mig ej förskjutit.
Du på min synd ej tänker,
i havets djup den sänker.
(Sv. ps. 545:1-2)